-------------------------------------------------------------------------------- Namn björnen Skickat 01.23 - 14/2 Erik Andersson utan att sväva ut fullständigt,svara på en enkel fråga vem haade det värst soldaterna på slagfältet eller stalin i sitt palats, frågaan är så jävla dum igentligen men ändå logisk, folk utgår i från att folk i maaktställning ska ha det bra och behagligt som ex vis stalin hade det förmodligen -------------------------------------------------------------------------------- Namn CaRiN Stad Gislaved Skickat 18.05 - 12/2 JA!! Klart vi ska manifestera mot USA:s krigsplaner den 15. (nu på lördag) KL 11.30 på gågatan i Gislaved. Alla fredsvänner och Svensson-vi ska gå man ur huse för att visa att vi inte accepterar USAs arrogans!! Hela Sverige ska demonstrera denna dag !!!! -------------------------------------------------------------------------------- Namn Emma Johansson Stad Stockholm Skickat 15.20 - 10/2 Demonstrera mot kriget den 15:e !! -------------------------------------------------------------------------------- Namn Erik Anderson Skickat 14.04 - 10/2 Svar till "björnen" Visst borde alla Contiarbetare fått mer i avgångsvederlag. Det var skamlugt låga. Det har du rätt i men sedan anser jag att "björnen är ute och flummar" Vidarebefodrar min artilel kring BBC program om Andra Världskriget som svar på den hjärntvätt som "björnen" utsätts för från BBC. Tänk själv någon gång . Hälsningar från Erik Anderson Sett på TV. Ny propagandafilm från BBC. Ny kursändring i den borgerliga historieskrivningen. Var det ovidkommande vilken sida som segrade i Andra Världskriget? Ja tydligen vill TV2:s redaktionsledning få historieuppfattningen dit hän att vilken sida som segrade på Ostfronten (Där kriget till 85%, avgjordes) hade ingen betydelse. Underrubriken till den programserie från BBC som TV2 visat lydde: "Tyrannernas tvekamp". Smaka på dessa ord "Tyrannernas tvekamp". Den kamp som Sovjet bedrev under några för mänskligheten kritiska år mot Nazityskland skall numera i den borgerliga historieskrivningen reduceras till en simpel rivalitet mellan två onda system . Den borgarklass som på den europeiska kontinenten var Hitlertyskland behjälplig skall rentvås. BBC serien förteg som vanligt det Brittiska Imperiets alla försök under trettiotalet att få Hitlertyskland att gå österut. Allt i ett försök att krossa allt vad socialism och kommunism heter. Programmet nämner inte med ett ord hur Brittisk diplomati under 30-talet försökte få Hitler tyskland att gå österut i syfta att krossa socialismens Sovjetunionen. Hatet mot kommunismen hos Englands härskande klasser och BBC:s uppdragsgivare i dåtid som nutid är lika aktuell. Inte heller nämner program -serien att Storbritannien och USA senare var allierade med Sovjet. Även detta historiska faktum passar inte in i den nya propagandabilden . I samband med Nazismens och Fascismens segrar i bla Italien och Tyskland , drog Englands härskande klasser en suck av lättnad. I sina hågkomster skriver Sumner Welles före detta "Assistant Secertary of State" och personlig vän till Roosevelt följande: " Till en början , så kände sig stormakterna lättade , i synnerhet Storbritannien. Utifrån Storbritanniens ståndpunkt hade Italien blivit tyst och lugnt. Där fanns numera ett styre som skoningslöst skulle utrota varje rest av kommunism. Affärsintresserna i varje Västeuropeisk demokrati och i den nya världen välkomnade Hitlerismen som en barriär mot kommunismens expansion. Dom såg i Nazismen en garant för lag och ordning i Tyskland och att storfinansens intressen skulle skyddas. Bland de reaktionära delarna i kyrkan hördes lovsånger.. I fallet med Hitler likväl som i fallet med Mussolini så var de som var giriga , de Konservativa och de kortsiktiga de som hyllade dessas makttillträden med entusiasm. Jag kommer ihåg en Amerikansk ambassadör som officiellt hyllade Mussolini som en frambärande av en ny ärofull epok ,inte bara för det Italienska folket utan för hela den civiliserade världen" Den Churchill som för några år sedan utsågs som århundradets europé av den intellektuella eliten gratulerade i Rom 1927 Italienarna för deras; " triumfatoriska kamp mot Leninismens bestialiska hunger och lidelser. och som gjorde en stor tjänst år världen. Italien har visat hur man bekämpar de subversiva krafterna samtidigt som man samlar massorna under riktigt ledarskap med värdegemenskap och med en vilja att försvara det civiliserade samhällets ära och stabilitet. Italien har gett ett motgift mot det ryska giftet. Hädanefter kommer ingen stormakt att var utan de yttersta försvarmetoderna mot den cancerogena framväxten av Bolsjevismen" Utan några som helst omskrivningar så slog Churchill fast att fascismen är framgångsvägen för alla stormakter som motvikten till socialismens och kommunismens ideologiska utbredning. Det var bla de härskande klassennas antikommunism i väst som gjorde Hitler och Mussolini möjliga. Men om dessa elementära sakförhållanden tigs det i BBC- serien. Den borgarklass som såg med gillande på Hitler och Mussolini på den tid det verkligen begav sig kommer nu 60 år senare genom BBC-program att anklaga Sovjet för dåliga försvars -förberedelser mot Hitlertyskland! Kan hyckleriet i historiska frågor bli större? Jag bara undrar. Den brittiska politik som under hela trettiotalet gick ut på att uppmuntra Hitler , bara han slog mot socialism och kommunism , ledde till slut att även det Brittiska imperiets existens blev hotat av den alltmer dominerande makten Tyskland. Under de år då Sovjet utkämpade den mest heroiska kamp mot hela den kontininentaleuropeiska reaktionen för mänskligheten och även för Storbrittaniens överlevnad som självständig nation tvingades antikommunismen tillbaka. Den Churchill politiskt närstående Lord Beaverbrook uttalade sig i New York under vintern 1942 följande sanningens ord om Sovjet; " Stalins kommunism har vunnit beundran och applåder i alla västliga nationer. Kommunismen under Stalin har gett oss de finaste och bästa exemplen på patriotism i världshistorien. Stalins kommunism har dessutom frambringat världens bästa generaler. Men förföljelsen av de kristna frågar någon? Inte alls. Det finns ingen religions - förföljelse. Kyrkorna är öppna. Racistisk bestraffning av minoriteter? Inte alls. Judarna har lika rättigheter som alla andra. Men politiska utrensningar då? Javisst, de fanns. Men det står numera klart att de som sköts skulle ha förrått Ryssland till dess Tyska fiende." När Sovjet och dess ledare Stalin under de avgörande åren 1941-1944 utkämpade den bittraste strider mot Hitler -tyskland och dess medlöpare ,för övrigt även den brittiska nationens överlevnad fanns det inte så mycket utrymme för anti-kommunistisk propaganda. Sanningen om Sovjet tilläts komma fram under dessa år för en västerländsk publik. I programmets första del sägs att Stalin ignorerade alla varningar mot ett förestående tyskt anfall. Att ett tyskt anfall skulle komma förr eller senare visste Stalin men Stalin hade noterat erfarenheterna från första världskriget där den ryska mobilisering omedelbart gav anledning till angrepp från det kejserliga Tyskland. Dessutom hade västmakterna spritt rykten under hela våren 1941 att ett tyskt angrepp var omedelbart förestående. De reaktionära krafterna i USA och Storbritannien önskade att "tussa ihop" Tyskland och Sovjetunionen. Detta i en tid då Sovjet och Stalin inte hade några som helst garantier hur England och USA skulle reagera. Av den orsaken bemöttes många underrättelser med välgrundad misstänksamhet. Att hemliga försvarsförberedelser gjordes bekräftas från Zjukovs memoarer. Dock inte fullskalig mobilisering av skäl som ovan givits. Filmen försöker leda i bevis att Stalin var handlingsförlamad under krigets första veckor. Men detta motsägas av borgerliga forskare som har viss yrkesheder och inte kan skriva vilken smörja som helst. " Långt från att försvinna och gömma sig i sin privata bostad i Kreml eller i sin datja i Kuntsevo ,under krigets första veckor så påbörjade Stalin en väldigt hård arbetsrutin, han visade näppeligen någon panik eller fruktan som generellt har tillskrivits honom av Västliga eller Ryska historiker. Steven J. Main: 'Stalin in June 1941: A Comment on Cynthia Roberts', in: 'Europe-Asia Studies', Volume 48, No.5 (July 1996); p.837). Steven Main från University of Edinburgh har undersökt Stalins besöksdagbok under den aktuella tiden : "På krigets första dag (22 juni) påbörjades Stalins officiella arbetsdag 05.45 och slutade 16.45." " Stalin höll möten med olika ledande Sovjetiska regerings och militär -företrädare, inkluderande Molotov(Utrikesministern) Timoshenko (Försvarsministern), Zjukov (Röda Armechefen), Kuznetsov (Befälhavare för Norra Kaukasus och Baltiska militärdistrikten), och Shaposhnikov (Försvarsministeriet) Totalt , under angreppets första dag höll Stalin möten med över 15 enskilda medlemmar i Sovjetregeringen och dess militärapparat." Steven J. Main: ibid.; 1). 837, citerande '1zvestiya 'TsK KPSS', Volum 6, 1990; p. 216-22). Dessutom erinrar sig Marshalken Zjukov att Stalins arbetsdagar var ännu längre än vad som visas i hans besöksdagbok. I sina memoarer skriver han att han talade med Stalin 30 minuter efter midnatt. Besöksdagboken berättar att under krigets första vecka följande . " Stalins officiellt kortaste dag var den 24 juni, den varande lite över fem timmar, men denna avlöste en arbetsdag (23juni) som hade varat i nästan 24 timmar-22 timmar och 35 minuter!" (Steven J. Main: op. Cit.; p. 837,citerande 'Izvestia TsK KPSS', Volum 6, 1990, p. 217). Likadant var det 25/26 juni . "Stalin rapporteras har 24 timmars sammanträden" (Steven I. Main: ibid.; p.837 från 'Izvestia lsK KPSS', Volum 6, 1990, p. 218-19). Om 26 och 27 juni "hans protokollförda arbetsdagar höll på i tio timmar åt gången , och möjligen som ett resultat av hans fysiska och mentalt pressade schema så kom hans arbetsdag för den 28 juni återigen att vara lite över fem timmar" (Steven J. Main: ibid.; p. 837, citing 'Izvestiya TsK KPSS'. Volume 6, 1990, p.218-19). Allt detta under första krigsveckans 168 timmar. Molotov säger i sin memoarbok: Det är fel att säga att han var förvirrad, men han var bekymrad, men han visade det inte. Att säga att han inte var bekymrad skulle vara löjligt. Men författare beskriver honom på ett sätt han definitivt inte var, alltså som en avtrubbad sinnessjuk. Denna beskrivning är naturligtvis absurd. Under hela denna tid , som alltid - så arbetade han .Han förlorade aldrig kontrollen över sig själv och han hade alltid kvar sin talförmåga" Akademikern Main summerar sin forskning med följande ord: "I bedömmningen av hans besöksdagbok , likväl som uttalanden av hans medarbetare samt de viktiga beslut som fattades av både parti och stat osv. så verkar inte ståndpunkten att Stalin låste in sig själv för någon längre tid under denna kritiska öppningsperiod av Sovjetisk-Tyska kriget ha någon trovärdighet." Steven j. Main När programserien försöker påstå att Stalin var handlingsförlamad , så är det bara propaganda upprepad till leda enligt Goebbels devis att en lögn sakll upprepas tills den tas för sanning. Den verkliga handlingsförlamningen skedde i väst där britterna behöll hundratusentals soldater för att förtrycka folken i sina kolonier istället för att mobilisera dessa mot Tyskland. Även mitt under brinnande krig var det Brittiska Imperiets bestånd viktigare än Kampen