13-2003Ett imperialistiskt rövarkrigUSA:s krigsargumentation om att befria det förtryckta folket har använts förr. Men det krig vi nu ser är precis som den brittiska invasionen av Irak för 86 år sedan ett imperialistiskt erövringkrig, skriverKPML(r):s internationelle sekreterare Erik Anderson. Målet är att tvinga Irak till kolonial underkastelse och lägga beslag på dess naturtillgångar.- Att USA har försökt att beskriva sitt överfall på Irak som ett "befrielsekrig" är inget nytt. För 86 år sedan tågade brittiska styrkor in i Bagdad och dåtidens general Franks försäkrade att "Våra arméer inte har inte kommit till ert land och era städer och byar som erövrare eller fiender, utan som era befriare" . Generallöjtnanten Sir Stanley Maude proklamerade: "O Bagdads folk, kom ihåg att ni i 26 generationer lidit under konstiga och främmande tyranner som har ansträngt sig för att sätta araber mot varandra för att de skulle tjäna på er splittring." Tre år senare var Irak i uppror mot det brittiska styret. Detta ledde till att en förbittrad Winston Churchill, planläggaren av det brittiska imperiets Irakpolitik, beklagade att brittiska kungahuset slösade bort millioner pund för det tvivelaktiga privilegiet att sitta på toppen av en vulkan. På samma sätt skall givetvis det nya USA-ledda anfallet ses ett nytt kolonialkrig tillbaka till tiden vid 1800 talet. Kriget mot Irak är ytterligare ett ytterst farligt steg som har tagits av den amerikanska imperialismen efter Sovjets fall. Det brutala anfallet mot Irak är ett krig endast formellt sett, det är två stater och två väpnade styrkor som står mot varandra. I själv verket är det ett tjugonde århundradets högteknologiska kolonialexpedition för att återerövra ett land som tidigare legat under det brittiska imperiets styre. Om denna ockupation blir framgångsrik, ur den amerikanska imperialismens synvinkel, kommer de underliggande vinsterna bli flerfaldiga. - Kontroll över oljan med enorma profiter som följd. - Amerikansk militär mitt i Mellanöstern. - Baser för framtida krig mot Syrien och Iran. En ockupationsregering följt av en vasallregering som i alla avseenden har karaktären av en ren kolonialadministration. 1000 gånger större Betänk styrkeförhållandena: USA har en befolkning på 290 millioner och är det rikaste landet i världen. Irak har 23 miljoner människor och har en BNP på mellan 5 och 10 miljarder dollar. Dit har den minskat från 50 till 60 miljarder på grund av krig och tolv år av ekonomiska sanktioner. USA har en ekonomi som är 1000 gånger starkare än den irakiska. För nästa budgetår kommer USA ha en militärbudget på 399 miljarder dollar. Den irakiska militärbudgeten är på 1,4 miljarder dollar. Lägg därtill att Irak inte kunnat köpa reservdelar eller på något sätt kunnat uppgradera sin vapenmakt. Irak idag har en vapenmakt vars styrka är en tredjedel av vad den var 1991. USA har spenderat flera gånger mer på sina aggressiva militära förberedelser än hela den Irakiska militärbudgeten. USA kommer att bara på några veckor använda mer pengar på kriget än hela Iraks BNP. Ett Irak som en gång, på 70-talet, var ett av Mellanösterns mest utvecklande länder har fallit ner till afrikanska fattigdomsnivåer. Mot Irak står en militärteknologiskt helt överlägsen fiende. Det är möjligt att vissa av Pentagons krigsplaner får ändras på grund av visst irakiskt motstånd, men den totala diskrepansen i styrka gör att man inte kan kalla detta ett krig i ordets rätta bemärkelse. Det rättare namnet är en simpel och vidrig klassisk kolonialexpedition av en brutal högteknologisk övermakt och inget annat. Utestänga rivaler Men denna militära övermakt kommer inte bara att användas för att tvinga Irak till kolonial underkastelse. Den är till för att stänga ute alla potentiella rivaler om oljan. Alla tidigare avtal kommer att omprövas. Totalt har de irakiska myndigheterna diskuterat eller förhandlat fram avtal med 24 oljebolag från sexton länder (Frankrike, Ryssland, Kina, Indien, Pakistan, Algeriet, Malaysia, Kanada, Turkiet, Vietnam, Italien, Spanien, södra Korea , Storbritannien och Nederländerna). Genom ockupationen av Irak så kommer USA att sitta på minst två tredjedelar av jordens kända oljereserver. Genom denna styrkeposition vill USA påtvinga andra länder sitt inflytande, inklusive sina så kallade allierade. Om USA verkligen skulle ha sett till att dela bytet med Frankrike, Ryssland och Tyskland hade vi inte sett gårdagens diplomatiska kris. I dagarna kommer dessutom rapporter om att stora amerikanska byggfirmor lagt beslag på alla byggkontrakt i det ockuperade Irak, vilket fått EU att ilsket anse sig