"EU-inträdet tog bort regeringens möjligheter att förhindra företagsnedläggningar och utflyttningar. Flera viktiga lagar försvann när Sverige blev medlem i EU. Lagar som tidigare ministrar kunnat använda för att rädda jobb." 
Förre industriministern Thage G Peterson uttalar sig i LO-tidningen om Continentals nedläggning av däckfabriken i Gislaved. Som särskild utredare skräder han inte orden vad gäller EU-medlemskapets konsekvenser för svensk industri- och sysselsättningspolitik. Och han tycker det är orimligt att svenska löntagare skall betala höga avgifter till EU för att bli av med jobben - som i Gislaved, där jobben exporteras till Portugal med hjälp av frikostiga EU-bidrag. 

Naturligtvis har Thage G rätt. EU är storföretagens gemenskap, sätter alltid och i alla lägen storföretagens profitintressen före de arbetandes rätt till jobb och social trygghet. Det är denna EU:s grundläggande karaktär som går igen i Gislaved. Storföretaget Continental får EU-bidrag för att flytta jobben till låglönelandet Portugal, medan Gislaved lämnas skyddslöst, värnlöst. 
 

Det sägs att EU värnar den fria konkurrensen, till glädje för alla. Det är nonsens. Konkurrensen är inte fri när EU betalar Continental för att flytta jobben från Sverige. 

EU:s frihet är blott och bart kapitalets frihet, är storföretagens rätt att plundra och avskeda bäst de gitter, att ödelägga hela samhällen utan lagmässiga begränsningar. EU:s "frihet" är de anställdas och samhällets ofrihet i förhållande till kapitalet.
Så är det. Thage G har rätt när han konstaterar att EU-medlemskapet varit ytterst negativt för svensk industri- och sysselsättningspolitik. Men ändå inte. Faktum är att den svenska sysselsättningspolitikens abdikation är ett verk av svenska politiker och svenskt monopolkapital. De som makten haver i detta land har använt EU-medlemskapet för att genomdriva ett radikalt systemskifte vad gäller bland annat företagsnedläggningar och utflyttningar, ett systemskifte som lämnar svenska löntagare mer skyddslösa är löntagare i de flesta andra EU-länder. Så gäller betydligt strängare uppsägningsregler i bland annat Spanien och Portugal och i Frankrike är den statliga industrisektorn betydligt större och de statliga initiativen i samband med företagsnedläggningar snarare regel än undantag. 
Den svenska överhetens har mycket medvetet använt EU som en underkastelsens filosofi. "Härtill är vi nödda och tvungna" säger herrar och damer politiker som sentida repriser på biskop Brask. 

Alla beslut som politikerna inte fått väljarnas mandat att fatta, och de är många, skylls på EU eller andra utomstående krafter, som den sk globaliseringen. Det blir bekvämare så, mindre utsatt. Detta har EU bestämt och som medlemmar har vi bara att rätta oss - och framförallt ni, ni som drabbas, ni som av oss kräver det omöjliga, ni som begär att vi skall bry oss om er.
Så kan näringsminister Rosengren åka till Degerfors och önska avskedade arbetare lycka till, en klavertramp som på sin tid kostade folkpartisten Per Ahlmark jobbet som arbetsmarknadsminister. I frågan om Gislaved har Rosengren tagit till brösttoner mot Continental, men vad gäller regeringens ansvar skriver han ut sin sedvanliga brasklapp: "Jag vill så gärna, men jag kan inte, jag får inte. EU förbjuder mig." 
Det är kvalificerat struntprat, inte bara för att Rosengren kan och får betydligt mer än han låtsas om, utan framförallt för att det är ett totalt bakvänt hållningssätt. Varför skall Rosengren vara näringsminister om EU förbjuder honom att uträtta det han skall? 

Ur arbetarsynpunkt är det nödvändigt att byta perspektiv. Självklart skall Sverige ut ur EU så fort det bara går, det är nödvändigt för att bryta den nyliberala marknadsdiktatur som idag härskar i Sverige. Men tills så sker måste alla EU-diktat som går emot arbetar- och samhällsintresset kategoriskt obstrueras. Ge EU blanka fan - nu är det jobben i Gislaved och hela Gislaveds framtid som gäller. Regeringen måste ingripa, oavsett vad EU säger.
Det går att skärpa lagstiftningen om företagsnedläggningar, vilket Thage G Peterson föreslår. Det går till och med inom ramen för EU-lagen. Varför vänta? Men det räcker inte med skärpt lagstiftning, åtminstone inte för Gislaved. Här krävs samhällsingripande. Industripolitik. Regeringen måste ingripa för att rädda jobben i Gislaved. Punkt slut. Alternativ gives ej. 
En god idé är naturligtvis att staten konfiskerar den fabrik som Continental inte längre vill ha och driver den vidare i statlig regi. Däckfabriken är effektiv, miljövänlig och framförallt samhällsnyttig. Varför skall ett tyskt monopolföretag få rasera allt detta för snöd vinnings skull? Det är orimligt, asocialt. 

Om denna goda idé inte faller regeringen på läppen, finns andra möjligheter. Tvinga Continental att lägga annan verksamhet i Gislaved. Genomför en statlig industrisatsning. Skaffa ersättningsjobb. Vad som helst är bättre än den totala passivitet regeringen idag uppvisar - i Gislaved och på alla andra orter som drabbas av den asociala kapitalismen.
Det är hög tid att göra upp med underkastelsens filosofi, med de fega hänvisningarna till EU. Arbetarhållningen måste vara: Strunta i EU ­ rädda jobben! 

Proletären
22 januari 2002