Erik Andersson korrigerar en lögnaktig TV-film

Kan en programmakare med uns av hederlighet i en "dokumentärbiografi" om Lenin på TV låta bli att nämna fjorton staters blodiga interventionskrig mot den unga sovjetstaten? Ja, i nådens år 1999 går det tydligen att säga vad för smörja som helst om Lenin och den ryska revolutionen. 
Förra onsdagen sändes i TV2 ett Dokument utifrån, ett ivrigt påannonserat program som sades handla om Lenin, gjort av den franska televisionen i samarbete med ett flertal andra TV-bolag. 
För att göra annonseringen mera dramatisk hette en av rubrikerna "Överlevande berättar". 
Jag ber läsaren smaka på de orden. 
Ganska fantastiskt eller hur? När det gäller den ryska historien, även om den berör händelser 75 år tillbaka i tiden, kräver tydligen den internationella borgerligheten att samtliga människor som var med på den tiden fortfarande skall vara kvar i livet.
 
 

Ynkligt V-skådespel

Den så kallade "fria" redaktionen på TV2 hade lagt filmen på samma dag som det var partiöverläggningar om en begärd statlig propagandakampanj mot kommunismen. 
Avsikten var tydlig. 
I takt med att de nyliberala utopierna håller på att kraschlanda så krävs det rättning i leden inför kommande sociala protester såväl i Sverige som utomlands. 
Det är ett ynkligt skådespel man får se från socialdemokratins och vänsterpartiets sida. Vänsterpartiets Gudrun Schyman pratar om kommunismen i termer som den högerextrema organisationen Demokratisk Allians gjorde i slutet av 60-talet. 
När man läser socialdemokraten Gunnar Gunnarssons böcker "Lenin" och "Ryssland 1917" utgivna på Tidens förlag 1970 respektive 1967, förstår man vilken enorm kursändring hela den politiska överbyggnaden genomgått. Men så återspeglar historieuppfattningen endast de för tillfället rådande styrkeförhållandena i klasskampen nationellt och internationellt. 
Ljusår borta är dessutom vad Hjalmar Branting sade vid Lenins död 1924: "Han bedömde utan tvivel läget i Ryssland riktigare än mensjevikerna - därom vittnar vad som sedan hände... Han har som ledare naturligtvis haft en oerhörd betydelse för det nya Rysslands skapande." 
Socialdemokraten Gustav Möller fyllde i med följande ord samma år: "I det gigantiska verk, som bolsjevikerna utfört först genom den totala nedbrytningen av tsarismens Ryssland och sedan genom sitt återuppbyggnadsarbete kommer Lenin att leva. Han var en mäktig ande och en genial politiker." 
Sådana var stämningarna i svensk arbetarklass att både Branting och Möller tvingades medge sanningen om Lenin.
 

Tredje världens hopp

Lenins revolution påverkade även den koloniala frigörelseprocessen runtom i världen. Och då inte bara sådan befrielsekamp som leddes av kommunister utan även de processer som stannade halvvägs under borgerlig ledning. 
Den tunisiske ledaren Habib Bourguiba sa: "Jag är övertygad om att oktoberrevolutionen i Ryssland och den roll Sovjetunionen spelade i det andra världskriget i högsta grad bidragit till befrielsen av förslavade folk." 
Indiens förre ledare Javaharlal Nehru konstaterade: "Nästan samtidigt med oktoberrevolutionen under den store Lenins ledning började vi i Indien en ny fas i vår kamp för friheten. Vårt folk växte i denna mångåriga kamp och mötte det svåraste förtryck med mod och uthållighet. Även om vi följde en annan väg i vår kamp under Mahatma Gandhis ledning beundrade vi Lenin och påverkades av hans exempel." 
När en opportunist som Gudrun Schyman anklagar Lenin, tar hon inte bara avstånd från arbetarklassens kamp i de industrialiserade länderna utan ifrågasätter hela avkoloniseringen. 
Det är ju lämpligt när det i imperialismens högborgar öppet talas om "återkoloniseringar" och när det inte går en dag utan att USA-imperialismen hotar med militär intervention där länders territoriella integritet ifrågasätts.
 