utestängt från rövarbytet. Den härskande klassen i USA vill ha en multilateral diplomati när det gynnar dess intressen, alltså inkludera alla i allanser, men vill inte ha med dem när det gäller att håva in vinsterna. För de europeiska kapitalisterna menas med multilateral, att dela på vinsterna eller rövarbytet, men för USA betyder det att ta hela rubbet för egen del. Det är bla det krisen i säkerhetsrådet och NATO handlar om. Det finns andra orsaker också som vi berör i veckans Proletären. NATO bildades 1949 för att förena västvärldens imperialister mot Sovjetunionen och det socialistiska blocket. NATO användes i konfrontationen mot Sovjet under det kalla kriget i över 40 år. De tyska imperialisterna var en frontstat i denna konfrontation och fick ett allomfattande stöd från USA. Men med Sovjets kollaps och nederlaget för socialistiska lägret finns inte längre den gemensamma utgångspunkten. För USA har inte Tyskland den betydelse det hade förr. Det nya Stortyskland och USA hade i huvudsak gemensamma intressen på Balkan, där inflytelsesfärerna delades upp under Clinton-eran. USA straffar Tyskland Detta förhållande har nu dramatiskt ändrats efter Bush tillträde. I Observer 16 februari i år skriver man att "Amerika kommer att bestraffa Tyskland för att ha lett den internationella oppositionen gentemot kriget mot Irak". "Den plan som diskuterades av Pentagons tjänstemän och militära chefer förra veckan på order av försvarsministern Rumsfield är riktad att 'skada' tysk ekonomi för att statuera ett exempel för landet för vad krigshökarna betraktar som förbundskansler Schröders förräderi." "Vi gör detta av endast en orsak: att skada den tyska ekonomin," som en källa sade till Observer förra veckan. Målsättningen är, enligt Pentagon, att "skada tysk handel och kommers" och "statuera ett exempel" gentemot Tyskland som kommer "att tvinga andra länder som är kraftigt beroende av handel med USA att tänka både en och två gånger innan de sätter sig upp mot USA i framtiden." Det uttalande som Rumsfield gjorde om det gamla och nya Europa var ingen lapsus utan ett kallt konstaterande att Washington har mer inflytande över de nya vasallstaterna i Östeuropa än vad Frankrike och Tyskland har och att Frankrike och Tyskland skall ses som motståndare. Som ytterligare exempel på sin imperialistiska arrogans sade Rumsfield mitt under krisen i FN:s säkerhetsråd, att ifall Tony Blair får kalla fötter på grund av brittiska folkets motstånd mot kriget behövs de brittiska trupperna inte, utan USA var redo att starta kriget utan sin vasall, Storbritannien. Den härskande klassen i USA har nu bytt strategi och satsar allt för att bygga upp ett världsimperium. Detta är den nya viljeinriktningen i Washington. Den härskande klassen i USA är samtidigt orolig för vad denna nya strategi skall leda till, de känner att de är ute på ytterst osäkra vatten. De har all anledning att vara oroliga. USA har med oro sett på hur fransmännen, tyskarna och ryssarna samordnade sin diplomati i slutfasen av den diplomatiska krisen i FN:s säkerhetsråd. Möjligheten av interimperialistiska motsättningar samtidigt som hela situationen i Mellanöstern är ytterst osäker måste göra dem nervösa. Persson svänger De öppna motsättningarna i säkerhetsrådet och den tilltagande folkliga opinionen, med massdemonstrationerna 15 februari som kulmen, har lett till att krigsanhängarna Göran Person och Anna Lind har tvingats till reträtt. Vi minns ju Perssons uttalande i julas att ett kort krig kan vara bra för konjunkturen, och den svenska militärmakten planerade för att sätta in en insatsstyrka från Eksjö i Irakkriget. Samma socialdemokrati som bara för två månader sedan hade förståelse för USA:s krigsplaner har satt nu upp sitt våta finger och nu låtsas vara krigsmotståndare. Men det är tydligen för sent. Under lördagens demonstration blev integrationsministern Jan O Karlsson utbuad av demonstranter som skrek "hycklare" och "stoppa vapenexporten". Det finns inte tillstymmelse till ärlighet bland de socialdemokratiska ombudsmänniskorna. Deras vändning under galgen har endast ett syfte, att inte riskera förlora en ungdomsgeneration. I vissa lägen kan det vara poäng att ha med socialdemokrater för att visa bredd, men med tanke på den dynamik som frågan har i dessa dagar gör dessa mer skada än nytta i antikrigsarbetet. Speciellt när de tar tid från andra talare i talarstolarna. Ett noterbart faktum är det var mer demonstranter ute på gatorna i Göteborg än i Stockholm i lördags. Trots att inga kända affischnamn var med i Göteborg. Att locka demonstranter med en ökänd socialdemokrat som Jan O Karlsson kan ha en kontraproduktiv verkan. Att socialdemokraterna på en del orter, nu så här fem i tolv, vill nästla sig in i nätverken för att ta over demonstrationerna kan även påverka vänsterpartiet. V låter sig influeras av socialdemokraterna, men det finns ytterligare en aspekt av vänsterpartiets agerande. De irakier som finns i Sverige räknas till över 70.000, däribland många kurder. De allra flesta är emot Saddam Hussein, en del har kommit hit som flyktingar undan Baathpartiets styre, en del som ekonomiska immigranter. Det finns irakier som är emot Saddam Hussein, men som intar en patriotisk hållning, och ser det principiella med nationell självständighet. En annan grupp av irakier agerar quislingar och hyllar det amerikanska kolonialkriget. Sedan finns det irakier mittemellan. Har man som vänsterpartiet slagit sina påsar ihop med exilirakier och kurder på ett okritiskt sätt, kan mycket hända i dessa krigsdagar. I krig, där fronter skiftar, kan lojaliteter snabbt ändras. Dels kan ögon öppnas hos en del som varit förblindade av hat mot Baathpartiet för vad kriget innebär, det kommer rapporter om hur irakier i Jordanien nu sluter upp kring Saddam Hussein, trots att de tidigare varit emot den irakiska regeringen. Men det kan å andra sidan vara en opportunistisk tendens, där de ser att USA går segrande ur striden och sticker fingret i luften och anpassar sig till USA:s politik. Alla antiimperialister måste ge akt på detta. De demonstrationer som kurdiska organisationer anordnade i samband med Halabja innehöll många paroller som ville ha amerikanskt krig mot Irak, bara turkarna inte går in i norra Irak. I Malmö deltog även svenska talare, däribland folk från (s), folkpartiet och vänsterpartiet. Folkpartisten ville ha krig medan vänsterpartisten ägnade huvuddelen av sitt tal mot USA:s krig, enligt SDS. Så länge de reaktionära klanledarna inom KDP och PUK, med dess svenska avläggare, inbillar sig att CIA och USA kommer med lösningen på problemen mellan araber och kurder i Irak så bör alla progressiva människor hålla dem på armlängds avstånd. Kurderna borde lära av sin egen historia. USA kan när som helst kasta dem på sophögen ifall andra allianspartner anses viktigare. Imperiet har inga eviga vänner, endast eviga intressen. Men vänsterpartiet vill sitta på alla stolar samtidigt. Det viktigaste att framhålla är att kriget är ett imperialistiskt rövarkrig. Syftet är att lägga beslag på Iraks naturresurser och krossa arabisk radikalism. Hur detta kommer att gå till är en underordnad fråga. Mycket av vad som sägs i dumburken är psykologisk krigföring, med det verkar som USA använder sig av en typ av militär diplomati offensiv. De hoppas på någon form av kupp inom Baathpartiet. Går inte detta stå tar man till storsläggan med bombregnets inferno som vi sett de senaste dagarna . Den medvetna delen av den antiimperialistiska rörelsen har en klar syn på vad den amerikanska imperialismens syften är; att lägga beslag på Iraks olja och göra landet till en militärbas. Men givetvis upprör kriget stora massor som har en vagare inställning om krigets syften. Den ihållande amerikanska demoniseringen av Saddam Hussein påverkar även en hel del av de som är ute och demonstrerar. I TV i torsdags kväll var det en ung demonstrant som sade "visst skall diktatorn Saddam väck - men detta är på fel sätt". Därmed reduceras kriget till "felaktiga metoder" för att istället se det som vad det är: En simpel kolonialexpedition av 1800-talssnitt, fast med supermaktens högteknologiska våldsanvändning. Nu är det givetvis inte lätt för ungdomar som är mitt uppe i en politisk uppvaknandeprocess att ha allt klart för sig. Kriget är politikens fortsättning med andra medel som Clausewitz skrev. Tummen i ögat på (s) Samma socialdemokrati, som för bara några månader sedan sade att kriget kan ha positiva effekter på konjunkturen och fortsätter med att exportera vapen till det kriminella kriget, måste på det kraftigaste fördömas. Göran Person, Anna Lindh och Jan O Karlsson har inte på minsta vis ändrat ståndpunkt - det är den kraftfulla opinionen som tvingat dem dit. Därför skall antikrigsopinionen sätta tummen i ögat på socialdemokratin och kräva stopp för vapenexporten och hemkallandet av Sveriges USA-ambassadör. Opinionen måste kräva att Sverige tar initiativ till att FN:s generalförsamling inkallas. I grund och botten är den svenska socialdemokratin ett imperialistiskt parti. Det är den kraftfulla opinionen som tvingat krigsanhängarna Göran Person och Anna Lindh att i ord ta avstånd från kriget. Erik Anderson Skriv i gästboken vad du tycker, eller kommentera artikeln här: |