Solidaritetsmöte med internationella delegationer från olika hål i världen.De svenska representanterna Regina Munoz, Curt Vang och i raden ovanför syns Mats Nordlund och Rune Persson. Övriga var Kjell Strandberg och Anna Artén.)

Curt Vang med delar av Pyongyang i bakgrunden, en stad som fullständigt bombades till grus under amerikanarnas terrorbomb-ningar under Koreakriget.)

Hur länge var ni i DFRK, Curt Vang?

- Jag är helt överväldigad. Vi var där under nästan två veckor och var på ett statligt kooperativ med 3 500 personer, på en stor kabelindustri, vid demarkationslinjen kring 38 breddgraden, österut inne i landet och uppe vid den s k Västkustbarriären och bibliotek, barnpalats, skola, sjukhus och mängder av andra platser.
- Vi mötte en helt otrolig vänlighet och omtanke.

Finns det en stark återföreningstanke i landet?

Ja, helt obeskrivligt stark. Att USA har 40 000 man vid gränsen till norra Korea och mängder av teknologiskt avancerade missiler är ju fullständigt barockt. Med vilken rätt delar USA med sin imperialistiska strävan ett helt land? Det är vidrigt att inte hela världssamfundet agerar mot denna vidriga övergreppspolitik. Korea borde självklart ges rätten att utvecklas till ett enat land utifrån de grunddokument som löst skissar på principerna för ett återförenande. Hur skulle inte vi reagerat om plötsligt USA med mord, terror och massförstörelse angripit och delat Sverige som land någonstans i mitten? Det är därför inte kosntigt att USA även i södra delen av landet är en hatad stat i breda folklagers ögon. Bush fick som bekant i ”varmt” välkomnande när han besökte södra delen av landet i samband med att han reste till olympiaden.

Vad tror du skrämmer USA och reaktionära krafter i dag?

Det måste vara den totala och kraftfulla mobiliseringen för DFRK inne i landet. Det är helt otroligt och svårt att beskriva för människor som själva inte varit där. Men det finns i deras s k ”Juche” en så stark känsla för rätten till oberoende att jag aldrig någonsin stött på något liknande. Det verka som om värnplikten ses som något verkligt hedrande och den är lång, kring 6 år för kvinnorna och 8 år för männen. Den verkar vara mycket militärt inriktad, men med politiska förtecken. Dessutom arbetar de värnpliktiga inom jordbrukskollektiven och med anläggningsarbeten och andra samhällsviktiga sektorer. På jordsbrukskooperativet såg man lastbilsflak fulla med militärer som deltog i arbetet. Militärparaden den 9 september var mycket imponerande. Där fanns män och kvinnor och de uppvisade en sådan kraftfullhet att man inte kunde bli annat än djupt imponerad. Vid resandet i landet ser man också att landets bergiga delar utgör ett förfärande scenario för en utländsk angripare. Man möter helt enkelt ett land utsatt för ett massivt yttre hot från Bush och hans hantlangare i världen och ett land som demoniserats bortom alla gränser. Det var sannerligen inte människor i en ”ondskans axelmakt” som vi mötte, utan en stolt folk beredda att försvara sig till sista blodsdroppen.
Och landet är ju bekant med vilken bottenlös ondska som USA-imperialismen kan utveckla. Under Koreakriget 1950 –53 dog kanske två miljoner människor och i samband med att vi besökte krigsförbrytarmuseet i Sinzon fick vi se hur amerikanarna torterade, brände, massakrerade och besinningslöst bombade och mördade. Vi såg bevis på så fruktansvärda massakrer att vi nästan inte orkade ta det till oss. Försöken till avskräckning genom tortyr och massmördande var hårresande från amerikanarnas sida. 18 av 22 städer var i stort sett helt jämnade med marken. Pyongyang var en enda stor grushög och man har beräknat att amerikanarna fällde två bomber per invånare. Terrorn var gränslös. Så i dag är man förberedd. Inte konstigt med den historiska erfarenheten djupt lagrad i folklagren.

Hur lever befolkningen i dag?

