USA:s "en vägkarta till fred" innebär ett Palestinskt bantustanBara några dagar innan den amerikanska och brittiska imperialismen startade kriget mot Irak så träffade Bush den brittiske premiärministern Blair och utlovade ett fredsprogram för Palestina och Mellanöstern. Eller som det kallas . " En vägkarta för fred". Dessa ord om fred för Mellanöstern från amerikansk sida hörs varje gång ett nytt aggressionskrig skall dras igång. För nitton månader sedan, omedelbart före attacken mot Afghanistan, så framförde Bush att han var för en oberoende stat för Palestina. Som alla vet ledde inte detta till någonting, i alla fall inget positivt för palestinierna. När herrar Bush och Blair planerar nya krig och interventioner så lovar dom samtidigt att lösa den palestinska frågan. Så det var ingen överraskning att löftena från Bush möttes av likgiltighet i arabvärlden. En likgiltighet som även kom från USA-stödda regimer som Jordanien, Egypten och Saudiarabien. Dessa länders ledare befinner sig i en besvärlig situation. Å ena sidan massornas ilska över den amerikanska politiken och andra sidan den nykoloniala status länderna har inför de amerikanska diktaten. Blair som hade problem med opinionen inför kriget var i stort behov att ha något att visa upp inför trilskande partivänner i Labour. Blair ville visa upp inför offentligheten att han inte bara var en knähund för Bush utan att han kunde har ett modererande inflytande på Bush. Det politiska problemet för Blair och de arabiska marionetterna är att den amerikanska imperialismen har sin alldeles egen agenda , oavsett huruvida knähunden Blair skulle till att gläfsa. * Bara några dagar efter Bush:s tillkännagivande så kunde den förre israeliske premiärministern Benjamin Netanyahu, efter ett möte i Washington, tillkännage att USA gett kolonialstaten Israel ett extra stödpaket på tio miljarder dollars, inkluderande omedelbar militär hjälp för en miljard. Detta utöver de årliga tre miljarderna dollars som Israel är garanterade. Det fanns inte minsta lilla antydan att USA skulle använda dessa stödpengar till någon form av påtryckning för att Israel skulle tvingas till någon form av kompromiss. Detta förstärktes ytterligare av att den nationella säkerhetsrådgivaren, Condoleezza Rice, tillkallade representanter för den proisraeliska lobbyn. Hon sade att dessa hade inget att oroa sig för och att USA har inga som helst avsikter till något som skulle kunna skada Israels intressen. * Blair och Aznar är tvungna att låtsas som de är bekymrade över palestiniernas situation. Något som även observerades i den israeliska tidningen Ha’aretz ( 17 mars) " Ju mer den allmänna opinionen i dessa länder motsätter sig kriget, desto mer tenderar Blair och Aznar att använda sig av den Palestinska frågan som ett politiskt halmstrå…. De måste visa för sina väljare i Europa att de är engagerade i att få ett slut på den israeliska ockupationen i syfte att vinna legitimitet för ockupationen av Irak." Sharon gör inga som helst försök att visa någon vilja till att acceptera någon vägkarta till fred. Den israeliska kolonialstaten har redan gjort över 100 ändringar på förslaget. Inkluderande alla termer och hänvisningar kring uttrycket "oberoende palestinsk stat." Redan från start klargjorde Sharon att den enda form av någon som helst palestinsk enhet som han över huvud taget kunde acceptera var följande: Att den saknade all militär styrka, att den förbjöds att ha kontroll över sina egna gränser, att Israel hade fullständig vetorätt över alla dess utrikesrelationer samt att palestinierna skulle kontrollera en betydligt mindre del av Västbanken än vad som tidigare diskuterats i fredssamtal. Inte nog med detta: Israel håller på att bygga en 66 mil lång mur som skall skilja Västbanken från Israel. ( Se separat artikel.) Irakkrigets mål var inte bara oljan och den militära kontrollen över landet. Krigets imperialistiska syften hade dessutom som mål att tvinga ett land som Syrien att böja sig för den amerikanska nyordningen. Således fick den palestinska befrielserörelsen PLFP order att stänga sina kontor i Damaskus, bara några dagar efter den amerikanske utrikesministerns besök i Damaskus. Eller