Lördagen den 21:e februari hade Annalena Antander och
Curt Vang vernissage på kulturhuset Borgen i Gislaved.
Utställningen pågick i tre veckor. Rustan Johansson spelade
musik hämtat från hans senaste CD med titeln "Som ån
flyter livet".
Curt Vang, du och Annalena Antander hade vernissage på kulturhuset Borgen i Gislaved. Vad är det för konst egentligen?
- Det är för min del något man på franska kallar assemblage, vilket betyder att man sammanställer olika slags material till en helhet. I mitt fall använder jag mig av plåt, metalldelar, akrylfärg, oljefärg, plast, papper, trä och allehanda andra material. Av det bygger jag upp ett konstverk som uttrycker den tanke eller idé som jag vill förmedla. Jag tror att de människor som ser mina verk får en känsla av att jag pendlar mellan det finstämda och minimalistiska till det mycket brutala och våldsamma. Och det ligger säkert något i det. Människan är inte precis endimensionell utan en komplex mental organism med olika avlagringar. Vår verklighet spänner över ett spektrum från det individuellt subtila till det mer allmänt upplevda, men allt är i någon mening sant. Vi är både individuella subjekt och samhälleliga varelser med någon form av utopisk strävan som gäller oss själva såväl som kollektivet.
Men är det inte långt från den traditionella sociala realismen i konsten som du befinner dig?
- Jo, det kan tyckas så. Men mänskliga upplevelser är alltid individuella och kollektiva på samma gång. Det är stympande att inte se bägge dessa dimensioner. Och till detta skall läggas att vi lever i en historicitet i den meningen att vi är barn av vår egen tid. Jag hyser stor respekt för den socialrealism som är förknippad med den heroiska och förtvivlade kamp som bolsjevikerna representerade när man byggde upp socialismen i Sovjetunionen efter revolutionen 1917. Den var historiskt nödvändig och fungerade som en kollektiv agitatorisk kraft i den tillspetsade kampen mot högern och de vita. Men vi kan ju aldrig fastna i en konstriktning som enkelriktar oss för långa perioder. Tänk hur märklig Picassos Guernicamålning måste ha tett sig i en sovjetmedborgares ögon. Men vilken sprängkraft fanns inte i denna nya konstriktning som Picasso då var en föregångsman för. Vad jag vill säga är, att allt har sin tid. Och som revolutionärer måste vi självklart finnas med när det estetiska och kulturella rådande gränser sprängs. Annars blir vi en hop före dettingar som aldrig lyckas komma loss från 30 –40-talet socialrealism. Vår uppgift är att spränga gränser! Eller som revolutionären Rodtjenko uttryckte det: ”Det är vår plikt att experimentera!”
Vad är syftet med din konst då?
Att väcka tankar. Det mesta av det jag målar handlar om filosofiska frågeställningar. Jag kan se ett citat att den antika romerska tänkaren Seneca; ” Omnis ars naturae imitatio est”, vilket betyder att all konst är en efterhärmning av naturen och utifrån detta tänker jag själv och formar min konst. Då handlar det om det mänskliga som inbegriper det rent subjektiva såväl som det samhälleliga och existentiella. Att skapa konst utifrån denna typ av frågeställningar leder till mängder av kreativa processer och tankar. Och skulle vissa av mina verk inte ha en uttalad politisk dimension, så är den egna, individuella frågeställningen kanske ända viktig för andra människor.
Annalena Antander då?
Hon och jag har levt tillsammans i mer än trettio år. Ofta
upptäcker jag att hon i politiska sammanhang har en mycket mer radikal
hållning än vad jag har – trots mina mer än fyrtio
år i den revolutionära rörelsen. Hon korrigerar mig utifrån
sina intuitiva och känslomässigt osedvanligt utvecklade känslospröt.
Och ofta har hon rätt. Mycket kan man inte tolka och reagera mot
med alltför mycket rationalitet. Det behövs känslor och
engagemang. Det är hennes styrka. Som vissa filosofiska existentialister
säger är det en bristvara att hysa lidelse. Att vara sant engagerad.
Annalena Antanders styrka är form byggd på känsla. Hon
målar jävligt bra! Det är långt ifrån realism,
men ibland kan man betrakta en målning och känna att den här
målningen talar till något djupt liggande inne i mig. Och
även i detta finns en radikal potential.
Vi är helt enkelt två människor som försöker
uttrycka en radikal tanke och idé i form och färg och som
aldrig tvivlat på att socialismen är lösningen på
mänsklighetens frågor med målet att skapa en kommunism
som gör oss alla till medbröder och medsystrar i ett jämlikt
och solidariskt samhälle som ger alla rätt till total kreativitet
som aldrig får vara förtryckande. Det enda förtyck som
tillåts är förtrycket av de krafter som i vårt samhälle
står för ekonomiskt och politiskt/kulturellt förtryck
och vars nit står till att vilja upprätthålla kapitalismen.
Låt oss sätta kommunismen som vår strävan och slutmål!