Hyckleri om minaretsomröstningen
De öppet främlingsfientliga segrade i söndagens folkomröstning
i Schweiz. Det är det politiska etablissemangets demonisering av
muslimer som bereder väg för rasistiska strömningar.
I folkomröstningen i söndags sade 57,5 procent av de röstande
schweizarna nej till uppförandet av fler minareter än de fyra
som redan finns i landet. 53,5 procent av de röstberättigade
deltog.
Medan de öppet främlingsfientliga partierna jublar över
resultatet i folkomröstningen, reagerar det europeiska etablissemanget
surt och kallar omröstningen en ”katastrof” som tyska
Süddeutsche Zeitung beskriver utfallet.
I Sverige hävdar Mona Sahlin att resultatet är ”upprörande”.
Utrikesminister Carl Bildt säger till Sveriges radio att valresultatet
ger en ”negativ signal” och att det är ett utryck för
fördomar och kanske också av rädsla..
Medierna demoniserar
Schweiz skiljer sig inte så mycket från Sverige. Det är
inte fullständigt omöjligt att ett utfall i en sådan omröstning
i Sverige skulle kunna bli liknande, även om Schweiz traditionellt
benämns som ett konservativt land.
Folkomröstningen har rört till det för det europeiska etablissemanget.
Samma borgarklass som i högtidstal på högtidstal talar
mot rasism och för alla människors lika värde vädjar
samtidigt till de primitivaste känslor när dess intressen står
på spel. I synnerhet under krig och konflikter.
Låt oss tala klartext:
Carl Bildt, Mona Sahlin och tyska Süddeutsche Zeitung representerar
den imperialistiska struktur som i sina respektive länder måste
utmåla folk i Mellanöstern som sticker upp mot de rådande
förhållandena som hotfulla och aggressiva.
När Israel bombat ett hem där en familj dödats filmar man
hoppande demonstranter med vapen i hand – inte de dödade offren.
Generellt utmålas den palestinska sidan som hotfull medan Israel
bara svarar på palestinska angrepp.
All seriös medieforskning visar hur araber och muslimer överlag
utmålas som skrikande fanatiker, som dessutom är allmänt
mordiska och hatiska. De många positiva undantag som finns i rapporteringen
drunknar i det fördummande mediebruset.
Under krig och interventioner vädjar man till människors ryggmärgs-
och magkänslor. Då läggs finliret om människors lika
värde på hyllan.
Gulfkriget och rasismen
Under 60- och 70-talens vänstervåg trängdes rasismen tillbaka.
Den återkom under Kuwaitkriget 1991 för att sedan dess ligga
som en latent reserv i samband med nya konflikter.
Vi tar några några exempel från 1991.
I majnumret av Slitz om Irak-kriget sade Unni Drougge: ”Med denna
dragning åt mitten, denna europeiska samhörighetskänsla
och ömsesidiga anpassning, är inte det egentligen en mobilisering,
ett slags gemensamt försvar av vår västerländska
civilisation, vår kultur? Till exempel det som nyligen utspelade
sig i Persiska viken, var inte det samtidigt en strid mellan två
kulturer, mellan arabvärlden och västerlandet?”
Erik Hörstadius fortsatte i samma tidning: ”Jo, det var det.
Jag har jättesvårt att sympatisera med araberna. Om 100000
araber dör, så känner jag ingenting alls, medan jag kan
känna sympati för de allierade och deras familjer. Araberna
är jag skraj för.”
Överste Bo Hugemark, chef för militärhistoriska avdelningen
vid Militärhögskolan, sade: ”I fallet Saddam Hussein anses
irrationaliteten försvårad av personens speciella egenskaper
och den för oss främmande kulturen. Vi har att göra med
en outgrundlig oriental och till råga på allt en mycket omänsklig
sådan, vilket gör att hans handlande är omöjligt
att förutse för en vanlig västerländsk människa.”
Per T Olsson på Bonnierägda fyllde i om ”de hysteriska,
fundamentalistiska opinionerna på vissa håll i arabvärlden”.
Så håller det på i krig efter krig. Rasismen kommer
inte endast från de öppet främlingsfientliga i politikens
utkanter, den kommer från de europeiska borgarklassernas fisförnärma
mitt, såväl i Schweiz och Sverige som i Tyskland.
Som man ropar om araber och muslimer i krigstid får man svar i folkomröstningar
om minareter.
ERIK ANDERSON
Proletären nr 49, 2009
|