Det är ett land som är helt besjälat av att vilja klara sig själv. Efter regnkatastroferna i mitten av 90-talet har man satt alla krafter in på att klara sina egna problem. Om man som vi åker runt i landet, så kan man inte se några tecken på att människor har ont om mat. Men själva säger koreanerna att förra årets grödor till stor del slogs ut av regn, men att årets skörd ser ut att bli mycket bra. Problemet är att 70 – 80 procent av landet är täckt av berg och att det finns mycket små möjligheter att utöka den odlingsbara arealen. Istället verkar man försöka att få fram en rissort som kan ge två skördar i framtiden och potatis som är bättre anpassad till koreanska jord- och klimatförhållanden. Allt för att kunna öka skörden.
Dessutom gör man väldigt mycket manuellt och med stora personella insatser då det verkar ha varit svårt för landet att ställa om sig från en socialistiskt präglad handel med Sovjet och Kina där dessa stater i dag istället ingår i den kapitalistiska handelssfären. Dessa länders restauration av kapitalismen medförde stora problem för Korea. Men när vi exempelvis besökte ett stort statligt jordbrukskollektiv, så sa man där att DFKR självt producerade traktorer och till det kommer att man tydligen via egna verkstäder kan klara av viss teknologi, reparationer, reservdelstillverkning och liknande. Och alltid kändes med vilken stolthet man uppvisade att man klarade saker på egen hand. Oberoende verkar vara ett ledord för produktionen, även om världen runt omkring förändras och ibland ställer DFKR i svåra situationer.

Socialt då, hur lever människor?

Tar man familjerna, så är det uppenbarligen vanligast att man i dag skaffar sig ett eller två barn. Boendet är gratis, men man betalar lite för energi och uppvärmning. Män pensioneras vid 60 och kvinnor vid 55. Men tydligen kan en del vilja fortsätta att arbeta. Vi mötte bl a en äldre lärare som hade fortsatt sitt arbete fastän han passerat 60. Äldreomsorgen är knuten till familjerna i första hand och det verkade som om de äldre bor hos sina barns familjer. Både män och kvinnor arbetar. Lönerna sätts inte enligt vår västerländska modell utan en gruvarbetare tjänar bättre än en statstjänsteman. Arten och hårdheten i arbetet verkade vara det lönesättande kriteriet där hårt arbete premierades framför olika former av lättare jobb. Utbildningen är 11 år lång och är själv klart gratis likaväl som den högre utbildningen på högskola. Inget privatägande finns. Ekonomin är socialistisk. Basvaror är lågt och fast prissatta och butikerna är statliga.

Den demokratiska processen då?

Ja det kändes lite märkligt att diskutera demokrati. Koreanerna beskrev sin demokrati mycket i termer av att man har ett problem som man sätter under lupp. Frågan diskuteras sedan i lokalkommittéerna och förs sedan upp på en högre nivå och blir på detta sätt föremål för en demokratisk process som genomsyrar alla människor. Kollektivism och diskussion. Och när man tänker på hur vi i Sverige går till valurnorna vart fjärde år efter att ha blivit utsatt för en samling partiers blåa dunster i våra troskyldiga ögon och därefter inte ges något som helst folkligt inflytande, så kändes den koreanska demokratin mer djup och sant folkligt demokratisk medan det svenska folket mer ses av etablissemanget som en valboskap som under några hektiska veckor före valet skall manövreras in i sina bås för att sedan passivt idissla överhetens politiska beslut.

Men den s k personkulten kring Kim Il Sung, hur upplevde du den?

Ja, det är märkligt. Mycket märkligt. Jag fick grad vis upp ögonen för att Kim Il Sung startade sin kamp mot kolonialism och imperialism redan på 20-talet och kunde utropa ett delvis befriat Korea 1948. Därefter kom Koreakriget 1950-53 och krossandet av världens största militärmakts försök att kuva norra Korea. Efter det kom uppbygget av ett fullständigt demolerat Korea där Kim Il Sung oavbrutet reste runt för att uppmuntra människor att i oberoendets och socialismens tänkande skapa sitt land. Sedan kom socialrealismens sammanbrott och Kim Il Sung fortsatta sin idoga ambition att överleva i detta nya världsklimat. Efter några veckor framträdde en person som i sig personifierade hela det nordkoreanska folkets oerhörda kamp. Snacka om Per Albin Hansson och hans folkhemstanke, multiplicera detta med hundra miljoner i känslor och upplevelse av realt uppbygge av landet i ständig kamp mot yttre fiender… och fram träder en människa som var, och är, oändligt älskad av folket. När vi kommunister från Sverige den sista kvällen i Pyongyang fick var sitt nål med Kim Il Sungs porträtt, så kände man en vördnad. År ut och år in reste denna man runt i landet och det fanns inte en industri, kooperativ, museum, barnpalats, skola, sjukhus mm som han inte besökt vid ett eller flera tillfällen.

En slutkommentar?

Ja. En. Jag uppmanar alla som har en möjlighet att åka med till DFRK och se detta land med egna ögon.