Motionen handlar om att staten Israel står för en sionistisk politik som inbegriper rasism, ockupation, ständigt pågående förtryck av det palestinska folket, massmördande med hjälp av avancerad militär teknologi, en av FN fördömd bosättningspolitik, organiserade vräkningar och sprängningar av palestinska hus, markstölder och ghettoliknande murar kring kvarvarande palestinska områden.

Detta är något som omvärlden inte stillatigande kan acceptera och därför yrkar undertecknad på att all upphandling från Gislaveds kommuns sida skall ha ett upphandlingsvillkor som inbegriper att vi inte köper in några som helst varor som är från Israel.

Denna typ av etiska reaktioner har tidigare genomförts under den sydafrikanska apartheidtiden.

I dag ser vi hur Israel är en apartheidstat till sin form eftersom man förvandlat de landområden man ockuperade 1967 – Västbanken och Gaza – till bantustans av sydafrikansk typ, vars invånare utsätts för ekonomisk blockad och rutinmässiga trakasserier av den israeliska armén och bosättare och vars städer och flyktingläger är avskurna från varandra av en apartheidmur och ett system av vägspärrar, medan speciella vägar som bara kan användas av judar går kors och tvärs över Västbanken.

Efter 1948 stiftades en rad lagar som skulle tillerkänna staten Israel laglig auktoritet att, på olika sätt, beslagta arabiska jordbruk, trädgårdsodlingar, hem och företag av ”säkerhetsskäl”. Man skapade en exklusiv judisk stat genom att driva bort majoriteten av palestinierna från deras mark och genom denna massfördrivning och terrormördande, och samtidigt passade man på att lagstifta mot deras återvändande. Denna politik vägledde de sionistiska arméerna och paramilitära band att genom massakrer och terror fördriva 750 000 palestinier från deras hem för att ytterligare en gång massfördriva 325 000 palestinier efter 1967 års krig.

När FN:s generalförsamling i slutet av förra året röstade om att ge Palestina observatörsstatus i FN blev det en överväldigande seger för det palestinska folket. Endast nio stater röstade emot. I vad som framstår som en hämndaktion efter FN-omröstningen, beslutade Israels regering under premiärminister Benjamin Netanyahu att bevilja byggande att ytterligare 3000 nya bostäder i det ockuperade Östra Jerusalem och på Västbanken. Byggandet ingår i planen att ändra befolkningsstrukturen och på alla sätt förhindra och omöjliggöra en framtida förhandlingslösning.

Uppgraderingen av palestiniernas FN-status oroar Israel och dess allierade, supermakten USA, genom att den ger palestinierna en framtida möjlighet att dra ansvariga i Israel inför Internationella brottmålsdomstolen för begångna krigsförbrytelser. 2008-09 samt förra året har vi sett hur attackhelikoptrar, artilleribeskjutning och markinvasioner dödat mängder av civila och barn i de av Israel skapade ghettoliknande palestinska områdena. Gång på gång har Israel genomfört en målmedveten statsterror mot en försvarslös civilbefolkning som, enligt juridisk definition, är brott mot mänskligheten. Israelisk etablissemang uttalade genom inrikesminister Eli Yishai att ”målet är att skicka Gaza tillbaka till medeltiden”. Gilad Sharon skrev i den inflytelserika Jerusalem Post att ”vi behöver jämna Gaza med marken”.

Trots det lever den ökända ”kålsuparteorin” kvar i högerorienterade och prosionistiska kretsar i väst. Den går ut på att när några palestinska grupper skjuter några enkla raketer in i södra Israel i en envis påminnelse om det palestinska folkets svåra levnadsbetingelser under förtrycket, så berättigar det staten Israels systematiska och militärt högteknologiska massmördande och terror mot Gaza, som Israel gjort till världens största utomhusfängelse.

Redan blockaden mot Gaza, som skapat vedervärdiga förhållanden för de snart två miljoner människor som trängs på denna lilla sandplätt, inte större än Öland, är ett uttryck för en brottslig politik. Till detta kommer de kriminella militära attackerna och allehanda andra former av förtryck.

Eller som den kände amerikanska filosofen Noam Chomsky uttrycker det: ”Israel använder sofistikerade attackplan och örlogsfartyg till att bomba tätbefolkade flyktingläger, skolor, lägenhetshus, moskéer och slumområden, till att attackera en befolkning som inte har något flygvapen, inget luftvärn, ingen flotta, inga tunga vapen, inga artillerienheter, inga pansarfordon, ingen kommandocentral, ingen armé…och kallar det krig. Det är inte krig, det är mord”. I samband ett av dessa högteknologiska överfall 2008-09 så dödades enligt en FN-rapport 1 434 palestinier, varav av högts 235 i något avseende kan räknas som kombatanter, alltså stridande. Den absoluta majoriteten av offren var civila, varav 288 var barn. Inte underligt att ledarskribenten vid den påföljande attacken förra året i en ledare i Aftonbladet hade rubriken ”Israel uppför sig som en skurkstat”.