Högermänniskor

Dagens antikommunistiska vänsterpartister framstår som riktiga högermänniskor i jämförelse med somliga internationella socialdemokrater. 
I förordet till boken "The Chamberlain-Hitler Deal" av professorn Clement Leibovitz skriver den kände engelske socialdemokraten Tony Benn följande: "Oavsett för-eller nackdelar med kommunisternas långa maktinnehav i Moskva så är det ett oavvisligt faktum att blotta existensen av Sovjetunionen uppmuntrade de arbetande massorna att kasta av sig kolonialismens ok och att denna existens uppmuntrade hopp för de fattiga som samhällstoppen här såg som hotande. 
Det är därför möjligt att hävda - och det gör jag - att den verkliga ängslan i London för kommunismen baserades i grund och botten på fruktan, inte för de ryska generalerna utan av fruktan för det brittiska folket som under kristider skulle föredragit socialism. Sett i det ljuset så gjorde Hitler ett bra jobb när han förintade fackföreningsrörelse, kommunism och socialism i Tyskland samtidigt som han byggde upp sin militär mot varje tänkbar sovjetisk framryckning. För detta fick han ett diskret stöd (av England, min anm). Sett i det perspektivet startade kalla kriget inte med Berlinblockaden 1948, utan kan spåras tillbaka till interventionskriget 1920 när en stor armé skickades iväg för att krossa revolutionen. 
Det framgår dessutom helt klart utifrån nu öppnade dokument att även innan andra världskriget - där Sovjet, USA, Storbritannien och Frankrike var allierade - officiellt hade slutat, släpptes atombomberna över Japan som en varning till Moskva att västmakterna hade skaffat ett vapen med överväldigande kraft. 
Ifall denna analys är riktig, och det tror jag den är, så är nästan all propaganda vi i väst har underkastat oss de senaste femtio åren ett falsarium." 
Sådant kan med andra ord en representant för imperialistisk engelsk socialdemokrati undslippa sig på 1990-talet. Allt medan Schyman pratar om "kommunismens brott".
 

Irrationellt klasshat

Attacken på Lenin och oktoberrevolutionen är således inte bara ett försök att historieförfalska den ryska revolutionen, såsom de nutida franska monarkistiska historikerna svartmålar den franska, utan det är en attack mot hela tanken om social rättvisa. Det är i detta ljus vi skall se på så kallade "avslöjande dokumentärer" vilka lär komma i parti och minut framöver. 
Oftast ljuger borgare medvetet om historien, men allt oftare är dagens borgare också helt främmande inför det borgerliga kultur- och bildningsarvet, som Jan Myrdal helt riktigt konstaterar i senaste FiB Kulturfront. 
Många borgare framstår som bara allmänt korkade, framdrivna av ett irrationellt klasshat mot allt vad rättvisa heter. 
Under en budgetdebatt i Gislaveds kommun kunde ett moderat kommunalråd kalla Karl Marx för "världshistoriens störste mördare". 
Det moderata kommunalrådet är tom obildad i antikommunism. 
Även om Marx så småningom blir nästa måltavla för den välorkestrerade kampanjen mot social rättvisa så har numera Mao Tse Tung fått det epitetet av marknadens ideologer. 
Över den så kallade dokumentären ligger en matta av dov musik och vi ser en Lenin som rör sig i ultrarapid. Så brukar demonisering gå till. 
Programmet försöker göra gällande att den ryska oktoberrevolutionen inte främst kom inifrån det egna landets motsättningar utan skedde med hjälp av pengar från tyska generalstaben. Programmet hänvisar till bl.a. franska dokument, men man skall tänka på att Frankrike gjorde allt för att diskreditera oktoberrevolutionen då Lenin drog Ryssland ur bankirernas och finansfurstarnas krig. 
Den brittiske kommendanten och marinattachén för Ryssland mellan åren 1912 och 1917, Grenfell, deklarerade: "Myten om påstått tyskt samarbete med bolsjevikerna, är naturligtvis inget annat än en myt påhittad av 'kadettpartiet' för att dölja sitt eget fiasko, mycket väl vetandes hur snabbt och lätt det påståendet skulle sväljas i Väst." (Manchester Guardian, 11 november 1919). 
Den brittiske konsuln i Moskva 1917, Bruce Lockhart, som året efter blev chef för det brittiska representationskontoret säger i boken Jag var brittisk agent: "Jag kan inte hjälpa det, men instinktivt känner jag att bakom deras fredsprogram och deras fanatiska ekonomiska program, fanns där en idealistisk bakgrund till bolsjevismen som lyfte den skyhögt över en påstådd pöbelhop styrd av tyska agenter. I månader arbetade jag mycket tätt med män vilka arbetade arton timmar om dygnet och som tydligen var inspirerade av samma anda av självuppoffring och självförnekelse som vägledde puritanerna och de tidiga jesuiterna." Så var det med myten om de "tyskstödda bolsjevikerna."

