De nedtystade Kirunasvenskarna.

I samband med Janne Josefssons program Uppdrag Granskning , så nämndes Kiruna svenskarna. Alltså den grupp svenskar som av lite olika anledningar åkte till den unga Sovjetunionen för att delta i uppbygget av den första arbetarstaten.
Det fanns de som åkte av rent ideologiska motiv, medan flertalet åkte för att undkomma nöden i Norrbotten på 30 talet. En del arbetade några år för att sedan återvända till Sverige. Andra stannade kvar och bosatte sig i Sovjetstaten och kom sedan att hamna i olika delar i Sovjet när levnadsstandarden steg och kommunikationerna utvecklades under 50, 60 och 70 talen. Andra gick det sämre för, en del stämplades som sabotörer och spioner, dömdes och avrättades medan andra hamnade i läger åren innan andra världskriget. Det är den senare gruppen som sägs vara representativa för hur det gick för hela gruppen av Kiruna svenskar. De som det gick bra för och som kan berätta om en annan bild har som så när på något enstaka undantag förtigits i svenska media. Författaren till dessa rader kommer ihåg endast en artikel , som nämnt en sovjetsvensk , som inte fallit in i den vanliga socialistiska ramen. Det gäller artikel om den från Tvååker bördige sovjetiske krigshjälten Anders Gustavsson i tidningen Arbetes västupplaga. I efterdyningarna av Janne Josefssons program har bonnierpressens Kaa Eneberg intervjuats. Hon har skrivit två böcker i ämnet. En gavs ut nyligen och den första boken kom ut år 2000 ( Tvingade till tystnad) . I ett inslag i radion säger Kaa Eneberg att hon var den första som över huvud taget skrivit om Kiruna- svenskarna. Detta påstående är en stor lögn , värdigt Kaa Eneberg. Att ett parti som vänsterpartiet inte viljat ta upp frågan är en sak men att som Eneberg hävda att ingen skrivit om Kiruna- svenskar är falskt. Redan 16 år innan Kaa Eneberg gav ut sin första bok så publicerade den förre redaktören på Norrskensflamman , Sven Bjelf, sin bok ”Anna, Erika, Ture och andra svenskar i Sovjetunionen” Progress Moskva/Fram Göteborg 1984. Tryckt i dåvarande Sovjetunionen.
Sven Bjelf hade under åren 1981 och 82 rest runt i Sovjet och intervjuat, sovjetsvenskar.
Andra hade han intervjuat i Norrbotten, alltså folk som levde några år i Sovjet men som återvände till hemlandet Sverige. I sin bok intervjuade Sven Bjelf 22 personer , nio boende i Sverige och resten i Sovjet. Det är en mycket intressant bok. På min förfrågan till fullmäktigeledamoten för SKP i Gällivare, Bror Wennström, om någon av dessa är i livet svarar denne att alla är avlidna, då de var till åren komna redan när boken skrevs i början av 80-talet. Vi vill för Proletärens läsare delge några stycken ur Sven Bjelfs bok, och då koncentrerat till 30 och 40 talen. Vi låter dessa arbetare komma till tals genom Sven Bjelfs bok.

I boken berättar Bertil och Trude Ahlkvist i sitt hem i Malmberget följande.

- Det finns ju ingen anledning förneka att det fanns en del i det dåtida förhållandena i Sovjetkarelen som var besvärliga. Men det fanns också så många glädjeämnen. Visst fanns brister på en del varor på den tiden. Men det var inte så konstigt egentligen. Det förekom sabotage av skilda lag, ingen tvekan kan råda på den punkten. Gränsen mellan Sovjetunionen och Finland var inte så avlägsen, med milsvida ödemarker, och inte heller så välbevakad. Det var lätt för utsända sabotörer att ta sig in i Sovjetunionen, liksom sedan ut igen. Jag har själv sett när tankvagnar med olja och bensin varit tomma när de kom fram till bestämmelseorten. Allt hade runnit ut , genom att kranar hade öppnats när tågen hade stannat på något ställe. Att det var fråga om sabotage är helt klart. Det fanns så många fler fall. Som när kobesättningar förgiftades på kollektivjordbruken. Jag minns att på kollektivjordbruket Hiilisuo hällde någon arsenik i kreatursfodret. Alla djur fick slaktas. I 30-talets Sovjetkarelen levde det en del som hatade sovjetsystemet och på alla sätt sökte sabotera det socialistiska uppbyggnadsarbetet. Den dåtida öppenheten underlättade också för utländska sabotörer att ta sig in för bestämda uppgifter. Sen spreds det ju också många rykten. Det hände ju också en del senare. Det är mycket troligt att också fullständigt oskyldiga rycktes med i svepet när man tig itu med detta. Det talas om regeringsledamöter och andra. Om dessa hade gjort sig skyldiga till något eller inte vet jag inget om. De försvann dock.