Trots att EU officiellt deklarerar att de israeliska bosättningarna är illegala fortsätter Sverige att importera produkter från ockuperade områden. EU handlar 15 gånger så mycket med olagliga israeliska bosättningar på Västbanken som med palestinierna inom samma områden, och bidrar därmed direkt till att upprätthålla ockupationen. Det är slutsatsen i en rapport, ”Trading away peace”, framlagd av en rad bistånds- och kyrkliga organisationer.

EU:s officiella position är enligt Hans van den Broek, tidigare utrikesminister i Nederländerna och före detta EU-kommissionär för externa relationer, fullständigt klar: de israeliska bosättningarna är ”illegala enligt internationell lag och utgör ett hinder för fred”. Varor från ockuperade områden får inte saluföras som israeliska. Ändå agerar EU i praktiken tvärtemot sin egen ståndpunkt.

Utvecklingen på Västbanken forceras fram av Israel. För varje dag beslagtas mer mark, vatten och naturresurser till bosättningarna. De senaste åren har över 16 000 nya bostäder byggts och godkänts av den israeliska ockupationsmakten. Mer än 500 000 illegala ockupanter har i nuläget beslagtagit 42 procent av Västbanken, och större delen av naturtillgångarna. Palestinsk egendom, olivträd, och brunnar förstörs. I dag kontrollerar palestinierna själva bara 18 procent av Västbanken, stora områden är förklarade som ”militära eldgivningszoner”, och det palestinska samhället är fragmenterat till ett antal avskilda enklaver, separerade av murar och stängsel och med över 500 militära checkpoints.

De flesta bosättningar har av den israeliska regeringen förklarats som ”nationellt prioriterade områden” med stöd till bosättning och rader av andra förmåner, skyddade av militära enheter.

Härifrån kommer också en stor del av de exportprodukter, framför allt frukt och grönt, som i slutändan hamnar i våra butiker och i kommunernas bespisningslokaler inom skola, omsorg och äldreomsorg. I dag importerar länderna i EU därför 100 gånger mer från varje ockuperande bosättare än från varje palestinier. Dessutom försvårar staten Israel palestinsk export genom olika restriktioner och hinder som gör att produkterna hinner bli oanvändbara innan de kan levereras.

För att komma till rätta med EU:s direkta stöd till ockupationen har olika initiativ tagits för att tydligt märka varor från ockuperade bosättningsområden. Danmark och England inför nu en sådan märkning. I Sverige har ett antal organisationer, liksom Socialdemokraternas internationella talesperson Urban Ahlin, krävt motsvarande åtgärd och Olof Palmecentret har lanserat kampanjen ”Märk ockupationen”. Inom kooperationen har Coop medlem väst, med över 365 000 medlemmar, beslutat rekommendera COOP att tills vidare helst avstå från att saluföra israeliska varor.

I samma antirasistiska och solidariska strävan ter det sig därför helt självklart att vår kommun borde fatta ett beslut om att i våra upphandlingsregler skriva in att vi av etiska, väl grundade skäl inte upphandlar israeliska varor.

Kommunstyrelsens ordförande i Stockholms stad skriver angående deras upphandlingsregler: ”I det nya förslaget till upphandlingspolicy för Stockholms stad slås fast att staden ser det som ytterst angeläget att de leverantörer staden anlitar följer grundläggande mänskliga fri- och rättigheter. I samhällsansvar ingår respekt för grundläggande mänskliga rättigheter, förbud mot barn- och tvångsarbete, att arbetstagare tillförsäkras minimilöner, att arbetstagare inte diskrimineras och att korruption motarbetas”.

Eller som Marcela Mella-Rinderud, koordinator på Tema Likabehandling, en av Europeiska socialfondens fem temagrupper, skriver i SKL:s tidning Dagens Samhälle: ”Det är lätt att gå vilse i regelverket och många tror felaktigt att EU-direktiven närmast förbjuder andra hänsyn än strikt ekonomiska. Detta har lett till att Sverige, som ofta slår sig för bröstet internationellt när det kommer till frågor som rör mänskliga rättigheter, faktiskt är en av de sämsta i klassen när det gäller sociaal hänsyn i upphandlingar.” Hon skriver vidare: ”Det finns inte några ursäkter för myndigheter och stora företag att inte ta sin del av vårt gemensamma ansvar för samhällsförändring och mänskliga rättigheter. Det är fullt möjligt att ställa krav på lika rättigheter och möjligheter vid upphandling – så gör det!”

Utifrån ovanstående kan jag inte se någon annat yrkande från min sida än att kommunfullmäktige, med ovanstående motivering, fattar beslut om återremittering av ärendet.

Skriv i gästboken vad du tycker, eller kommentera artikeln här: