Den frågan kan ställas efter söndagens beslut att ordna två bussresor för att manifestera jobben i Gislaved. Till söndagen den 10:e hade klubbstyrelsen med tre dagars varsel inkallat till medlemsmöte under rubriken. " Resa till Hannover/ Stockholm?" på dagordningen . Det var det första ordinarie medlemsmötet på två månader efter beskedet om nedläggning, och då efter påtryckningar 
från medlemmarna och efter att klubben fått in namn listor på 150-200 namn som kräver att få åka till näringsdepartementet i Stockholm och som inte trodde att en resa till Hannover, där Continentals huvudkontor ligger skulle ge någon effekt. Detta förslag med att åka till Stockholm ledde till febril aktivitet från den socialdemokratiska fackstyrelsen. Till söndagens möte hade förbundsordföranden Leif Olsson , storavdelningens ordförande och ombudsmän inkallats för att avleda alla tankar på resa till Stockholm och närings departementet.

Samma Leif Olsson som inte vidtagit en endaste stridsåtgärd under hela denna tid som nedläggningsbeslutet varat orerade på mötet hur "sårbart Continental är för kritik" och hur viktigt det är att medlemmarna åker ner till Hannover för att visa sitt missnöje. Han tog ordet "kapitalister" i sin mun för lura mötesdeltagarna med någon typ av vänsteruppfattning. 

Från KPMLr:s sida varnade vi för några som helst illusioner för att en resa till Hannover skulle ha någon effekt . 

En resa däremot till Stockholm däremot skulle direkt knyta an till och kunna bli en kraftfull påtryckning på det lilla agerande som  Rosengren ändå tvingats till .

Efter diskussion  fram och tillbaka beslutade mötet att klubben skall ordna två resor , både till Hannover och till Stockholm, sedan beslutade mötet efter acklamation att första resan skulle gå till Hannover den 24-25 februari och att resa till Stockholm skulle "företas skyndsamt" efter Hannover resan.

Efter mötet märktes det att Leif Olsson inte alls var glad för beslutet om Stockholm. Han hade helst sett att Stockholmsresan hade strukits från dagordningen helt , men det lyckades det inte för Leif Olsson att genomdriva.
 
 

Det är helt uppenbart att avdelningen och Industrifacket vill ha total kontroll över händelseutvecklingen . På den stora fackeltågs demonstrationen i december ville avdelningen helt utesluta någon från däckklubben att tala. Till slut fick däckklubbens ordförande hålla ett tal på två minuter på nåder av avdelning och förbund trots Kaarle Heinos allmänna servilitet inför förbundet. 

Sammanfattningsvis kan sägas följande:

Kampen för jobben skall ske lokalt. Hade vi haft en fackförening värt namnet hade Industri facket kallat ut alla kvinnor och män i strejk och bett om allomfattande transport blockad av all hantering av Continentalprodukter.

Att tvinga fram ett inrikespolitiskt tryck i frågan är den andra viktiga aspekten i kampen för jobben. Alltså rikta blickarna mot riksdag ,regering och näringsdepartement. Ska dessa tillåta att 700 jobb försvinner från en sådan liten ort som Gislaved? Vi vet vilket enormt svenskt engagemang det finns för att skapa jobb i de länder som köper JAS plan

Avledande manövrer som resa till något huvudkontor i ett främmande land för att någon timme demonstrera mot beslut om nedläggning har aldrig lett till några ändrade beslut från någon bolagsledning. 

Förbundsordföranden Leif Olsson hade kunnat ta många  initiativ till hållbara slag mot kapitalisterna i Continental som strejker och blockader. I stället lurar han och hans vasaller i klubbstyrelsen ner ett antal Däckarbetare till en aktion som vare sig gör till eller från och till stora delar endast kommer fungera som shoppingresa för de törstiga. Vilket en del öppet och ärligt deklarerat.
 

13/2-02
Erik Anderson

Däckfabriken