"Glömd" intervention
Likaså tiger programmet helt om interventionskriget mot sovjetstaten, där fjorton utländska arméer kastades in för att störta arbetar- och bonderegeringen. 
Vad säger den imperialistiska borgarklassens egna dokument om röd respektive vit terror? 
I England skapades en "Speciell kommitté för informationsinhämtning från Ryssland". Den kom att kallas Lord Emmont-rapporten. Den säger: "Bolsjevikernas kupp i oktober 1917 som ledde till att sovjetregeringen upprättades av bolsjevikpartiet följdes inte omedelbart av någon terroristisk politik. Åtskilliga ministrar ur den tidigare provisoriska regeringen arresterades och fängslades under svåra förhållanden... men släpptes efter endast en kort tid. Å andra sidan kunde ett flertal militärer och andra politiker vandra iväg utan inblandning. Fallet med generalen Krasnov, som hade lett en avdelning kosackkavalleri mot bolsjevikerna, är ett exempel på detta. Han blev frisläppt mot att ha avgivit ett löfte om att inte ta del av framtida attacker mot sovjetmakten. Men senare bröt han detta löfte och bekämpade bolsjevikerna under general Denikin och general Yudennich." 
Rapporten slog dessutom fast att det var "ingen terror under de första sex månaderna av bolsjevikstyre". 
Olika telegram mellan engelska diplomater och sändebud ger vid handen att det ej förekom "någon organiserad opposition mot den ryska sovjetregeringen". 
Den vite generalen Kornilovs död betraktades som det "avgörande nederlaget" för någon organiserad styrka mot sovjetregeringen. Telegrammet som kommenterar Kornilovs död var daterat 20 april 1918. 
De nyöppnade brittiska arkiven konstaterar med andra ord att vid den tidpunkten var inbördeskriget slut och att bolsjevikernas maktövertagande "ej vilade på terror"
Sedan kom den militära interventionen från England, Frankrike med flera borgerliga stater. Det var då sovjetregeringen började motsätta sig anfallet.
 

Vita illdåd

Det vita styrkor som organiserades begick oerhörda illdåd. Ibland rapporterades de till de allierade styrkorna. 
Först då denna vita terror (som helt förtigs i TV-programmet) tenderade att bli till en uppenbar politiskt belastning för västmakterna, tog de avstånd. Historisk dokumentation är överväldigande. 
I sina memoarer från 1929 skriver den vite generalen Pjotr Wrangel: "Vi tog tre tusen fångar och en hel del maskingevär. Jag beordrade 370 bolsjeviker att ställa sig på linje. De var alla officerare och underofficerare och jag sköt dem på fläcken. Sedan talade jag om för de andra att även dessa förtjänade döden, men jag lade ansvaret för deras förräderi på dem som hade lett dem och att jag ville att de skulle sona deras brott ock pröva deras lojalitet till landet. De fick vapen och efter två veckor sändes de till fronten."
Att döda fångar var terrorism, att rekrytera folk under dödshot var också terrorism. Men oftast lönade det sig inte då de tvångsvärvade soldaterna vid första bästa tillfälle åter anslöt sig till bolsjevikerna. 
Tidningen Manchester Guardians korrespondent skrev 13 juli 1920 en artikel från Ryssland med rubriken "Hur behandlar de vita sina fångar?". "Det var svårt att veta vad som händer med de fångar som tas. När de blev tillfrågade sa alltid de vita officerarna: 'Äh, vi dödar alla de som är kommunister'. Judar och kommissarier hade ingen chans, givetvis, men ibland var det svårt att avgöra vilka av de andra som var kommunister. Men vi brukade följa vissa rutiner. Vi tog en bland de andra fångarna som liknade bolsjevik han leddes åt sidan och vi anklagade honom för att vara en notorisk kommunist, men så lovade vi honom efteråt att hans liv skulle räddas ifall han gav oss namnet på de han visste var bolsjevikiska partimedlemmar. Detta trick, som upprepades vid flera tillfällen resulterade alltid i att ett stort antal röda soldater blev skjutna." 
I samma artikel tog korrespondenten upp frågan "hur behandlar de 'vita' byborna?" 
"Byar vilka misstänktes för att ge information till fienden brändes ibland ner och alla invånarna dödades. I en by dödades prästen med hela sin familj. I en annan by, som de vita hade ockuperat en kväll, gömde sig röda soldater i en kvarn. De röda gick till attack mot Koltchacks trupper i mörkret och rensade byn på vita soldater. Dagen efter återtog de vita byn, brände ner den till grunden och dödade alla byborna, män, kvinnor och barn". 
Den brittiske generalen Graves skriver: "
Det begicks fruktansvärda mord, men de begicks inte av bolsjevikerna som världen tror. Jag är helt på det säkra när jag hävdar att antibolsjevikerna dödade ett hundra personer för var och en som bolsjevikerna dödade." 
Den brittiske generalen fortsatte: "Nittioåtta procent av folket i Sibirien är bolsjeviker....de arbetar för fred och lycka för landet och vad jag anser så försöker de behandla folket bra och rättvist." 
I sin antikommunistiska kampanj påstår Staffan Skott, Lars Leijonborg och hela kopplet av överhetens propagandister att "de vita var lika goda demokrater som vi". Detta säger mer om Skott och Leijonborg än om den ryska historien.
 