som Powell i sin arrogans sade. "Syrien måste förstå att det finns en ny verklighet i regionen." Utöver Irak och Syrien så är dessutom den palestinska myndigheten och Arafat måltavla för den amerikansk-israeliska politiken. Redan 1996 framkom det uppgifter att rådgivarna kring Arafat var oroliga för att den israeliska säkerhetstjänsten hade infiltrerat den palestinska säkerhetstjänsten, så att vissa av dess ansvariga var lika beroende av ockupationsmakten som av Arafat. Israelerna menade att Arafat har tjänat sitt syfte och måste bytas ut. Arafat "grälade för mycket", sades det. " Israelerna tittar på Abu Mazen ( Mahmoud Abbas), en av de hemliga förhandlarna i Oslo-avtalet. De vill att han skall överta Arafats plats. Till sin hjälp, i en kupp mot Arafat, förlitar dom sig på Muhammad Dahlan chefen för den Israeliska säkerhetstjänsten i Gaza." Så sade en palestinsk tjänsteman till den engelske tidningen Guardians utsände, David Hirst, för sju år sedan. Men det palestinska upprorets dynamik ledde till att planerna för sju år sedan fick skjutas på framtiden. * Men i samband med att israelerna bokstavligen skjutit sönder Arafats administration (och dess byggnader) och den amerikanska ockupationen av Irak så har pressen på den palestinska administrationen ökat tiofalt. I samband med Abu Mazens utnämning, så krävde Mazen att Dahlan skulle utses som ansvarig för de palestinska säkerhetsstyrkorna. Denna Mazen har pressat Arafat att slå ned det palestinska motståndet och organisationer som Hamas, PFLP och andra frihetskämpar. * I imperialismens propaganda heter det att den palestinska myndigheten behöver reformeras. Reformeras bort från korruption och brott mot mänskliga rättigheter såsom det vackert heter. Men de som imperialismen vill tillsätta som ledare ovanför huvudena på palestinierna är flerfalt värre än vad någonsin Arafat kan anklagas för. Abbas bor i en tolvmiljoners villa och Dahlan byggde ett palatsliknande hus som blev så tungt att det sjönk ner i sanden så att hela grunden fick byggas om. Västvärldens gunstlig, i försöken att kringskära Arafat, gjorde sig en förmögenhet på sitt monopol över all bensinhantering i Gaza. Palestinska bensin -mackägare var tvungna att köpa bensin för dyra pengar och Dahlans I sin jakt på palestinska motståndsmän under 90-talet var Dahlans säkerhetstjänst övervakade de israeliska tankbilarna inte främmande för att använda brutala förhörsmetoder. Det är dessa korrumperade agenter som utgör " det nya ledarskapet" för det palestinska folket. I en opinons- undersökning visade det sig att 21 procent av palestinierna känner förtroende för Arafat medan endast tre procent känner samma sak för den påtvingade premiärministern Abu Mazen. Det säger en hel del om imperialismens diktatpolitik gentemot det palestinska folket. Faktaruta: "Vägkartan till fred" är framlagt som ett förslag från USA, EU, Ryssland och FN. Det är med andra ord en samlad imperialism som står bakom förslaget med FN som alibi. Fas ett: ( Fram till maj 2003) skulle betyda ett avslutande av den palestinska "terrorismen", normalisering av palestiniernas liv och "politisk reform" av det palestinska självstyret och val. Israel skulle genomföra ett tillbakadragande från de ockuperade territorierna och ett stopp för nya bosättningar. Fas två: ( juni-december 2003) Skapandet av grundlag för en oavhängig palestinsk stat. En internationell konferens och övervakning av fredsplanens genomförande. Fas tre: ( 2004-2005) En andra internationell konferens. Uppgörelser om permanenta avtal om staternas ställning och ett avslutande av konflikten. Avtal om permanenta gränser, om Jerusalem, flyktingfrågan och bosättningarna. Arabstaterna skall ingå fredsavtal med Israel. Så ser imperialismens förslag till palestinierna ut. Det är inget förslag utan ett diktat. Förslaget innebär ett bantustan -liknande minipalestina utan egen livskraft. Dess delmål är en förhandlingsprocess som innebär ett krossande av allt palestinskt motstånd mot den amerikansk-israeliska nyordningen. Med en total osäkerhet huruvida ens USA och Israel överhuvudtaget ens vill se en sådan från första start strypt stat. 13:e maj 2002 Erik Anderson |