mot Hitler tyskland Medan kriget på ostfronten var ett krig mellan två väsensskilda sociala system och dessutom ett landkrig där 85% av Tysklands arméer maldes ner så var bilden i Västeuropa en annan . År 1983 kunde den socialdemokratiska historiken Alf W. Johansson fortfarande skriva följande om medlöperi och antikommunism. "Mellan ockupationsmakt och ockuperade uppstod emellertid så småningom ett slags betingat samarbete framtvingat både av ockupationsmaktens intresse av att kunna utnyttja de ekonomiska resurser som fanns i de ockuperade länderna för de egna krigsansträngningarna och av de ockuperade ländernas behov att på något sätt hålla igång den egna ekonomin. Det gällde att kunna föda och kläda den egna befolkningen och förhindra socialrevolutionära förändringar . Tyskarna hade i och för sig den totala makten . De kunde om de så önskade tvinga igenom sin vilja , men de insåg så småningom att det var både lättare och effektivare att få ut ekonomiska resurser ur en relativt pacificerad nation än en nation i uppror" Från boken "Den Nazistiska utmaningen" Tiden 1983 De lokala borgarklassena samarbetade med Hitlertyskland och för att förhindra "socialrevolutionära förändringar". Genom sin samarbetspolitik blev de ockuperade ländernas produktionsaparater riktiga mjölkkossor åt Hitler så att denne kunde kasta in än mer resurser mot Sovjet. . Att som BBC filmen 60 år i efterhand beskylla det socialistiska Sovjetunionen för att genom sin motståndskamp "sakna respekt för människoliv" är ett hyckleri i högre skolan . Vad filmen angriper är själva tanken på anti- fascistisk motståndskamp. Hade inte Stalins Sovjet kämpat emot med alla till buds stående medel hade utgången varit en annan. Hyckleriet antar astronomiska propotioner när programseriens sista och fjärde del förebrår Stalin att han nästan förlorade kriget genom " inkompetens". Fakta är ju att nästan hela kontinentaleuropa med ledning av dess styrande borgarklasser kapitulerade och inordnade sig i den nazityska produktionsordningen. Engelsmännen flydde med svansen mellan benen efter slaget vid Dunquerqe 1940 för att sedan återvända i juni 1944 med amerikansk hjälp när de sovjetiska arméerna redan vunnit flera avgörande segrar på ostfronten. I det andra avsnittet förtalas den sovjetiska partisanverksamheten å det grövsta. Medlöpare till tyskarna får nu i BBC:s program träda fram och kalla de kommunistiska partisanerna för "banditer". Denna heroiska partisanverksamhet som orsakade 465 tusen döda tyska soldater och band upp stora militära resurser för axelmakterna får nu skulden för tyskarnas brutalitet. I programmet beskylldes partisanerna för att ofta avrätta medlöpare och tillfångatagna tyska militärer precis som om detta faktum skulle vara unikt för den sovjetiska befrielsekampen. Vilka rörliga förband kan administrera fasta fångläger? Men BBC begär det omöjliga av de sovjetiska partisanförbanden vilka fick kämpa under de extremaste svårigheter mot tyskar och lokala femtekollonnare vilka trätt i ockupationsmaktens tjänst. Lika hycklande och förljugen blir serien när den i andra delen påstår att den "Nationella Ukrainska armén" under ledning av fascisterna Stetsko och Bandera kämpade "både mot tyskar och kommunister". Detta är en gigantisk lögn i syfte att rentvå de landsförrädare som utförde allt smutsigt förintelse -arbete åt det Tredje riket. Det fanns vissa motsättningar mellan tyskarna och "Nationella ukrainska armen" då dessa ville proklamera ett "Oberoende Ukraina" under tysk ledning medan Hitler ville att Ukraina helt skulle ligga under 100% tysk kontroll. Dessa motsättningar var bara som motsättningar i samma ganster- familj.. I ett direktiv från OUN:s hemliga polis den 28:e oktober 1943 fastslås följande: "För var och en gäller att skulle någon attackera Tyskland från OUN-UPA:s led . Kommer denna att gripas , dömas och bli skjuten." Bara under 1943 gav Nazisterna dessa så kallade "Ukrainska nationalister" 700 granatkastare, över 10.000 maskingevär , 26. 000 automatgevär , 100.000 handgranater, 80000 minor, 22000 pistoler radioutrustningar och annat för att bekämpa partisanerna och Röda Armen. Detta var den så kallade "tredje kraften" som BBC yrar om. På 70-talet , innan den fullständiga anti- kommunistiska fördummingen satt in, kunde svensk TV visa vilka jude- utrotande nazimedlöpare dessa Ukrainska så kallade nationalister var . Om det gigantiska slaget om Stalingrad vill programmakarna påskina att det var Sovjetiska straffångar som slogs från man till man i Stalingrads ruiner. Visst fanns det straffbataljoner i detta krig då även fångar skulle utföra sin patriotiska plikt , men att påstå att dessa bataljoner skulle utgöra någon nämnvärd del av den sovjetiska krigsinsatsen i Stalingradområdet är inget annat är en grov förolämpning mot hjältestaden Stalingrads kämpar. Tror verkligen någon vettig människa att Stalingrads försvarare skulle hålla ut om massan av soldaterna skulle varit lågmotiverade straffångar? I själva verket var det kommunistiska partiets medlemmar kraftigt överrepresenterade bland de som stupade under Andra Världskriget sett i befolkningen i övrigt. Rent patetisk blir jämförelsen mellan nazisternas judeutrotningar och de sovjetiska myndigheternas beslut att förflytta en del minoritets folk som hade samarbetat med nazisterna. Även om Sovjetfolken i stort höll samman inför angreppet från Axelmakterna, så fanns det minoritetsfolk som samarbetade med ockupationsmakten. Taktiken att utnyttja gamla motsättningar mellan olika folk är inget nytt i historien. Så gjorde britterna i Indien. Så gjorde USA i Vietnam och så gjorde Nazityskland i södra Sovjetunionen. Ett exempel på detta var Krimtartarerna . Av dess befolkning på 200.000 på Krimhalvön , som ockuperades av Tyskarna under ett år, blev hela 20000 direkta medlemmar av "Musilman" och senare "Tatar"-kommittéerna . Dessa mördade alla kommunister de kom åt och hjälpte tyskarna att bekämpa partisanerna. Som det låter i BBC-serien var det endast en handfull människor som samarbetade med ockupationsmakten. Tyvärr var det i detta och i en del andra fall betydligt fler än så -något som förtigs i BBC-serien. För att dessa inte skulle falla Röda armen i ryggen , så togs ett beslut den 11 maj 1944 att förflytta detta folkslag från Krim till Centralasien. Lägg märke till datum . den 11:e Maj var kriget fortfarande inte avgjort, fronten kunde än en gång rullas tillbaka över Krim-halvön- på vems sida skulle Krimtartarerna stått då? De sovjetiska myndigheterna visste att det fanns folk i den tyska överheten som vid det här laget planerade att bli av med Hitler och sluta separatfred med England och USA men inte med Sovjet! (Ett misslyckat attentat mot Hitler genomfördes också) Dessa krafters agerande syftade till att Tyskland skulle kasta alla sina resurser österut. Dessutom togs det sovjetiska beslutet vid en tidpunkt då den utlovade andra fronten i Normandie ännu inte hade upprättats och mycket stora tyska stridskrafter ännu inte var nedkämpande. På grund av de allmänna umbärandena i Sovjet under Andra Världskriget så kom många att dö i dessa transporter österut- med att jämföra detta med planlagda judeutrotningar är rent nonsens. Snarare skall detta jämföras med de amerikanska försiktighetsåtgärderna mot den japanska minoriteten i USA under krigets år. USA internerade sin japanska befolkning trots att USA inte löpte någon omedelbar risk att ockuperas. Likaså negligerar programmet fullständigt de svårigheter de Sovjetiska myndigheterna stod inför hur man skulle behandla alla de fångar som togs av Tyskarna och deras allierade och som vid krigsslutet frigavs. De allra flesta sovjetiska fångar hade vägrat att samarbeta med tyskarna och gick en säker död till mötes i svält , kyla och umbäranden. Men det fanns fångar som föll till föga för hoten och lät sig värvas som angivare, hjälppoliser osv. Trots att de klassificerades som fångar. En del av fångarna hade trätt i tysk uniform. I sin bok "Stalingrad" skriver den brittiske författaren Antony Beevor att det fanns mellan 50-70.000 "Hilfsfriwillige" i Stalingradområdet när den Tyska 6:e Armen inringades. Därför var de ryska fångarna vid krigsslutet ingen homogen grupp utan det sovjetiska myndigheterna ville ha reda på vilka som varit förrädare och vilka som stått fast för sitt land. Låt oss återge ett utdrag från Uppsala Nya tidning från den 31 juli 1945 . Där berättar en Rune Lindvall under mellanrubriken " Spännande resa med 'Ryssquislingar' under särskild bevakning." " Varje resa var egentligen en lusttur och det är nästan löjligt att behöva gå omkring beväpnad bland alla dessa glada och vänliga människor. En gång kändes det dock tryggt att veta att pistolen låg laddad och klar i sitt hölster. Vi fick nämligen vid en resa med oss ett tjugotal ryssar som i Norge gått tyskarnas ärenden och som nu reste hem - inte till fred och frihet utan till dom och straff. V turades om att ha dem under bevakning i en särskilt avdelad vagn, och här gällde det att ha ögonen med sig. De verkade resignerade men under den lugna ytan glödde oron och en del av dem var helt desperata och tog varje tillfälle i akt att söka undkomma. En av dem hade så när lyckats- han var redan halvvägs ute genomett fönster, innan vi lyckades hejda honom. Det var förresten en av dessa samarbetsmän som för några dagar sedan i Gävle hamn hoppade i sjön och dränkte sig genom att simma under en pråm. " I ljuset av denna gigantiska och svåra kamp mellan yttersta reaktion och framsteg kom givetvis även oskyldiga att pekas ut som förrädare, men att som BBC-serien helt förtiga de svåra frågorna om förräderi och motstånd i fångenskap är att göra våld på sanningen. Vad som var sant 1945 om medlöperi , även i borgerliga tidningar som "Uppsala Nya tidning", skall nu raderas ut ur historiens minne. (Mer om turerna kring de sovjetiska krigsfågarna , se Proletären nr 9 år 2000). ( I hela serien framställs Stalin som en klåpare av gigantiska mått. Samtidigt säger borgare i sitt kommunisthat att Stalin kunde styra vartenda vrå i Sovjetunionen med järnhand. Ibland klåpare för att i andra sammanhang vara övermänniska- borgarna får faktiskt bestämma sig.) Avslutningsvis försöker serien lögnaktigt framställa det som det var antagonistiska motsättningar mellan Zjukov och Stalin under kriget. Här är Zjukovs egna ord om Stalin . " Stalin var en stor militär ledare och vi följde tilsammans hela militärstrategin under kriget. Under hela kriget tjänstgjorde jag med Stalin. Han ledde, planerade, och gav order över alla fronter, han kände strategin, taktiken och de möjligheter som gavs av sig självt. Han var en stor krigsledare." I sina memoarer skriver Zjukov " Efter Stalins död har det hävdats, att han egenmäktigt skulle ha fattat de militärstrategiska besluten. Så var det emellertid inte. Jag har redan tidigare berättat , att om högste överbefälhavaren erhöll rapporter som var grundade på sakkunskap, så tog han hänsyn till dem. Jag känner till fall , då Stalin således ändrade uppfattning och avstod från tidigare fattade beslut. Detta gällde , bland annat, frågor om tiden för många operationers inledande." Det är ingen tillfällighet att den antikommunistiska kampanjen kommer genom "BBC-dokumentärer" . BBC har ett oförtjänt rykte om sig att vara objektiva och "i allmänhetens tjänst". I sin bok "Den dolda dagordningen" skriver John Pilger följande om BBC: " Under fyrtio år satt en överste på ett rum i Bush House, BBC World Services kontor , och skickade namnen på dem som sökte redaktionella arbeten vid BBC till MI5 för'granskning'. Journalister som var kända för att vara självständiga vägrades anställning eftersom de inte ansågs vara 'pålitliga'. Observer avslöjade denna hemliga verksamhet 1985 , och de högre tjänstemännen granskas fortfarande av MI5. Hur som helst var den onödig. Många journalister med höga befattningar i tidningar, radio, och TV är stolta över att anses som 'pålitliga' och de är mottagliga för påverkan och ibland smicker från statens sida utan några formaliserande intriger eller materiella fördelar. " Att låta brittisk säkerhetstjänst eller personer närstående denna ha kontroll över historieundervisningen till svenska folket är inget annat än en skandal. Men så är Claes Elfsberg och de andra på "Dokument Utifrån" samma andars barn som Pilger beskriver i sin bok. Ifrågasätt allt som kommer från BBC och brittisk säkerhetstjänst. 2001-01-08 Erik Anderson -------------------------------------------------------------------------------- Namn björnen Skickat 00.56 - 10/2 vad tycker ni ärrare om avgångsvederlag? Jag tycker att i som ex continentals nedläggning så borde det har varit en årslön minst till varje anställd.Men det verkade inte vara så populärt otroligt nog.Nu till något helt annat, ni gillar ju stalin, tror ni att han hade det lika jävligt som soldaterna i andra världskriget eller arbetarna i gruvor osv, det tror inte jag makten korummperar friskt även denna jävla mördare -------------------------------------------------------------------------------- Namn L. Ohlsson Skickat 19.20 - 6/2 När USA bombade ihjäl åtta miljoner försvarslösa bönder i Vietnam och barn brann i napalm under Vietnamkriget sprang Folkpartistiska fjantar omkring i halmhattar under valrörlsen 1964! -------------------------------------------------------------------------------- Namn Hans Johansson Stad Uppsala Skickat 18.38 - 6/2 Nyårskväde 2003 Persson siar om högre makter vet att inte störa EU:s akter I det nya Europas demokrati är ett nej till EMU en anomali Jan O Karlsson måste nu städse bära dryg pension som Brysselfrälse en dusör ingen makt kan tära Får plikta med att fattigt folk lära lydigt bocka inför EU:s överhet för att ej på biståndspengar gå bet I oljemiljardärernas cowboyhatt Bush orerar om ondskans makt slungar sin bannbulla mot Irak som håller landets olja för egen sak Straffas ska den som inte förstår att USA:s intressen över FN står The american way of life säkras då jordens tillgångar i dollar räknas Därtill garanterad av bombens kraft förbehållet västerlandets utvalda kast Nu faller marknadens tillbedda ikoner Barnevik slår rekord i pensionsförmåner Stenbäck i sin mediahimmeln kalkylera att änglabröst i ny marknad exponera Regeringen har tillsatt en komission med SAP-moral spetsas kapitalets mission Försvarsministern drabbats av pengabekymmer statsrådslön ej levnadsomkostnader rymmer Dock, om det i Gulfen åter smäller skänker hon sjukhus åt makten som gäller -------------------------------------------------------------------------------- Namn CHRISTER LUNDGREN Skickat 17.40 - 6/2 Rättslöshet, massmord och nästan avsiktliga svältkatastrofer. Så beskrivs Mao Zedongs Kina i dagens antikommunistiska kampanj. Få försvarar Mao. Få gör allsidiga bedömningar av det stora språnget i slutet av 50-talet eller kulturrevolutionen på 60-talet. Christer Lundgren gör ett försök att höja blicken. Han diskuterar uppgifterna i den nya antimaoistiska litteraturen och prövar samtidigt en helhetsvärdering av Kinas 1900-talshistoria. Den kinesiska revolutionen var ett av vårt århundrades stora och bestående framsteg. Av ett fattigt och krigshärjat bondeland började Kinas folk bygga en världsmakt med en mångsidigt utvecklad ekonomi och påtagligt förbättrade levnadsvillkor för folkflertalet. Dessa oerhörda framsteg för ett land i tredje världen med en femtedel av jordens befolkning genomfördes under ledning av Kinas kommunistiska parti. Idag, då många drivs djupare in i misär, konflikter och krig, är det viktigt för makthavarna att ideologiskt avväpna särskilt den yngre generationen. Då måste sådana positiva erfarenheter suddas ut ur människors medvetande. Följaktligen hetsas det mot Mao. Ingen annan ledare i historien har orsakat en sådan katastrof för sin nation som Mao Zedong påstår Andrew J. Nathan.1 Och under rubriken ”Unmasking the Monster” framställer Jonathan Mirsky Mao Zedong som en av historiens mest ondskefulla politiska ledare.2 I Sverige påstår till exempel Staffan Skott att Kina under Mao Zedongs diktatur drabbades av massvält och att det var hungersnöd överallt, något som experter alltid betraktat som omöjligt i detta jätterike. Men då hade de ”inte räknat med kommunistiskt centralstyre”.3 Kim Salomon anlägger i en debattartikel ett mer provinsiellt perspektiv: ”Under 60-talet föll en liten grupp svenska marxist-leninister och maoister på knä för totalitära system och accepterade massmord som politiskt nödvändiga.”4 Vilken är Maos historiska roll? Låt oss gå igenom den kinesiska 1900-talshistorien! Kinas demokratiska revolution nådde en höjdpunkt efter första världskriget, under påverkan av den ryska revolutionen. Fackföreningar och bondeorganisationer bildades och alla framåtskridandets krafter stod samlade. Det kinesiska kommunistpartiet höll sin första kongress 1921. Under de kommande åren arbetade kommunisterna i enad front med Sun Zongshans (Sun Yatsen) parti Guomindang. Framgångarna blev mycket stora så länge denna enhetsfront höll samman. Patrioter från hela landet anslöt sig – såväl affärsmän och intellektuella som arbetare och bönder. Från sin bas i Gwangzhow (Canton) marscherade de förenade revolutionära arméerna norrut under general Chiang Kaishek. Marken var beredd för dem av underjordiska arbetar- och bondeorganisationer, organiserade av kommunisterna. Arbetarna i Shanghai under ledning av kommunisten Zhou Enlai drev ut den lokale krigsherren och överlämnade staden till Chiang Kaishek. Då kommunisternas inflytande ökade, manade utländska makter Chiang Kaishek att slå ned dem. 1930–31 genomförde han flera ”utrotningskampanjer” mot det största kommunistiska fästet, det i Kiangsi som leddes av Mao Zedong och Zhu De. Kampanjerna misslyckades eftersom kommunisterna var djupt rotade bland bönderna och många av Chiangs soldater, som själva var fattiga bönder, gick över till kommunisterna. Men den femte och mest omfattande ”utrotningskampanjen” tvingade de kommunistiska arméerna att bryta sig ur inringningen och inleda ”den långa marschen”, en 1.200 mil lång förflyttning genom mycket svår och oländig terräng, drygt ett år med nästan dagliga drabbningar och många avgörande strider, innan de äntligen nådde fram till basområdet Yenan i norra Shenxi, gränslandet mot Mongoliets öknar.5 Kampen mot godsägarna och deras feodala system var den centrala frågan i den kinesiska revolutionen under 20- och 30-talet. Kravet på jordreform – en jämlik distribution av jorden till alla dem som arbetar på den – var själva hjärtat i det revolutionära programmet. Efter 1937, då den japanska imperialismens invasion hotade Kinas existens som ett oberoende land, fick i stället kampen mot japanerna gå före allt annat. De kinesiska revolutionärerna bildade då enhetsfront med alla krafter, inklusive byråkratkapitalisterna som innehade statsmakten och godsägarna på landsbygden, om de bara var villiga att ansluta sig till motståndet mot Japan. Under åtta år ersattes kravet på jordreform av program för reducerade räntor och arrenden. Enhetsfronten mot Japan blev aldrig lika stark och samlad som den på 20-talet, men den växte och befästes underifrån. Många av Guomindangs generaler och ledare förrådde landet, och det ledde till växande pessimism bland kinesiska patrioter. För att bemöta dessa stämningar skrev Mao essän Ny demokrati. Den blev grunden för de kinesiska kommunisternas fortsatta politik och kom att få stor betydelse för det revolutionära tänkandet världen över. Sedan dess teser hade provats i praktiken i fem år, utvidgade Mao dem i sin rapport till den sjunde partikongressen i april 1945, Om koalitionsregering. Det stod nu klart att Japan gick mot sitt nederlag och kongressens paroller var ”enighet och seger”. Fastän enigheten med Guomindang var bräcklig och segern över Japan ännu inte var definitiv, var detta en inställning som kom att prägla massrörelsen under de kommande åren. Mao, som redan i flera år varit partiets erkände ledare, valdes nu formellt till ordförande. De kinesiska kommunisterna betecknade sin revolution som nydemokratisk eftersom den till skillnad från de gamla demokratiska revolutionerna baserade sig på bönderna som huvudstyrka och med arbetarklassen som ledning. Den nationella bourgeoisien i Kina var visserligen anti-imperialistisk, men svag, vacklande och så rädd för folklig revolt att den inte vågade mobilisera, för att inte tala om att beväpna, bondemassorna, de enda som hade styrkan att slåss mot utländsk aggression. Från porten vid Tian Anmen i Beijing kunde Mao Zedong 1 oktober 1949 triumfartat proklamera grundandet av Folkrepubliken Kina. Hans proklamation ”Det kinesiska folket har stått upp” blev historisk. Resterna av Chiang Kaisheks styrkor tog sin tillflykt till ön Taiwan utanför det kinesiska fastlandet, efter att ha förberett sitt intåg genom att 1947 ha terroriserat öborna till underkastelse – en massaker som krävde 28.000 människoliv.6 Där skulle de ha besegrats fullständigt om inte USA i samband med Koreakrigets utbrott i juni 1950 öppet ingripit i det kinesiska inbördeskriget genom att förlägga krigsfartyg till Taiwansundet. Regeringen i Beijing försökte få till stånd diplomatiska förbindelser med USA, men det skulle dröja närmare 25 år innan Washington accepterade folkrepubliken Kina som ett faktum. I stället försökte de försvaga regimen genom infiltration, undergrävande metoder och militärt hot och terrorraider bland annat från Burma och genom att rekrytera exiltibetaner för militär träning och infiltration.7 USA:s krig mot Korea och Vietnam syftade bland annat till att strategiskt inringa och försvaga Kina. En av de första åtgärderna efter folkrepublikens grundande var den stora omfördelningen av jorden 1950–52. Den ledde bland annat till att spannmålsproduktionen ökade kraftigt 1951 och 52. Men små privata jordlotter erbjöd ingen varaktig lösning på försörjningsproblemet. För att utveckla produktiviteten tog Mao initiativet till en kooperativisering av jordbruket. Den blev en stor framgång och 1956 hade nästan hundra procent av bondehushållen anslutits till någon sorts kooperativa jordbruk. Folkkommuner bildades runt om i landet och 1958 inleddes ”det stora språnget”, vars mål var att påbörja en omfattande industrialisering av landsbygden. Denna reform stötte på allvarliga problem, vilkas orsaker jag återkommer till. I städerna nationaliserades industriföretagen genom att staten köpte privata företag och löste ut de forna ägarna mot ekonomisk ersättning. Olika former av kollektivt och statligt ägande stimulerades. Detta sågs som ett steg mot klassernas upphävande. Förre ambassadören Kaj Björk och hans hustru Claude är kritiska mot samtliga dessa reformer och hävdar att åtminstone några hundra tusen människor, men kanske så mycket som 13–14 miljoner, ”föll offer” för omfördelningen av jorden 1950–52.8 Visserligen fanns det på många håll ett starkt hat mot de godsherrar som samarbetat med japanerna och begått övergrepp mot folket, men om formuleringen ”föll offer” innebär att de skulle ha dödats, framstår även den lägsta siffran som ytterst osannolik och överdriven. De noterar också att det i samband med Koreakriget 1950–53 genomfördes en kampanj mot kontrarevolutionärer i städerna, som de kallar för ”terror” och påstår att ”det finns uppgifter om hundratusentals avrättade” och att mer än en halv miljon människor ska ha begått självmord. Dessa uppgifter förefaller snarast som amerikansk krigspropaganda. I den utsträckning det finns någon sanning i dem, måste de bedömas mot bakgrund av USA:s aggressiva krigföring. USA satte bland annat in biologisk krigföring mot Korea och Kina9 och hotade att bomba Kina med kärnvapen. Länge ansågs det att en av de viktigaste förändringar som inträffade med folkrepublikens grundande var att svälten, hungerdöden, i Kina upphörde. Felix Greene skrev: ”Livsmedelsbrist, ibland allvarlig sådan, har förekommit, men inte utbredda svältkatastrofer. Detta är ett faktum som fullständigt dokumenterats av västerländska observatörer, erkänns av de västliga ambassaderna i Kina och är känt, naturligtvis, för de högsta myndigheternas underrättelseorgan i USA. Ingen västlig reporter som har rest där, ingen av de västliga korrespondenter som bor där, ingen som någonsin rest på den kinesiska landsbygden och talat med bönder har några som helst tvivel om att detta är sant Detta oerhörda faktum av historisk betydelse och det inflytande det har på det kinesiska folkets inställning till sin regering har nästan helt ignorerats av pressen [i USA]. Faktum är att pressen har bidragit till att skapa en föreställning hos allmänheten om ett Kina som lider mer än det någonsin gjort förut.”10 Greene citerade rubriker om ”svält i röda Kina” från de stora amerikanska tidningarna och nyhetsbyråerna varje år från 1950 till 1963, till och med under rekordåren 1957 och 1958. Han menade att detta avspeglar förhoppningar om att massiv svält skulle leda till oroligheter och uppror mot regeringen i Beijing. Senare har det framkommit uppgifter om att tiotals miljoner skulle ha svält till döds på grund av ”det stora språnget framåt”. Enligt officiell statistik minskade Kinas befolkning mellan 1959 och 1961 med 13,5 miljoner, vilket innebär att ”överdödligheten” var väsentligt högre.11 Chris Bramall, som ingående studerat levnadsstandarden i provinsen Sichuan, noterar: ”Före 1980-talet fanns det inga säkra bevis för att Kina hade upplevt en svält av oöverträffade proportioner Men sedan resultaten av folkräkningen 1982 och en serie historiska dödstal publicerats av Kinesiska statens statistiska byrå blev det uppenbart att svältens sanna dimensioner verkligen var i den storleksordningen.”12 Det är möjligt att avfärda dessa uppgifter som osanna. Chris Bramall noterar till exempel att Kinas nuvarande ledning har ett klart intresse av att få händelserna under den maoistiska perioden att framstå så mörka som möjligt för att understryka kontrasten jämfört med framstegen med Deng Xiaopings utvecklingsstrategi efter 197813, men han accepterar ändå de närmast osannolikt höga dödstalen. William Hinton däremot menar att siffrorna är grovt överdrivna.14 Och Wim F. Werthheim anser att felet ligger i den otillförlitliga folkräkningen 1953 och drar slutsatsen: ”Mest sannolikt är att dessa saknade människor inte svalt ihjäl under katastrofåren 1960–61, utan i själva verket aldrig har existerat.”15 Att Kina under de första åren på 60-talet drabbades av missväxt och hungersnöd har aldrig varit någon hemlighet. Orsakerna beskrevs av Anna Louise Strong 196316. ”Om jag skulle välja ut det stora misstag ur vilket många andra växte, skulle jag ta spannmålsstatistiken 1958, som man var tvungen att ändra året därpå Skörden 1958 var verkligen fantastisk och ingen visste någonsin hur stor. Bönderna som tidigare hade mätt i skopor med ett öga på skatterna gissade nu i en ny dimension utan vågar eller mått, utan att behöva befara ökad beskattning och med en önskan att slå rekord.” Samtidigt organiserades kommuner och landet skulle industrialiseras. Sextio miljoner människor började tillverka stål och sedan gick sjuttio miljoner till att bygga bevattningsanläggningar. Mitt i allt detta beräknade de sin skörd och gav sig därefter av och lämnade en del av den på fälten. ”Det verkliga problemet var att kineserna trodde på sina siffror och handlade utifrån dem under ett år, på alla nivåer Så varje provins, län och till och med kommun byggde glatt industrier, med känslan av att spannmål och råvaror enkelt skulle komma.” Industriproduktionen ökade med 115 procent under de två åren 1958 och 1959 mot planerade 100 procent under hela femårsplanen 1958–1962. Men samma år 1960 som stålproduktionen slog rekord, inträffade århundradets värsta naturkatastrofer. 60 procent av all odlad mark i Kina drabbades av ”katastrofer, antingen torka, översvämning, orkan, starka vindar eller pest” och 40 procent skadades allvarligt. Alla provinser och regioner berördes utom Tibet och Sinkiang. Ingen annan provins drabbades så hårt som Sichuan konstaterar Chris Bramall. Men hon sätter in de katastrofala svältåren i början av 60-talet i perspektiv av den allmänna ekonomiska och sociala utvecklingen under Maoperioden och de framsteg som uppnåddes trots att en fientlig omvärld tvingade landet att avsätta betydande resurser till försvarsutgifter. Hon konstaterar att svälten var ”den maoistiska erans värsta misslyckande”, men tillägger: ”Icke desto mindre kan man hävda att man hade lärt sig läxan på 70-talet och att sannolikheten för att ännu en sådan svält skulle inträffa var extremt fjärran. I den meningen, även om priset var högt, var den maoistiska ekonomiska utvecklingen utan tvekan framgångsrik i Sichuan. Utan den skulle 1980-talets mirakel ha varit omöjligt.” Ingen kan idag med säkerhet säga hur många människor som faktiskt omkom i svälten i början av 60-talet. De statistiska uppgifterna ger i första hand belägg för minskad nativitet under de svåra åren. Möjligt är också att det förekommit ökad barndödlighet på landsbygden i avlägsna områden, att den politiska ledningen på alla nivåer inte i tid blev medveten om situationens allvar och att motåtgärderna i flera fall kom för sent. På några platser förvärrades livsmedelsbristen genom vänsteravvikelser i kollektiviseringsarbetet. Men i huvudsak är det rätt, som Hinton och Strong framhåller, att den kollektiva styrkan inte var orsak till svälten utan det främsta medlet för att lösa problemen – genom till exempel allmän ransonering, omfördelning av spannmål, utvidgning av de odlade arealerna etc. De som utmålar detta bakslag som bevis på ”socialismens misslyckande” ser inte till huvudsidan i utvecklingen. Mao och de kinesiska kommunisterna följde noga utvecklingen i Sovjetunionen. Utan att kopiera den sovjetiska modellen försökte de ta till sig de positiva erfarenheterna av den snabba utvecklingen i det första land som utformat en socialistisk strategi. Chrustjevs kursomläggning 1956 såg de med misstro. Mao förklarade i mars 1958: ”När Stalin kritiserades var vi å ena sidan nöjda men å andra sidan oroliga. Det var absolut nödvändigt att lyfta på locket, att bryta ned den blinda tilliten, att lätta på trycket och frigöra tänkandet. Men vi samtyckte inte om det gällde att i ett enda slag krossa honom fullständigt.”17 Sommaren 1959 fördömde Mao Sovjetunionens inblandning i det kinesiska kommunistpartiets inre angelägenheter och speciellt deras kritik av folkkommunerna och deras stöd till Peng Dehuais opposition mot Det stora språnget framåt. Efter den sovjetiska partiledningens plötsliga angrepp på det kinesiska kommunistpartiet vid Bukarestmötet 1960 skärptes de ideologiska motsättningarna på alla plan. De kinesiska kommunisterna började se Chrustjevs makttillträde som en kontrarevolution och drog slutsatsen att en ny bourgeoisie tagit makten inom det sovjetiska kommunistpartiet och styrde utvecklingen bort från socialismen. Denna analys förstärktes av de sovjetiska ledarnas arroganta hållning mot andra länder – inte minst mot Kina. Just under de största ekonomiska svårigheterna drog till exempel Chrustjev hem alla sovjetiska rådgivare som en politisk påtryckning. Mao tyckte sig också se tendenser till framväxten av en ny borgerlighet inom sitt eget parti, där kampen hårdnade mellan två huvudströmningar. Den ena sidan ville liksom han själv driva på en kollektivisering baserad på bred mobilisering av arbetare och fattigbönder under parollen ”tjäna folket” och stimulera en omfattande kritik från allmänheten mot dåliga tendenser inom partiet. Den andra sidan ville istället se en av partiapparaten väl kontrollerad ekonomisk utveckling med stort utrymme för individuella belöningar, privata initiativ och marknadskrafter, där tillväxten sattes före fördelningsfrågorna. Dessa motsättningar började med Peng Dehuais opposition 1959 och fortsatte att utvecklas. Två rivaliserande högkvarter formerades i centralkommittén, med Mao i ledningen för det ideologiska arbetet och Liu Shaoqi i kontroll av de viktigaste regeringsdepartementen. Det var framför allt inom överbyggnaden och kulturen som Liu Shaoqi fick genomslag för sin linje. Historier om kejsare, kungar och generaler blev vanliga på scen och filmduk. Skolorna fostrade elever med en elitistisk inställning. På hälsoområdet koncentrerades läkarna till de stora sjukhusen i städerna medan bristen på medicinsk personal och läkemedel på landsbygden ignorerades. Mao kritiserade dessa företeelser vid upprepade tillfällen, men Liu Shaoqi förbigick kritiken och förhindrade att den nådde ut. Hösten 1965 började Mao bygga upp en maktbas för att konfrontera sina motståndare. I augusti 1966 fick han centralkommitténs stöd för en breddad kritikkampanj. Under parollen ”Bombardera högkvarteren” manade han till strid mot dem som ville gå ”den kapitalistiska vägen” och centralkommittén utlyste ”den stora proletära kulturrevolutionen”. Kulturrevolutionen var för Mao ett sätt att mobilisera en massrörelse mot resterna av det gamla klassamhället och mot tendenser till stagnation och byråkrati inom kommunistpartiet. Den var också ett sätt att ge en ny generation revolutionära erfarenheter. Stadsungdomen skulle lära känna böndernas villkor, landsbygden skulle utvecklas genom nya initiativ, bl.a. utbildning av så kallade barfotaläkare för att förbättra hälsonivån. Böndernas och arbetarnas makt över produktionen skulle stärkas, kollektiva metoder och belöningssystem skulle ersätta enskilda och privata. Kritikrörelsen spred sig och ”röda garden” bildades över hela landet. Tanken var att de röda gardena skulle utgöra en enhetlig kritikrörelse, att partiet skulle ta till sig kritiken, korrigera sina fel och stärka sitt anseende. Men så gick det inte. De röda gardena splittrades i stridande fraktioner, utnyttjades och manipulerades av partikad–rer på skilda nivåer. Motsättningarna hårdnade och i stället för att stärka partiets anseende undergrävde massrörelsen dess auktoritet. I slutet av 1966 hade de politiska institutionerna i många av Kinas viktigaste städer fullständigt brutit samman. Efterhand som kulturrevolutionen utvecklades, blev det allt fler människor som behandlades illa, kränktes, förnedrades och misshandlades. Hu Yaobang hävdade i en intervju med jugoslaviska journalister 1980 att 100 miljoner människor – omkring halva stadsbefolkningen och nästan alla i arbetsför ålder – skulle ha ”behandlats orättvist” under kulturrevolutionen, anti-högerkampanjen och andra ”maoistiska” kampanjer. Detta är naturligtvis en vag definition och en grovt tillyxad och förmodligen överdriven siffra. Vad man bör minnas är att kulturrevolutionens ”röda garden” var ett utpräglat storstadsfenomen. Kulturrevolutionen betydde olika saker på olika ställen. På landsbygden var den ofta ett stort steg framåt i jämlikhet och en kraftfull mobilisering av fattigböndernas kunskaper och initiativförmåga. Även i fabrikerna betydde den ökat inflytande för arbetarna. Men många kultur- och utbildningsinstitutioner utsattes för fysisk skadegörelse. Historiska minnesmärken, religiösa och kulturella institutioner angreps, samlingar i bibliotek och museer skadades eller skingrades. Stora grupper intellektuella utsattes för psykiska och fysiska övergrepp, liksom partifunktionärer och statliga funktionärer på skilda nivåer. Till en del kan sådana övergrepp säkert förklaras som en följd av de intellektuellas priviligierade ställning genom årtusenden i kinesisk historia. Uppemot tre miljoner tjänstemän sändes till 7 maj-kaderskolor på landsbygden för fysiskt arbete, ideologiska studier och för att ”knyta nära band med massorna”, vilket många upplevde som förnedrande behandling. Men uppenbart är att rödgardisternas angrepp ofta urartade i rättslöshet och brutal fysisk tortyr. Några dödades, några dog i fångenskap, andra begick självmord. Rättslöshet och brutal misshandel drabbade även medlemmar av kommunistpartiets högsta ledning. 