Sista däcket från Gislaved
- arbetarröster om nedläggningen 

Hon menar att hur konstigt det än låter så känns det som en slags befrielse, speciellt för oss som upplevt det senaste halvåret som en plåga. Annars är det bedrövligt med nedläggningen. 

Lokalerna, som en gång var fyllda av liv och rörelse, ligger fredagen den femte juli 2002 tomma och ödsliga. 

Värmen och ångan är fortfarande på och väntar på att det sista däcket skall pressas. Det pyser och blinkar från vulkpressarna, men inga däckvagnar står framför dem, utan transportvagnarna ligger ihopbuntade på baksidan för vidare export till andra enheter i koncernen. 

Inga sakliga skäl
Tidigare på förmiddagen har en reparatör från verkstaden testpressat fem däck inför avslutningsceremonin, som skall gå av stapeln klockan tolv samma dag. 

Inne på vulkavdelningens fikarum råder en tryckt stämning, och arbetare som sett däcktillverkningen som något evigt bestående är dämpade. 

Kjell Karlsson har arbetat 18 år på företaget. Han säger att bland arbetskamraterna har det fungerat bra med sammanhållningen, även om det varit lite lamt hos många. 

­ Det finns ju inga sakliga skäl att lägga ner däckfabriken. Inte när man ser hur bra däck som tillverkats i Gislaved. De har ju vunnit test efter test, och fabriken har genererat massor av pengar. 

­ För mig och många med mig har fabriken varit en stor del av ens sociala liv. Något som försvinner nu i samband med nedläggningen. 

Det säger Kjell Karlsson, som är mycket kritisk till att inte regeringen gjort någontig. 

Fint kamratskap
Längst bort i den ödsliga hallen står Johnny Boquist, 16 år som däckarbetare: 

­ Detta är rent ut sagt för jävligt. Under all kritik. 

­ Mitt i allt eländet vill jag säga att det har varit goda arbetskamrater här. Det har fyllt en viktig social funktion. En del har överlevt med lite hjälp av galghumor. 

­ Jag är här nere idag för att ta farväl av alla goda arbetskamrater. De som går ut i arbetslöshet kommer att känna det väldigt tungt, speciellt efter den 5 augusti, då det inte finns något jobb att gå till efter semestern. 

­ Hur ska vi kunna överleva när de andra får EU-stöd och när tyskarna snor vinterdäcksproduktionen? 

Säger en upprörd Johnny Boquist. 

Som någon avlidit
För mig själv som presskötare känns tomheten i fabrikslokalerna samtidigt som ångan och värmen är på som om någon som nyligen avlidit. 

I verkligheten stannade produktionen innan den officiella avslutningsdagen. Redan på tisdagen 2 juli klockan 20.20 gick sista egentliga produktionspallen ut till det som kallas höglagret. Resten av produktion är ceremoni och officiell avslutning. 

Däckfabrikens öde beseglades av kapitalets ständiga profithunger och med en kombination av stortysk nationalism, EU-stöd och finansiellt blödande amerikanska fabriker. 

Men att lägga ner någonting i USA vågar tyska Continentalkoncernen inte, då storebror USA skulle kunna straffa tyskarna genom handelspolitiska åtgärder. Det handlar dessutom om stora länders maktpolitik. 

Därför lägger koncernen ner en fabrik i låglönelandet Mexiko i stället för i USA. Därför flyttas däckfabrikens värdefulla vinterdäcksproduktion inte till något låglöneland utan till det mäktigare Tyskland, där lönerna är tjugo procent högre än i Sverige. 

Först tog de utvecklingsavdelningen i mitten av 90-talet efter att de tagit kontrollen över försäljningsorganisationen, nu tar de firmamärket "Gislaved". 

Kampen går vidare
När vi kallades upp en decembermåndag för att höra beslutet fick vi vänta en dryg halvtimme på grund av att det, som det sades, "pågick politiska förhandlingar". 

Man känner bara förakt mot de proffstyckare från Stockholm som med en handrörelse kombinerat med total okunskap om de faktiska sakförhållandena dömer ut däckfabriken och kallar produktionen som gammalmodig. Expressen skrev dagen efter sista däcket gått ut att Sveriges framtid ligger i mobil telefoni! 

Men att tillverka världens miljövänligaste däck, som vinner test efter test, anses som gammalmodigt av soffprogrammens proffstyckare. 

Några "framtidsbranschers" lokalisering till Gislaved lyser med sin frånvaro och av över 700 varslade har endast 126 fått jobb, trots att sju månader gått sedan nedläggningsbeslutet. Kampen går vidare för statliga insatser och ersättningsjobb för det som det tyska monopolkapitalet efterlämnat. 

Erik Andersson