I början av 1937 bytte Bertil arbetsplats. Han längtade efter ett jobb i det fria, och tog anställning i en byggnadsfirma.
På den tiden började man i Sovjetunionen allvarligt bli oroad för att ett krig snart skulle bryta ut. När jag efter några månader nämnde att jag ville återvända till Sverige för att ta hand om min mor som blivit sämre motsatte man sig inte detta. Snarare tyckte man det var en god idè.
Dock bad man mig stanna några månader så att ett posthusbygge vi höll på med i en by, sju –åtta mil utanför Petrozavodsk skulle bli färdigt. //………………….//
- Det finns ju några återvändande som påstår att åren i Sovjetunionen var mardrömsår. De ljuger. Jag och Trude minns dem med glädje och tacksamhet, även om det där då fanns brister, vilka under senare årtionden alla har avhjälpts, slutar Bertil.” Sid 89-90

En annan Piteåbo, Sven Markstedt, berättar följande om sin tid i Sovjet i boken

”Redan före avresan från Piteå var det klart att Sven skulle arbeta på sågverket i Kondopoga. Han hade ju arbetat på sågverk i Piteå också, fram till hösten 1932 då han och många av hans kamrater hade avskedats och kastats ut i arbetslöshet. //………..//
Sågen gick dygnet om hela tiden jag var där. Det var en verklig kosmopolitisk blandning av folk som arbetade där, till och med några kirgiser och tartarer, för att nu inte tala om de tusentals så kallade amerika-finnar som kom till karelen under denna tid.
Sven Markstedt är i dag övertygad om att det bland dessa entusiastiska ”amerika-finnar” fanns en hel del agenter och spioner.
-Det var så mycket sabotage som kunde spåras tillbaka till vissa bestämda element bland dem. Men man var den tiden också för snäll, för välvillig på sovjetiskt håll. Man tog emot dem med öppna armar. Det är klart att det bland alla hermelinerna smög in sig en och annan råtta. Självklart kom det också över agenter och spioner från det få fascistiskt styrda Finland. När jag senare kom till Uchta hände det var och varannan natt att det kom över folk från Finland. Givetvis var de flesta hederliga arbetarfamiljer som inte stod ut med Lappotiden, men då upplandat med dem som hade skumma syften. Allt sedan Sovjetunionens tillkomst hade detta socialistiska land varit en nagel i ögat på kapitalister och reaktionärer.” Sid 92.

Systrarna Lilja och Eva Raita kom ursprungligen från Finland, men hade bott i Norrbotten i tio år innan de tillsammans med andra släktingar flyttade till Sovjetunionen 1931. Dessa valde att stanna i Sovjet och fick uppleva det andra världskrigets fasor. De intervjuades i den sovjetiska staden Petrozavodsk,
I boken skriver Sven Bjelf: ” Under det att vårt samtal berör en mängd olika frågeställningar , kommer Lilja och Eva in på frågan varför en del återvände till Sverige efter några år.
- Vi vet att orsakerna var skiftande och vitt skilda. Men en del av dem kunde aldrig fatta att det inte gått mer än 15 år sedan revolutionen, följt då av de vitas försök till kontrarevolution som pågick under flera år. Produktionsapparaten , ja nästan allt annat också, var sönderslagen och detta följdes av missväxtår. Här i Karelen hade återuppbyggnadsarbetet knappt påbörjats när vi kom hit från Norrbotten. Här var det extra besvärligt därför att denna landsdel tidigare varit så efterbliven. Det är klart att den som väntat sig ett uppbyggt socialistiskt land redan vid hitkomsten blev besviken. De skulle verkligen behöva komma hit idag och se vad som skett under årens lopp, nu då deras drömmar förverkligats.
Lilja och Eva vill också tillfoga följande:
- Då på 30 –talet var klasskampen hård även här i Karelen. Inhemska kontrarevolutionärer liksom insmugglade agenter, främst då från Finland, sökte ständigt sabotera uppbyggnadsarbetet. När så motåtgärder sattes in mot dessa, begicks också misstag. Här skedde tragiska saker, ofta orsakade av missförstånd, som också drabbade en del av de svenskar som flyttade hit.”