18 Det finns bedömare som menar att omkring en halv miljon kineser, av en stadsbefolkning på omkring 135 miljoner 1967, dog som ett direkt resultat av kulturrevolutionen.19 En sådan siffra kan bara bli en i bästa fall välgrundad gissning. Det är ännu oklart vad som hände bakom Maos rygg och i vilken utsträckning han kontrollerade händelseutvecklingen. Men Mao intog själv ofta en medlarroll, försökte lösa konflikter och rädda ansiktet på folk. Till exempel försvarade han i slutet av 1968 Deng Xiaoping mot kravet från ”de fyras gäng” att denne skulle uteslutas ur partiet tillsammans med Liu Shaoqi.20 Under perioden från januari 1967 till mitten av 1968 upprättades på Maos order nya organ för att ta över makten från de diskrediterade institutionerna. De baserades på tre krafter: de massorganisationer som skapats under kulturrevolutionen, de kadrer som hade klarat sig genom kritiken och slutligen Folkets befrielsearmé. Dessa krafter var emellertid heterogena och inbördes oeniga och allmänt kaos höll på att utbryta innan Mao beordrade Folkets befrielsearmé att ingripa och återställa ordningen. Denna konsolideringsprocess kulminerade med partikongressen i april 1969 som valde en ny centralkommitté, godkände en ny politbyrå och antog ett nytt partiprogram. Kongressen underströk upprepade gånger att partiet är den avgörande ledande organisationen. Men motsättningarna var fortfarande starka och hela landet befann sig i ett tillstånd av kronisk instabilitet, som upphörde först efter Maos död 1976, störtandet av ”de fyras gäng” och Deng Xiaopings framträdande som Kinas främste ledare. Genom en historiens ironi var det kulturrevolutionen som gjorde det möjligt för Kina att efter Maos död fatta beslutet att ändra kurs och enas bakom ”reformpolitiken”. Mer än ett decennium av uppslitande fraktionsstrider hade gjort de flesta människor politiskt utmattade. Överdrifterna och övergreppen hade misskrediterat ultravänstern. Detta gjorde att Deng Xiaopings uppmaning till ”enhet och stabilitet” föll i god jord. Deng återvände från politisk vanära och formerade en reformkoalition som innefattade både veteranrevolutionärer som han länge varit kamrat med och yngre kadrer och intellektuella som hade råkat illa ut under kulturrevolutionen. På den elfte centralkommitténs tredje plenarsession 1978 lade kommunistpartiet om kursen. ”Reformpolitiken” vann snabbt stöd både bland bönderna och i städerna. Efter år av hårt arbete med inställningen att leva sparsamt och arbeta hårt för det allmänna bästa var det naturligt att många människor nu ville få bättre tillgång till konsumtionsvaror och höja sin levnadsstandard. Robert Weil beskriver drivkrafterna på följande sätt: ”Marknadssocialismen kan i sitt inledande skede bäst förstås som ett uttryck för medelklassen eller den småborgerliga sidan av den kinesiska revolutionen, ett element som med nödvändighet hade en stark bas i ett land dominerat av landsbygden och ekonomiskt underutvecklat. De som går den kapitalistiska vägen representerade allmänt sett de övre skikten bland bönderna, de mer kompetenta arbetarna och den yrkesmässiga eliten, mot de fattiga bönderna, vanliga arbetare och mindre privilegierade studenter och intellektuella, som stöddes av Mao och hans anhängare. Den marknadssocialistiska politiken avspeglade därför småbourgeoisins dubbla natur, en klass av arbetare som äger egendom och vill utveckla affärsverksamhet, men samtidigt fruktar makten hos sina större konkurrenter såväl som proletariatets oberoende styrka. Denna klass kännetecknas av sin förmåga att kombinera ett intresse för privat egendomsförvärv med ett mått av socialistiska begränsningar på såväl kapital som arbete. Det är därför ingen händelse att de tidiga strävandena efter reform fokuserade på att bryta upp jordbrukskommunerna och främja kontrakt om enskild familjeproduktion bland bönderna, den främsta potentiella småbourgeoisin Denna politik kan ses som ett frigörande av klassintressena hos de bönder som rörde sig uppåt med sin önskan att bli rika snabbt.”21 Målet att främja produktiviteten genom enskilda företagares initiativ, men utan att släppa loss de fulla konsekvenserna av en privatkapitalistisk utveckling, är fortfarande ett dominerande inslag i den kinesiska politiken. William Hinton skriver om dagens politik: ”Nu då reformer har brutit upp de flesta jordbrukskooperativ, har brukningsrätten till jorden fördelats inte till kollektiva grupper, de lag som utgjorde jordbruksbrigaderna och höll samman sina räkenskaper, utan till familjer som räkenskapsenheter, med jordfördelning till var och en baserad på antalet medlemmar. Varje individ åtnjuter alltså fortfarande rätt till en proportionell andel av jorden. Denna metod bevarar också jordreformens centrala funktion – till varje brukare ett stycke jord att bruka. Detta underliggande jämlika arrangemang gör Kina väsentligt annorlunda än, till exempel Indien, Pakistan eller Filippinerna.” Maos modell för en socialistisk ekonomisk utveckling var en sinifierad version av den sovjetiska modellen. Den lade grundvalarna för en fortsatt snabb ekonomisk utveckling, mobiliserade nationens mänskliga och materiella resurser och förvandlade Kina till ett halvindustriellt samhälle på en generation, samtidigt som den tryggade folkets materiella välstånd på ett oerhört jämlikt sätt. Men denna extensiva utveckling hade sin begränsning. För att vidareutveckla produktivkrafterna krävdes en övergång till en intensiv utvecklingsmodell.22 Det är den vägen Kina idag söker finna. Idag talar många om Kina som ”kapitalistiskt” eller ”en renodlad diktatur”. Enligt min mening har de fel. Utifrån landets historiska förutsättningar har Kinas medborgare aldrig haft så stor frihet som i dag. Utvecklingen mot en rättsstat pågår. Men vägen till en verklig demokratisering – inte blott en formell yttrandefrihet för de intellektuella, utan en djupgående rättssäkerhet och medborgarrätt för folkets arbetande massor – är inte enkel. När Kinas revolutionärer kommit till makten var socialismens problem hur de skulle hållas ansvariga inför massorna. Mao såg problemet men hittade inte metoderna. Med Pariskommunen som förebild var han ett tag inne på att avskaffa den statliga byråkratin i enlighet med Lenins visioner i Staten och revolutionen. Men händelseutvecklingen visade att det centraliserade parti som varit nödvändigt för att vinna makten fortfarande var nödvändigt för att hålla samman landet. Kulturrevolutionen, som syftade till att hejda statssocialismens byråkratiska tendenser, ledde i stället till att de skärptes. I kadrernas politiska liv ökade betydelsen av personliga förbindelser och allianser. Följden blev att partiets demokratiska ansvar inför folket minskade i stället för att öka. Frågan är nu om reformpolitiken ska lyckas bättre. Kinas ledare kan peka på en snabbt ökande välfärd, minskad fattigdom, ökad rättssäkerhet och många andra framsteg under de senaste 20 åren. Grunden för dessa framsteg är, vilket Deng Xiaoping själv påpekade, de framsteg som landet gjorde under Mao Zedongs ledning. Kina har omorienterat sig mot en ”socialistisk marknadsekonomi” och ”öppnat sig mot omvärlden”. Man försöker locka till sig utländskt kapital och samtidigt behålla nationell kontroll över ekonomin, bevara ett mått av socialt ägande och planering och undvika de värsta rubbningar som kapitalism normalt för med sig i tredje världen. Det uttalade syftet är att öka och effektivisera produktionen, förbättra lönsamheten och permanent höja levnadsstandarden. Målet sägs vara ”ett socialistiskt system med kinesiska kännetecken”. Det är ett stort socialt experiment, en hittills oprövad utvecklingsväg, och den medför både fördelar och risker.23 En risk är att marknadssocialismen skapar nya klassmotsättningar, djupnande klassklyftor och växande socialt missnöje. De borgerliga klasskrafterna, kompradorintressena och korruptionen växer. En annan allvarlig risk är att ekonomins drivkraft, motorn som driver på expansionen, i växande utsträckning är utländska investeringar och utlandslån, ett massivt kapitalinflöde från utlandet, om också med ett stort kinesiskt tillskott. Utländskt kapital investeras i gemensamt ägda företag, där den kinesiska sidan behåller majoritetskontrollen och där hela investeringen ska tillfalla Kina efter en period på högst femtio år. Inom Kina finns idag en liten men växande kapitalistklass, vars profiter gör att den får mer gemensamma intressen med imperialismen än med massan av det kinesiska folket. Erfarenheten från Östeuropa visar att utlandslån kan utnyttjas av de styrande för att motverka folkligt missnöje, och att en sådan politik snabbt kan leda landet in i ett förödande utlandsberoende. Experimenterandet med kapitalistiska enklaver som Shenzhen var en viktig förberedelse för införlivandet av Hongkong i folkrepubliken Kina och på sikt även för en återförening med Taiwan. Men i den särskilda zonen Shenzhen har det uppstått ett helt system av kapitalistisk exploatering, farliga arbetsvillkor och kränkningar av arbetarnas rättigheter. Robert Weil skriver: ”Man kan säga som allmän princip att det spelar ingen roll om en regim kallar sig röd eller vit, så länge den exploaterar arbetarklassen för profit. Trots att Kina fortsätter att beteckna sig som socialistiskt är det därför möjligt att hävda att Kina redan är ett statskapitalistiskt system där, trots en hög nivå av offentligt ägande, arbetarna och bönderna exploateras i statstjänstemännens och företagsledarnas intresse. Att en kinesisk bourgeoisie har formerats jämsides med öppet kapitalistiska företagare och utländska investerare, med vilka de mycket ofta är nära förbundna, förefaller oomtvistligt. Element ur dessa klasskrafter är närvarande i de högsta regerings- och partikretsarna, inklusive militären, och