Vit judeutrotning

I den så kallade dokumentären sägs inte med ett enda ord hur bolsjevikerna stoppade regelrätta judeutrotningar på de vita områdena. Följande text kommer från överrabbinen i Storbritannien, dr JH Herz, som i sitt arbete "Ett årtionde av hopp och fruktan", skriver: 
"Tre miljoner judar i Ukraina kastades hjälplösa ut i hopplöshet, terror och mord. Här har historiker i århundraden sysslat med den tragedi och omänsklighet som inträffade när 150000 judar fördrevs från Spanien. Men under 1919 och 1920 hade vi samma antal i Ukraina, inte förvisade utan direkt förintade av Denikin, Petura, Grigoriev, Makhno och andra banditer, vilka härjade som vilda bestar mot den försvarslösa judendomen i södra Ryssland. 'I massakrerna på Ukrainas judar kan vi inte finna någon motsvarighet utom i turkarnas massakrer på armenierna' är vittnesmålet från sir Horace Rumbold som rapporterade detta till Forein office och som spreds vida omkring. Hela massakrer och massivt våldsanvändande, med dränkningar, levande bränningar och levande begravningar blev till en daglig rutin. Det var pogromer som varade en hel vecka, i vissa städer höll tortyren och plundringarna på i en hel månad... I många befolkningsrika judiska samhällen fanns det inga judiska överlevande kvar att begrava de döda, och tusenden av sårade och döda judar åt av hundar." 
Och Herz fortsätter: 
"Om vi lägger till de siffror för de som direkt dödades, så uppgår de indirekta offren som ett resultat av plundringarna och förstörelsen som följde dessa massakrer, alltså vilka som dog av svält, sjukdomar, bostadslöshet och alla andra former av lidanden, till nästan en halv miljon människor. 
Ändå fortsatte dessa förföljelser, tortyr, slakt i nästan två år utan någon som helst protest från de civiliserade makterna, utan knappt någon notis i den engelska pressen om detta systematiska utrotande." 
Ändå fortsatte den franska och brittiska imperialismen att förneka vad dess vasallgeneral Denikin hade för sig. I juli månad 1919 kallade t.ex. general Briggs, som var stödgeneral till Denikin, dessa rapporter för "bolsjevikpropaganda". Men i september samma år tvingades Churchill att sända ett telegram till södra Ryssland: "Det är av yttersta vikt att general Denikin inte bara med all kraft måste hindra massakrer på judar i de befriade områdena, utan han borde ge ut en proklamation mot antisemitism." 
Churchill som taktiker förstod att han var tvungen att ha en proklamation mot antisemitism för att kunna fortsätta stödja Denikin. 
Massakrerna fortsatte dock utan att något i handling gjordes. I boken "Slakten på judarna i Ukraina 1919" av E Heifetz konstateras: 
"I beaktande av en saklig analys av de undersökningar som gjordes av Röda Korsets officielle representant samt av de rapporter som kom från judiska källor i Ukraina leder till den klara slutsatsen att sovjettruppernas ankomst räddade judarna från fullständig förintelse. Medan reträtt av sovjetstyrkorna ledde till en period av pogromer med all fasansfullhet. Medan å andra sidan, när sovjettrupperna ryckt fram så gjordes det slut på mardrömmen". 
Att kommunisterna räddade judarna i Ukraina är ett faktum som nu förtigs av marknadens ideologer.
 

Bildförfalskning

Marknadens ideologer drar sig inte heller för rena bildmanipulationer. I filmen visades svältbilder. Sakförhållandet var att Ryssland var så utarmat efter Tsarrysslands deltagande i de franska och engelska bankirernas krig och efter det påtvingade interventionskriget, att landet i tjugotalets början stod inför ekonomisk kollaps. Detta får Lenin skulden för i filmen! 
De bilder som visades i filmen och som härrör från tjugotalet, har tidigare visats i en annan antikommunistisk propagandafilm. 
Då sades de härröra från sovjetiskt trettiotal! 
I filmen om Lenin visas en avrättningspatrull. 
Men titta noga på uniformerna. 
Är inte detta tsaruniformer? 
Andra sekvenser i filmen om Lenin, som dog 1924, härrör från sovjetiskt trettiotal. 
(Därför måste även våra skolelever, när antikommunistiska filmer visas i skolorna, klart och entydigt begära en klar och entydig datering och upphovsmärkning på varje filmsekvens som visas. Begär att varenda filmmillimeter deklareras.Årtal,filmareoch plats!)Redan av det ovan skrivna, som långtifrån är allt som kan sägas om lögnpropagandan, framgår att det är av yttersta vikt att ifrågasätta varenda mening, vartenda kommatecken, varenda filmmillimeter i så kallade dokumentärer om kommunismen. 
Ifrågasätt allt intill motsatsen är fullständigt klarlagd.

99-11-25
Erik Andersson