Albert Juto, bosatt i Kiruna återvände 1937 till Sverige:

” Självklart var inte tidiga 30-talets Karelen något paradis. Där fanns också problem.
Det var brist på vissa livsmedel och på vissa klädesplagg. Kommunikationerna var inte de bästa då. Karelen var ju då nästan ett väglöst land. Men det blev bättre och bättre allteftersom de olika vägbyggena färdigställdes. Men 30-talets Karelen var heller inte fritt från klassfiender.
- Där fanns ju exempelvis övervintrade vitgardister som ständigt sökte odla split och missnöje. //………// Min bror (Karl Juto, död 1978, bosatt i Malmberget) kunde berätta om en hel del utförda sabotage, bland annat då mot den skofabrik han arbetade på. Jag skulle också kunna berätta en hel del om deras sabotageverksamhet. Det räckte inte med på plats bosatta sabotörer, de sändes också över från det på den tiden reaktionärt styrda Finland. Gränsen gick ju bara några mil från Uchta.” (sid 78)

I boken skriver Bjelf om Hildur och Tora Markstedt.
Kiruna familjen Markstedt Familjen stannade i sju år , för att 1938 återvända till Sverige. Bjelf intervjuar dem hösten 1981 i Kiruna. I livet 1981 fanns hustrun Hilda samt dottern Tora. Mannen Oskar var avliden vid intervju- tillfället.
Till en början av sin tid i Sovjet skötte hon sina barn, men kom sedan att arbeta i en kooperativ affär. Men efter några år så blev det ett långvarit avbrott i Hildurs verksamhet i den kooperativa affären. Hon blev svårt sjuk. Fyra månader tillbringade hon på sjukstugan. Boken:
- Jag fick mycket bra vård där, berättar Hildur. Både läkare, sköterskor, och biträden var väldigt bra. Men så mager jag ändå var när jag fick lämna sjukhuset.
Även om Hildur blev utskriven från sjukhuset blev hon inte friskskriven. Efter ett kort besök på hemmet fick hon direkt resa på en längre kurortsvistelse vid Onegas strand, utanför Petrozavodsk.
- Så bra jag hade det under dessa månader
Hildur, hennes Oskar och barnen trivdes mycket bra i Sovjet-karelen och avsåg stanna där för gott. Men man återvände 1938 och anledningen till detta var att Hildur fortfarande inte var riktigt frisk.

- En av dem som stannade kvar var en av Oskars bröder Yngve. Han blev sovjetisk medborgare och stupade under kriget. Vi hade nog också stannat kvar om jag hade blivit riktigt frisk från min långvariga sjukdom, ty trivdes gjorde vi, väldigt bra dessutom. Det var vi inte ensamma om. Det gjorde så många andra också. Visst var det helt andra förhållanden då där än vad det nu är. Men vi hade det bra.
Mellan 1931 0ch 1938 skedde också en mycket påtaglig utveckling materiellt sett.
- Vi kunde under dessa år själva konstatera hur det gick framåt hela tiden, hur alla fick det bättre och bättre. Så synd att allt det som byggdes upp under 30-talet sedan lades i ruiner under det nazityska anfallskriget.
Särskilt vill Hildur understryka att n anledning till varför hon och resten av familjen trivdes så bra i Sovjetunionen var frånvaron av klasskillnader och högfärd:
- Där fanns inga skillnader. Inga som satte sig på höga hästar. Alla var vänliga mot varann, oavsett vad de hade för arbete och nationalitet. Det var ingen skillnad på att vara ryss, finne eller svensk. Alla var ”du” och ”hej” med varann. Å vad vemodigt det var att behöva fara tillbaka till Sverige. (Sid 75-75)

Detta var några arbetarröster från Norrbotten som berättar om en tidsepok i Sovjet som i dagens historieskrivning svartmålas o det grövsta. De röster som hade något positiva att säga om arbetarstaten har blivit effektivt nedtystade.

I dag är knappt någon kvar i livet så Sven Bjelf har gjort en stor gärning att skriva ned sovjetsvenskarnas berättelser.