det är särskilt bland de ledande auktoriteternas familjer som sammansmältningen mellan den officiella makten och tillägnandet av välstånd ofta har gått längst. Men utnyttjandet av staten som bas för personliga vinstintressen, såväl lagliga som olagliga, har spritt sig till alla nivåer i samhället. Det är därför möjligt att hävda att allt tal om marknadssocialism inte är något annat än en cynisk eufemism, det sista försvaret för ett kommunistiskt parti som inte öppet kan övergå till kapitalismen utan att förlora vad som återstår av dess legitimitet.”24 Privatisering och marknadsrelationer blir nu dominerande, social polarisering på landsbygden gör att motsättningar och konflikter utvecklas. En socialism med starka kompradortendenser kan dra Kina tillbaka till samma slags nykoloniala mardröm som från början skapade omstörtningen – eller till en misär och ett sönderfall liknande den i Ryssland. Men en sådan utveckling är inte ödesbunden. Det kinesiska kommunistpartiet har alltid inrymt olika strömningar. Olika linjer har provats i praktiken, ibland med katastrofala konsekvenser, för att sedan korrigeras. Inom partiet finns fortfarande olika strömningar och klassintressen.25 Kina har ännu kvar många drag av en socialistisk ekonomi och en bastrygghet för den överväldigande majoriteten av befolkningen. Kina för också en fredlig utrikespolitik, vars kärna är att slå vakt om landets enhet och suveränitet och att aldrig söka hegemoni. Det sistnämnda är en viktig skillnad jämfört med det forna Sovjetunionen. De imperialistiska makterna och deras press, som alltid varit fientliga mot Kinas strävan efter en självständig utveckling och särskilt mot kampen för ett socialistiskt samhälle med makten hos de arbetande massorna, uppmuntrar alla slags nationella och sociala motsättningar och använder bland annat frågan om ”mänskliga rättigheter” som ett instrument för att bryta upp landet och skaffa sig inflytande. USA har aldrig gett upp förhoppningen om att återvinna kontrollen över Kina och hindra landet från att växa sig ekonomiskt starkt. Kina är fortfarande en stark progressiv kraft i världspolitiken. Om landet också skall lyckas finna en väg till en demokratisk socialism av ny typ återstår att se. Oavsett vilken väg Kina går i framtiden kvarstår Mao Zedongs stora positiva betydelse för landets utveckling och för världens folk. - NOTER 1.Förordet till boken ”The Private Life of Chairman Mao” av Li Zhusui. 2.Recension av samma bok i New York Review of Books 17 november 1994. 3.Staffan Skott: Aldrig mer! (Hjalmarsson och Högberg, Stockholm 1999). Citerad av Per Ahlin i DN 17 mars 1999. 4.Svenska Dagbladet 23 februari 1999. 5.Läs den dramatiska skildringen i Edgar Snows ”Röd stjärna över Kina”! 6.Se utförlig källhänvisning i William Blum: ”CIA & USA:s verkliga utrikespolitik” (Epsilon Press, Smedjebacken 1998), sid 35 7.Se Blum, aa, sid 36 ff. 8.Kaj och Claude Björk: Kinas väg – från stenåldern till dataåldern (Falun 1997), sid 321. 9.Andrea Andreen: Bakteriekrig i Korea och Kina (Eget förlag, Stockholm 1952; Svensk-kinesiska vänskapsförbundet 1974). 10.Greene, aa, kap 6. 11.Statistical yearbook of China, 1984, citerad i Roderick MacFarquhar (ed): The Politics of China – The Eras of Mao and Deng (Cambridge 1993, 1997). Om ”det stora språnget” finns flera kritiska böcker, bland annat Jasper Beckers bok ”Hungry Ghosts – Maos Secret Famine” (Free Press, New York 1996). 12.Chris Bramall: In Praise of Maoist Economic Planning – Living Standards and Economic Development in Sichuan since 1931 (Oxford 1993), sid 291. 13.Bramall, a.a., sid 292. 14.William Hinton: ”The Importance of Land Reform in the Reconstruction of China”, Monthly Review 3/50, July/August 1998. 15.Wim F Werthheim: Wild Swans and Maos Agrarian Strategy. Artikel ur Australia-China Rewiew, återgiven i Newsletter from China Study group #2. http://www.chinabulletin.com/grp/csg2.htm www.chinabulletin.com/grp/csg2.htm 16.Anna Louise Strong: Chinas Fight for Grain, New World Press, Peking 1963. 17.Mao Tse-tung: Politiska skrifter. Tal och brev 1956-71. Urval och inledning av Stuart Schram (Stockholm 1976), Text 4a, sid 90. 18.Se t ex Michael Schoenhals:”The Central Case Examination Group 1966-79” i China Quarterly nr 145, 199, sid 87-111. 19.Harry Harding: ”The Chinese State in Crisis, 1966-9” i Roderick MacFarquhar (ed) The Politics of China – The Eras of Mao and Deng (Cambridge University Press, 1997), sid 244. 20.Chi Hsin: The Case of the Gang of Four (Hong Kong 1977), sid 146. Se även On the Memoirs of Maos Personal Doctor Li Zhisu. An interview with Frederick Teiwes by Brge Bakken, NIAS Home Page no 3, October 1996. http://www.nias.ku.dk/Nytt/Regional/EastAsia/Articles/maodoc.html www.nias.ku.dk/Nytt/Regional/EastAsia/Articles/maodoc.html 21.Robert Weil: China at the Brink – Class Contradictions of Market Socialism i Monthly Review 7/46, december 1994. 22.Se Cliff DuRand: The Exhaustion of Developmental Socialism – Lessons fom China. Monthly Review 7/42, december 1990. 23.Bland de många böcker som behandlar Deng Xiaopings reformer och dagens kinesiska samhälle vill jag särskilt nämna tre: Peter Nolan: ”Chinas Rise, Russias Fall” (St Martins Press, New York 1995) är positiv till Kinas reformpolitik som jämförs med den katastrofala utvecklingen i Ryssland. Maurice Meisner: ”The Deng Xiaoping Era – An Inquiry Into the Fate of Chinese Socialism 1978-1994” (Hill and Wang, New York 1996) kan kanske betecknas som en socialdemokratisk marxist som gillade Maos visioner och saknar dem. Slutligen Robert Weil: ”Red Cat, White Cat – China and the Contradictions of Market Socialism” (Monthly Review Press, 1996), en mer radikal marxist som noga och kritiskt analyserar reformpolitikens effekter. 24.Robert Weil: China at the Brink. 25.Ett uttryck för den interna partidiskussionen är det ”Ten thousand character statement – Factors affecting Chinas security” från 1995 som publicerats bland annat i det filippinska kommunistpartiets bulletin Rebolusyon 2/97. Ett annat är centralkommitténs resolution 10 oktober 1996 om socialistisk etik och kultur. -------------------------------------------------------------------------------- Namn Jocke H. Stad GVD Skickat 23.34 - 5/2 Det är i allra högsta grad vettigt att ha en upplysning av kommunisternas brott mot mänskligheten i skolor. På samma sätt som man har upplysning om förintelsen. Brotten är lika avskyvärda oavsett ideologi. Lenin, Staling och de andra pojkarna var definitivt inga snälla farbröder. Faktum var att de spelade i en egen division i avdelning folkmord. Så ärligt tycker jag nog snarare att man tassat alltöfr försiktigt runt denna byk. Man har varit snar att blåsa till anfall mot högerextrema avarter (med rätta, det medges), men man har behändigt glömt de vänsterextrema avartena (som dessutom låg i en klass för sig och lirade). I avdelning sund balans måste ingå att informera om båda, så att historien inte upprepar sig. Det är lätt att glida omkring i något revolutions romantiskt skimmer och glömma den lilla haken med respekt för sin nästas åsikter. Det är ju trots allt så att vi var och en har en röst. Och jag har till exempel rätt att kräva att Niklas respekterar mina åsikter i ord och handling (så länge de är lagliga) på samma sätt som Niklas har rätt att kräva att jag respekterar hans. Till syvende och sist har jag en 8.5 miljontedels röst i den organisatoriska enhet som kallas sverige. det har Niklas och alla andra svenska medboragre också. Det gäller också vår makt. Var och en av oss har en 8.5 miljontedels röst (siffran är inte exakt :-). Det säger sig självt att vi kanske lite till mans då och då känner oss frustrerade över detta (det är jag också man nog att medge), men det är trots allt så att detta system är det bästa vi kommit fram till hitills. SÅ låt oss fortsätta ha det, och eftersom vi gemensamt bestäms oss ha det samhälls system vi har, och det dessutom fyller sitt mål för den absoluta majoriteten, tja, jag har inga problem med det. Vi har avägning mellanprivat och offentligt, i mitt tycke lutar den för mycket i favör för det offentliga, i många av ert så lutar det för mycket åt det privata. So be it. Men det i detta ljus det är extra viktigt med den här typen av upplysning. Det finns alltid nyttiga idioter som är beredda att ta till våld för någon 'högre' mening, i akt att 'befria' några intet ont anande medborgare/grupper. Historiskt har det varit politiska extremister (brunskjortorna i Tyskland, rödgardisterna i Sovjet, islamiska fundamentalister i Iran, tempelriddare i Österland). I grund och botten är det faktiskt smama sak. Det är alltid lätt att hitta folk som är mentalt instabila och få dem att göra direkt korkade saker för att någon trevlig sammanslutning/sekt skall få den maktbas som man önskade sig. Så opererade Hitler och det gjorde Stalin och Lenin också på sin tid. En sådan utveckling vill jag inte se i Sverige, och det enda man kan göra är att informera om den historia vi har och varför den uppkomm. Och hoppas att folk kan lägga ihopp ett och ett och få det till två. Det som gör ett land starkt och utvecklande är ju en sund blandning mellan olikhet och traditioner. Sverige bör ha rika möjligheter att fortsätta utvecklas om man inte kör vilse i speciell ideologi. mvh -------------------------------------------------------------------------------- Namn Gunnar Andersson Stad Bredaryd Skickat 09.10 - 5/2 Ännu ett allvarligt fall av obalans i det ekologiska systemet. Min gode vän som är yrkesfiskare i Skälderviken dör jag har min sommarstuga klagar över att det inte längre är lönt att sätta ut nät i viken - krabborna äter upp fisken. Under den senaste tiden har mängden krabbor i de kustnära farvattnen i Kattegatt fullkomligt exploderat. De grunda bottnarna är närmast täckta av krabbor, som i sin jakt på föda klättrar upp i näten och ger sig på fisken som sitter fast där. Skälet är förstås den av människan, läs yrkesfiskarna själva, vållade obalansen. Krabbans värsta naturliga fiende, torsken, är nästan helt utfiskad och därför kan krabborna föröka sig ohejdat. Men det går förstås inte att göra något åt - det är väl Guds vilja. -------------------------------------------------------------------------------- Namn NIKLAS NÅSANDER Skickat 08.29 - 5/2 Varför dessa förnyade antikommunistiska kampanjer? Bortom partitaktiska överväganden ser vi en liberal rörelse som förlorat sin folkliga grund och sakta går under. Där handelsintresset går in går det folkliga frisinnet ut. Lenin var inte var värre än sin tids regenter i allmänhet, sa Ung Vänsters Jenny Lindahl i höstas. När man diskuterade hans betydelse borde man sätta in honom i ett historiskt sammanhang. Ett trivialt uttalande som fick en samlad borgerlighet att gå i taket. En ynklig vedpinne som äntligen fick den pyrande antikommunistiska brasan att ta futt med stora artiklar på ledarsidorna, extrainsatta TV-program och folkpartiledaren Leijonborg som blåsbälg nummer ett. Efter att i åratal ha nedrustat och privatiserat skolan började flera riksdagspartier plötsligt anse de ungas bildning som en fråga för hård centralstyrning. En statlig upplysningskampanj om kommunismens brott skulle startas. En stiftelse grundas. Lärarna ges direktiv. Ytligt sett handlar det om partitaktik. Det är inte Lenin man vill åt, utan vänsterpartiet – deras valframgångar har ju länge varit ett störande inslag i svensk politik. Lars Leijonborg hade