Hur girig får man bli?
Var ska gränsen till girighet sättas? Det är en fråga
man ställer sig, när media nu gått ut och meddelat att
den tidigare ordföranden i Skandia, Lars Ramqvist, betalar tillbaka
två miljoner av sin bonus. Därmed slipper han stämmas
för den övriga 546 miljoner (över en halv miljard!) som
betalats ut i bonusar. Tillsammans har en handfull direktörer inom
Skandia roffat åt sig runt fyra miljarder kronor. Det är helt
otroliga summor det handlar om.
Skulle någon på 70-talet ha sagt till mig, att det tre decennier
senare skulle bli etiskt godtagbart att låta den roffande mentaliteten
spränga alla gränser, så hade jag säkert ruskat på
huvudet och sagt att så girig tillåts inte ens den råaste
kapitalism att bli. Och nu är vi där.
Det är då man behöver ett jämförelsematerial.
Då kan man väl lämpligen titta på den fattigaste
delen av svenska folket, nämligen de som tvingas söka socialbidrag
för sin och familjens försörjning. Dessa omfattar cirka
fem procent av befolkningen och det totala belopp som betalades ut till
dessa var 8 miljarder för år 2003. Några direktörer
inom Skandia har således tillskansat sig bonusar på halva
det belopp som livnär nästan en halv miljon människor.
Och Skandia är som bekant inte det enda exemplet på hur den
marknadsanpassade girigheten i dag breder ut sig. Var ska gränsen
för girighet sättas?
2005-02-26 Gislaved
Curt Vang, kommunstyrelseledamot för kommunistiska Partiet
Skriv i gästboken
vad du tycker, eller kommentera artikeln här:
|