Det finns givetvis, de som är bittra, efter sin tid i Sovjet. En av dessa är den 78 åriga Alice Eriksson som givits stort utrymme och fått en alldeles egen radiodokumentär. Alices far avrättades för förräderi 1938. Radiodokumentären heter ”Jag var rädd i 58 år”. Alltså rädd från 1932 tills hon kom till Sverige 1990. Nu var Alice Eriksson inte räddare än att hon återvände till Sovjet runt 1974 efter en semestervistelse i Sverige där hon besökte sin syster.
Hennes syster som i dag inte är i livet frågade henne ifall hon inte ville bosätta sig i Sverige. Alice Eriksson svarade ”Vi har det bra och det blir bättre och bättre”. När det är krig i ett land så är det dåligt för alla.” detta enligt en kvinnlig släkting till Alice Eriksson som inte på något vis delar hennes anti-kommunistiska värderingar.

I efterdyningarna av Janne Josefssons program har tidningarna skrivit om hur hemskt de som var besvikna över sin vistelse i Sovjetunionen blivit behandlade av de svenska kommunisterna i Norrbotten. I ett TT-telegram skrivs det att de terroriserades. Några juridiskt bindande bevis att den delen av Kiruna svenskar hade blivit terroriserade lyser dock med sin frånvaro.
I Expressen den 8 oktober skrivs följande om Otto Högberg som kom tillbaka till Sverige.
” Han öppnade aldrig själv en dörr. Han drog sig in i mörka vrår för att ingen skulle se honom. Han var alltid skräckslagen för att ”bli hämtad” . Han var livrädd för såväl ortens egna kommunister som för sovjetagenter, vävarna som reste runt för att locka fler att söka framtiden i Sovjetunionen. Han var medveten om att han uppfattades som en svikare av traktens inflytelserika kommunister. Trots fasorna han utsatts för vingades han resa rund i bygderna och berätta om hur fint allt var i Sovjetunionen.”

En stilla fråga till Expressens journalist: Hur kan man sitta gömd i en mörk vrå i en stuga skräckslagen för att bli hämtad samtidigt som man turnerar runt i Norrbotten och propagerade för Sovjetunionen? Kan någon klok Expressenläsare förklara detta för Proletärens läsare hur detta skulle gått till?
I efterdyningarna av Kaa Enebergs första bok ”Tvingade till tystnad” har det krävts ursäkt av vänsterpartiet att återvändande Kiruna- svenska behandlats illa. Trots att det inte finns några juridiska bevis att så skulle vara fallet så viker sig vänsterpartiet och ber om ursäkt för något som skall ha kunnat skett.
” De som så småningom återkom till Sverige upplevde att de efter hemkomsten utsattes för förföljelse och trakasserier av svenska kommunister.
Vi ber oförbehållsamt om ursäkt för de övergrepp som dåvarande medlemmar i Sveriges Kommunistiska Parti kan ha gjort sig skyldig till.”
Ursäkten undertecknad av Lars Ohly, Ingrid Burman och Pernilla Zethraeus.
Senare har vänsterpartiets norrbottens distrikt skickat ett lika lydande brev om ursäkt för övergrepp som kan tänkas ha begåtts. En endaste medlem i vänsterpartiets Norrbottens distrikt hade civilkurage att sätta ner foten. Det var Olle Fors, läs mer om Fors i separat artikel. Olle Fors miste själv en släkting i Sovjet som avrättades, men har inte låtit sig dras med i den antikommunistiska hetskören. Om anklagelserna att kommunister i Norrbotten skulle ha terroriserat återvändande Kiruna- svenskar säger Olle Fors följande till Norrländska socialdemokraten
- Det är för tidiga växlar att dra, när man inte vet mer om det än hörsägner. Man skall inte be om ursäkt för något som man inte vet om det har hänt, säger Olle Fors,//…//
Han har för Norrbottensdistriktets räkning tillsammans med andra i pensionärverket sökt efter fakta. Han har inte funnit några belägg för förföljelse. Journalisten Kaa Eneberg kom år 2000 ut med boken Tvingade till tystnad om Kirurnasvenskarnas öden.
- Ja , i hennes fantasi finns den många , säger Fors.
- Så, mycket berättas i andra, tredje och fjärde hand. Det är ingen måtta på det. Jag har själv upplevt 30-, 40-, 50-, 60- och 70-talen och aldrig upplevt någon förföljelse av några människor i dessa trakter.”

Det är första gången i den svenska partihistorien som ett parti ber om ursäkt för något som kan ha inträffat. Några bevis för förföljelse finns överhuvud taget inte. Av den orsaken är vänsterpartiets brev rena opportunismen.

Skriv i gästboken   vad du tycker, eller kommentera artikeln här: