Dax att slänga det kapitalistiska systemet på historiens soptipp!

På senare tid har kommunismen släpats i smutsen. När en sådan kampanjliknande antikommunism startar, så funderar man alltid kring motivet. Varje gång tycks det handla om en oerhörd ångest inför att människor skall förstå det förnuftiga i att tänka kommunistisk.

Att ett samhällssystem som kastar miljoner människor ut i arbetslöshet måste ersättas med en planerad ekonomi med socialistiska förtecken. Ett samhälle byggt på både politisk och ekonomisk demokrati. Socialismen är minst av allt omodern och uträknad. Den är mer nödvändig än någonsin. 
Reinfeldt och hans regering aviserar att vi 2011 skall tycka att det är helt i sin ordning att arbetslösheten stiger till ofattbara 575 000 personer. Vilket slöseri med mänskliga resurser! Hur mycket sjukvård, barntillsyn, äldreomsorg, nybyggnation, vägar, goda energilösningar, undervisning, service och allehanda nödvändiga produkter skulle inte denna enorma mängd människor kunna producera? Men det tillåts de inte under kapitalismen. Istället sjunker de ner i ekonomisk misär. Under kapitalismen behövs bara människor så länge bolagen kan tjäna pengar på deras anställning. Det är ett sanslöst dåligt och improduktivt system.
Detta mänskliga slöseri är monumentalt. Därför är det väl inte märkligt att människor ställer sig frågan om vi bara rakt upp och ner skall acceptera en marknadskapitalism som bara anställer utifrån den kapitalistiska klassens möjlighet att öka sin profit. Är det bolagsvinster eller våra mänskliga behov som skall styra samhällsutvecklingen? Det är väl självklart att många tycker att vi skulle kunna planera hela vårt samhälles ekonomi utifrån att arbetet blir en självklar rättighet och att socialismen skall styra mänsklig verksamhet i riktning mot att producera  materiella och immateriella saker som vi verkligen behöver.
Därför känns det otroligt intellektuellt läckert att läsa att nobelpristagaren Saramago hävdat att den som i vårt tidevarv inte är kommunist måste betraktas som imbecill. En annan pristagare, Dario Fo, står för samma ståndpunkter. Strax efter detta ramlade jag över den litterära giganten och tillika mottagaren av Nobels litterära pris Thomas Mann, som hävdade att "vår tids dårskap är den borgerliga världens skräck för kommunismen". För att inte tala om ytterligare en nobelpristagare, nämligen den existentiellt inriktade romanförfattaren och filosofen Sartre, som med emfas hävdade att ingen kan komma runt sanningarna i marxismen utan att framstå som en intellektuellt undermålig högerpropagandist. I hans ögon var antikommunismen liktydigt med att vara en av rädsla inpyrd skällande hund inför riktigheten i ett egalitärt samhällsbygge.  I likhet med andra såg Sartre storheten i marxismen och omöjligheten av att ställa något annat samhällssystem än socialismen i kapitalismens ställe. Det är kanske en sådan debatt vi behöver?  Börjar kapitalismens dagar vara räknade? 
 
Curt Vang, kommunfullmäktigeledamot för Kommunistiska Partiet, Gislaved