dessutom sitt eget usla valresultat att tänka på. Vill man tolka hans insatts välvilligt kan man tänka sig att han bara hoppades synas lite i media. Men partipolitiken förklarar inte ensamt debattörernas moraliska berusning. Den blir begriplig först om man ser kampanjen som en del av en uppgörelse inom liberalismen själv. Förenklat kan man säga att det handlar om en process mot den politiska hållning som kallas den tredje ståndpunkten, kännetecknad av att man sökte problematisera kalla krigets svartvita världsbild. Själva beteckningen tredje ståndpunkten uppfanns som skällsord i början av femtiotalet av Dagens Nyheters tyngsta opinionsbildare, Ingemar Hedenius och Herbert Tingsten. Då gick USA-imperialismen framåt, och den borgerliga liberalismens företrädare slöt upp helhjärtat. Men under sextiotalet svänger Dagens Nyheter. Till en del har det personliga orsaker. Tingsten, som ansåg att en femtioenprocentig övertygelse skulle uttryckas hundraprocentigt, efterträds som chefredaktör av Lagercrantz, som i de flesta frågor ville ge röst också åt andra sidan, särskilt om den är svag och förtalad. I huvudsak beror dock svängningen på djupare processer. USA får växande problem, främst i Vietnam, i kampen om världsherravälde, USA:s svarta reser sig, i Sverige organiserar ungdomar och intellektuella en framgångsrik antiimperialistisk rörelse. Inför detta folkliga tryck från vänster, nationellt och internationellt, närmade sig Dagens Nyheter, liberalismens banerförare, den tredje ståndpunkten. Man sökte dialog med östblocket och var heller inte främmande för att kritisera det amerikanska samhällssystemet. Liberalismen bär nämligen på ett dubbelt arv: Å ena sidan handlar dess grundvalar om ett försvar för den starkes rätt, privategendom och snöd egoism. Å andra sidan finns där också en tradition av frihetslängtan och auktoritetsuppror; varje människa har rätt att själv forma sitt liv. Rötterna sträcker sig tillbaka till 1700-talets antifeodala revolt. Det primära kravet då var visserligen handelsfrihet, men religionsfriheten och yttrandefriheten var också viktig när de medeltida strukturerna skulle raseras. De tidigare liberalerna var mot allmän rösträtt. I takt med att medelklassen växte sig stark förändrades deras hållning. Genom breddningen neråt blev också kraven på social rättvisa allt mer framträdande. I Sverige har det liberala partiet varit ett folkrörelseparti. Under tjugotalet splittrades det visserligen i de borgerliga kulturradikalernas lilla Liberala parti (med Dagens Nyheter som språkrör) och det betydligt större Frisinnade partiet, med basen i frikyrkor och nykterhetsrörelser, men 1934 förenades de två strömningarna åter i Folkpartiet. Av tradition har också folkbildning varit en hjärtefråga, inte minst genom det starka stöd man haft bland folkskollärarna. Den svenska liberalerna har därför varit positiva till välfärdsstaten. Förhållandet till USA-imperialismen har varit besvärligare. När vänstervågen kom i slutet av 60-talet, intog många liberaler antiamerikanska ståndpunkter medan andra höll fast vid Tingstens och Bertil Ohlins proamerikanism. FPU sprängdes i striderna mellan Gahrtonfraktionen och Westerberg/Leijonborgfraktionen och väljarunderlaget sviktade. (Stora väljargrupper, t.ex. bland lärarinnor och sjuksköterskor, drogs till Vänsterpartiet där försvaret för välfärden förenades med antiimperialistiska ställningstaganden.) Under 80- och 90-talen har USA och det som brukar kallas Nord flyttat fram sina positioner. FN ställs åt sidan, Världsbanken koloniserar nationella ekonomier. I Sverige har folkrörelserna gått in i en djup kris. Det samma gäller de politiska partierna. Dit lockas nu främst enstaka karriärister, medan engagera ungdomar många gånger söker sig till aktionsgrupper och enfrågerörelser. Riksdagens betydelse har också minskat. Politikerna har frånhänt sig makten över de viktiga frågorna genom en rad beslut: avregleringen av valutamarknaden, EU-medlemskapet, och nu senast beslutet om att riksbanken, inte riksdagen, ska styra penningpolitiken. Den makt de folkvalda trots allt har kvar används till att nedrusta folkhemmet. Enorma summor har överförts från underklassen till de besuttna under de två senaste decennierna. En motsvarande kapitalöverföring från fattiga till rika får man, enligt Svenska Dagbladet, söka sig tillbaka till drottning Kristinas tid för att finna motstycke till. Och under 90-talet har denna utveckling accentuerats. Bara mellan 1989 och 1992 minskade den direkta statliga inkomstskatten med 125 miljarder samtidigt som saldot i statens kassa sjönk från plus 31 miljarder till minus 136 miljarder. Praktiskt taget hela budgetunderskottet 1992 utgjordes alltså av pengar som höginkomsttagarna lagt beslag på. Höstens kampanj är alltså bara ett exempel på den nya politikens tillämpning. Stödet till USA:s utrotningskrig i Irak, den nyliberala folkmordspolitiken i Ryssland och stödet till Natos folkrättsvidriga bombningar av Jugoslavien är andra viktiga inslag i denna nya hållning. Att den mest fanatiska förespråkaren för USA:s krigspolitik, Per Ahlmark, knutits till DN:s ledarsida illustrerar på ett intressant sätt det nuvarande tillståndet inom svensk liberalism. Kampanjen mot kommunismen hjälper till att ge den enda vägens politik legitimitet, dvs. en politik bort från demokrati och social rättvisa. Det krävs onekligen en hel del moralisk energi för att rasera ett någorlunda fungerande folkhem så snabbt och brutalt som man gjort. En del av denna energi kan nu hämtas ur den känsla av välbefinnande som infinner sig när man tror sig kämpa i ädelt syfte mot en farlig fiende. På så sätt kan man dölja sin brutalitet. Lögnen blir en del av den nya världsbilden. Men framför allt vänds den inåt. Det är först och främst det egna samvetet man ljuger lugnt. Det vi ser nu är alltså en liberalism som överger sitt frihetliga arv. När trycket från vänster uteblir, nationellt och internationellt, gräver den sin grav till höger. Frikyrkornas folk, nykterhetsvännerna och folkskollärarna skulle behöva ta till orda – om de funnes. Men den livaktigare delen av frikyrkorörelsen har byråkratiserats eller amerikaniserats i uppslutning kring karismatiska ledare, bort från den demokratiskt styrda församlingen, nykterhetsrörelsen har så gott som förintats pga. egna misstag och övermäktiga fiender, och nedpressade grundskollärare har för länge sedan lämnat sin roll som lokalsamhällets ideologibärare. Funnes de skulle de kunna driva den liberala politiken åt ett annat håll. Nu får vi hållas med den sorts liberalism handelsintresset kräver. - -------------------------------------------------------------------------------- Namn Jocke H- Stad GVD Skickat 00.23 - 4/2 Jag betraktar mig som relativt oberoende politiskt sett (vare sig extremt höger eller vänster). Jag läser proletären lite nu och då, och prenumerar också på dn och svd men förbehåller mig (likssom ni) rätten att ha mina egna åsikter och också roller. Att debattera är för mig mest en fråga om tidsfördriv. Det är nämligen sällan speciellt meningsfullt att debattera med riktiga ideologer (oavsett politisk inriktning). Likssom med de flesta religioner och sekter så tar snart idelogin/den religiösa skriften över allt tänkande. Klassiska extrem fall är när man i Sovjet under stalin tiden försökte sig på tämligen konstiga resonemang om politikens roll inom fysiken och genetiken vilket ledde till rätt så udda forskningsprojekt med rätt så udda mål. Vad jag menade i mitt inlägg nedan var mer av arten att vi trots allt byggt ett på det hela taget bra samhälle med god spridning av rikedommen som genereras. Vi jobbar relativt effektivt och har det på det hela taget bra. Detta är min världsbild, och jag kan nämna att jag gått från socialbidragsnivå till höginkomsttagare så jag har levt i båda läger. Saker och ting är möjliga givet att man har lite vilja. Och det är det som är den springande punkten. Vi har ett skyddsnät som fungerar i praktiken, jag måste aktivt välja att stå utanför samhället i stort om jag skall misslycka med att få tak över huvudet exempelvis. Jag kan också om jag lägger manken till få en utdelning (låt var att det finns en hel del att göra med incitaments stegen, men endå) och klättra i samhället. Jag kan utvecklas till min potential säger stopp. Faktum är att det gäller de övriga skribenterna här i listan också.Om jag skall bekänna mig till någon ideologi (vilket torde vara att missbruka ordet i sammanhanget) är det väl en hyllning till våra olikheter. Vi väljer att engagera oss i olika saker. Somligt ger utdelning monetärt, annat på andra plan, men vi gör våra egna val.Vi har organiserat vårt samhälle till en andel gemensamma lösningar för vård skola omsorg, andra organiserar annorlunda, so be it. En sund avägning är alltid i mitt tycke det bästa. Detta gäller för oss i norden, och enligt min mening också i resten av världen till högre eller mindre grad. Trots allt är ju utveklingen på det hela taget positiv här i världen. Men visst finns det saker att göra för att göra saker ännu bättre. Ett exempel är tex. vår jordbrukspolitik inom EU som i realiten kväver många av de utvecklignsländer som faktiskt inte får exportera några av de få saker de kan exportera i dagsläget. Det gäller för övrigt tulalr och annat i stort. Vi har inte för mycket global handel, enligt min mening, snarare alldeles för lite! Det är det jag menar, jag tror att folk är tillräckligt smarta i gemen för att inse att maktdelning mellan offentligt och privat är bra och till gagn för merparten. Och det är det som faktiskt är grunden för moderna existens. Ha en trevlig kväll. För övrigt måste jag äsga attd et var en ragisk händelse med rymdfärjan, det kan få allvarliga och svåröverblickbara följder, rymden är nämligen vår enda framtid (det är ingen åsikt, det är fakta). Ps. Till Leif. Såg inte att det var skild emailaddress. Sorry! Ds. mvh Joakim Hansson -------------------------------------------------------------------------------- Namn Leif Plomeros Stad Gislaved Skickat 20.43 - 2/2 Till Jocke H Jag har skickat in artikeln om tovaritj Schyman 27/1. Den 31/1 skickade någon in en "saxad" artikel om samma person. Jag har inte skrivit den artikeln, det verkar finnas flera som går under namnet Plomeros. Om man tittar noga så ser man att E-postadresserna är olika. Leifi.. -------------------------------------------------------------------------------- Namn Webmaster Skickat 17.30 - 2/2 Till Jocke H Jag förstår att du läser Proletären, viktigt i dessa tider att det finns en kommunistisk tidning som orädd för arbetarnas talan med den oerhörda massiva högerpropagandan som förs i medierna och hotar att kväva oss. Du dömer ut min analys, vore intressant på vilka grunder du tycker det inte stämmer. Du tror att människan har bättre förstånd än så, men faktum kvarstår att i dessa tidevarv med en kompakt högerpropaganda från medier det tystnade motståndet på arbetsplatserna med den beskurna arbetsrätten, SÄPO:s subversiva verksamhet, demonstrationer som slås ned med en brutalitet utan dess like (Göteborgsdemonstrationerna juni 2001), fascisten Sharon och krigsivrarna Bush/Blair mm. Att hitta rätt i allt detta o.a. och ha en åsikt är en grannlaga uppgift för oss kommunister och opinionsbildare i stort som smått att föra ut till allmänheten att diskutera och debattera på arbetsplatser och medier. Det är inte lätt att vara människa och behålla förståndet. -------------------------------------------------------------------------------- Namn Jocke H. Stad GVD Skickat 11.01 - 2/2 Ber om ursäkt för fel referens, men jag visste att jag läst det tidgare någonstans, och jag reagerade på att det kom från just Leif.I övrigt håller jag inte med om analysen. Det vore förvisso kaastrofalt om det du sade stämde, men jag tror att människan har bättre förstånd en så. mvh -------------------------------------------------------------------------------- Namn ola Skickat 00.38 - 2/2 Gudrun var bara en borgartant som borgarna lyfte till skyarna när hon slog mot kommunismen. Hon tog dessutom till sig borgarnas livsstil. Vänsterpartiet är ruttna. -------------------------------------------------------------------------------- Namn Fjodor O´Leary Stad GVD Skickat 19.55 - 1/2 Vem bryr sig om Gudrun den Store.... ännu en elefant har fallit. ännu finns det tusen till, som kan falla från högre höjder. Nu till nåt helt annat. Var det nån som såg ironin i USA Skytteln Columbias förlisning ovanför Texas, med en Israelisk astronaut ombord? Första rapporterna om "Boom" och därmed smällen, Kom från lilla byhålan med namnet Palestine. Må detta vara ett tecken från den allsmäktige tro?? som kommunist kan jag ju inte tro det....så jag tror på UFO inblandning...:)Mina djupaste sympatier går till Astronauternas Familjer. -------------------------------------------------------------------------------- Namn ola Skickat 17.40 - 1/2 Bojkotta alla rederier som hyr ut fartyg till engelsmän och USA!! Inget krig mot folket i Irak!! -------------------------------------------------------------------------------- Skickat 11.56 - 1/2 Men vad gör en diskussion om GUDRUN SCHYMAN på KPMLR(s) hemsida??? Kan någon förklara för mig? Jag fattar inte? -------------------------------------------------------------------------------- Namn Webmaster Skickat 23.44 - 31/1 Till Jocke H Nedanstående inlägg från Leffe Plommonstopp är inte hämtat från Aftonbladet utanfrån veckans Proletärens ledarsida, kolla själv en direkt kopiering. Att argumentera med en tok är fruktlöst eftersom token inte ens hittar sig själv utan planlöst måste söka svar någonstans bortom hans tänkande. Jocke, för att svara på ditt inlägg, jag tror efter alla dessa år som Vp har kämpat för att få en plats i solen har det kostat på. Alla socialistiska mål som var gamla Vp:s mål har slängts på tippen för att komma till köttgryterna men det kostar på, och domen från arbetarklassen blir hård. Det är som livet i övrigt, man måste vara ärlig leva som man lär, eller som man säger säg vem du umgås med ska jag tala om hur dan du är. Ibland undrar jag i mitt stilla sinne, jag sitter själv i Bygg o miljönämnden i Gislaved, vad arvoden går till resp ledamöterna i Vänsterpartiet, sossarna mm? Jag kan bara svara för KPMLr, våra arvoden går till partiet, KPMLr:s repressentanter har ingen personlig vinning av att sitta nämnder och fullmäktige. För karriärister och girrigbukar blir det förståss en födkrok man ej vill missta till varje pris, därför gäller det att slicka etablissemanget i röven och sitta vackert men Gudrun tog väl ut svängarna lite väl mycket men det sket sig så att säga sen var drevet igång. Emu kampanjen faller inte med en person eller parti det finns ett engagemang fast förankrad bland vänstern och proggressivt tänkande människor i landet tänk på vänsterrörelsens frammarsch på 60- och 70-talet nu känns det som nästa våg är på, gång antikrigsrörelsen gör sin röst hörd, moderat projektet Eu/EMU tappar anhängare vänsterkrafterna driver på i ett allt hårdare tempo, så huka er i bänkarna för nu laddar han om (Tage Erlander) -------------------------------------------------------------------------------- Namn Jocke H. Stad GVD Skickat 16.44 - 31/1 Personligen har jag aldrig tyckt om henne heller, men å andra sidan har jag respekterat henna som retoriker och hon har ju dessvärre lyckats hålla ihop och populariserat Kamrat 4 procent så att de nästanblivit regeringsfähiga. Därför fdörvånar det mig lite att hon kastar bort det på en så pass lättvindigt sätt, det är som lätt att få dåligt rykte om man förespråkar högskattemodell när man samtidigt försöker smita från skatten :-), och det är ju inte som att de inte vet att de är påpassade...Personligen är jag inte speciellt upprörd öve att hon fuskade med skatten jag ser det som betydligt allvarligare att hon är ett fyllo och har den position hon hade. Det är som inte direkt förtroende ingivande. En positiv sak som kan komma av det hela är väl att det lämanr fältet öppet för stora interna strider på vänsterflygeln och därför tar mycket kraft ifrån emu kampanjen. Med lite tur kan man från övriga partier (främst sossarna) spela ut fraktionerna i vp mot varandra :-). En klassisk taktik när man har med vänsterfolk att göra. mvh Joakim Hansson -------------------------------------------------------------------------------- Namn Jocke H. Stad GVD Skickat 16.25 - 31/1 Var inte nedanstående text från aftonbladet? mvh Jocke H. -------------------------------------------------------------------------------- Namn Leifi Plomeros Stad Gislaved Skickat 16.01 - 31/1 Två dagar innan Gudrun Schyman avslöjades som skattefifflare kallade Alf Svensson till mottagning i riksdagshuset för att fira sitt 30-årsjubileum som partiledare. Gudrun Schyman uppvaktade med blommor och två flaskor rödvin ”av god årgång”, som en i gänget. Huruvida Schyman sparade kvittona för representationsavdrag i nästa års deklaration förtäljer inte historien. Men väl att Alf Svensson gav Schyman en björnkram samtidigt som han teaterviskade: ”Le Gudrun, vi är på TV.” Denna lilla historia har faktiskt med Gudrun Schymans snöpliga och ärelösa sorti att göra. I det schymanska eftermälet har det talas mycket om hur hon lyckades förvandla vänsterpartiet från Sveriges gubbigaste parti till ett parti där till och med gubbarna kallar sig feminister. Det är utan tvekan en konststycke. Men inte hennes främsta. Schymans stora ambition som partiledare var att föra in vänsterpartiet i det politiska etablissemangets stugvärme. För den ambitionen var hon inte bara beredd att ta avstånd från allt som vänsterpartiet stått för i historien, utan också att ingå vilka kompromisser som helst för möjligheten att få vara med ”där besluten fattas”. Glöm för all del inte att vänsterpartiet i mitten på 1990-talet skrev under på det största sociala nedskärningsprogram som någonsin genomförts i Sverige och att partiet nu är inne på sin andra mandatperiod som slaviskt lydigt underlag till den socialdemokratiska högerregeringen. Gudrun Schyman nådde nästan ända fram. Några ministerposter blev det visserligen inte och därmed inte heller den efterlängtade möjligheten att också få administrera den kapitalistiska politiken. Men in kom hon och med henne vänsterpartiet – i stugvärmen; som en accepterad del av det politiska etablissemanget; som en i gänget; som ett parti att lita på – för borgerligheten. Men väl där blev Schyman så uppslukad av detta etablissemangs självtillräcklighet att hon alldeles glömde bort att det finns gränser för vad en politiker kan tillåta sig. Gudrun Schyman bedyrar att avsikten med hennes skattefifflande inte har varit att fuska. Hon har alltså inte haft för avsikta att begå några olagligheter. Det kan vara lite svårt att tro på denna oskuldsförsäkran med tanke på att Schyman upprepat yrkat avdrag för kostnader hon redan fått betalt för – inte från ett håll utan från flera. Vad är avsikten med att spara kvitton som man enligt reglerna skall riva så snart man fått ersättning för dem? Men strunt samma. Det är möjligt att hennes avsikt var att hålla fifflandet inom lagens råmärken. Lagen är som bekant mycket genrös vad gäller folk av Schymans sort. Men avsiktslöshet gör inte saken mycket bättre. Den enkla sanningen är att Gudrun Schyman gjort allt som stått i hennes makt för att utnyttja sin ställning som politiker för personlig vinning. Om detta råder inte minsta tvekan och för det är inte bara hennes fifflande självdeklaration ett bevis, utan i lika hög grad hennes ”flytt” till sommarhuset i Österlen. Den gav henne väl tilltagna extrainkomster i form av traktamente från riksdagen – alltmedan hon bodde kvar i lägenheten i Gamla stan och fortsatte att representera Stockholm som riksdagsledamot. Ett lagligt fifflande. När Schyman meddelade sin avgång i söndags morse, talade hon om svårigheterna att vara ”vanlig människa” och samtidigt tillhöra ”den politiska eliten”. Det är en viktig frågeställning. Schyman har träget försökt framställa sig själv som ”vanlig människa”, men inte bara hennes skattefifflande utan också hennes kommentarer till det, visar att hon är helt avskiljd från vanliga människors verklighet. ”Jag vet inte om att jag gör så mycket mer avdrag än vad andra gör”, svarade Schyman i Ekots lördagsintervju dagen före sin avgång. Hon vet alltså inte att 183000 kronor i yrkade avdrag ”är så mycket mer avdrag än vad andra gör”. Makalöst. I den beryktade verkligheten tjänar många lågavlönade inte ens så mycket som Schyman yrkar avdrag för och de allra flesta av dem skriver bara under sina förenklade självdeklarationer utan att kunna yrka ett enda avdrag. Sådant är inte till för vanliga människor. Man kan göra detta till en fråga om personlig moral – och det är naturligtvis en fråga om personlig moral i Schymans fall. Hon ger det politiska etablissemangets girighet ytterliga- re ett ansikte, tillsammans med Jan O Karlsson och andra. Men att reducera fallet Schyman till en fråga om personlig moral är att skrapa på ytan. I grunden handlar det om ett korrupt politiskt system, där politiken förvandlats från uppdrag till födkrok. Det skall löna sig att vara politiker. Istället för folkrepresentation och politiker förankrade på arbetsplatser och bland sina väljare, har vi fått en politikerkår som jagar karriärer, höga löner, arvoden och andra förmåner (som skatteavdrag) för egen del, som en grupp för sig. Ett mycket medvetet uppbyggt privilegiesystem i syfte att reducera de folkliga opinionernas inflytande på politiken så mycket som möjligt. Politiker som ”fnaskar för väljarna” (får att låna ett uttryck från maktmänniskan Harry Schein) kan inte fatta de beslut som makten kräver. Bättre då att politiker fnaskar för makten. Gudrun Schyman hävdar att hon mer än andra politiker är ute bland sk vanliga människor. Det är kanske sant. Men det räcker inte, vilket Gudrun Schyman själv är ett lysande exempel på. För att förstå och verkligen representera vanliga människor, måste politiker leva som vanliga människor, på samma villkor som vanliga människor, mitt ibland vanliga människor. Det duger inte att vara gäst i verkligheten. Givetvis är Gudrun Schyman föraktlig i sin giriga egoism. Trots en väl tilltagen riksdagslön och förmåner som vanliga människor bara kan drömma om, kunde hon inte hålla fingrarna borta från den syltburk som skattepengar uppenbart utgör för henne. Den som lever stort vill gärna ha mer och den som vänjer sig vid att betrakta andras pengar som sina, tappar lätt perspektivet på vad som är rätt och rimligt. I den meningen är Schyman ett offer för ett korrupt system – inte sagt som försvar för, utan som en förklaring till hennes fifflande. Systemet är till för att korrumpera, är till för att avskilja politiker som en grupp för sig. En del klarar av att stå emot, fast de är få, och en del tappar fullständigt perspektivet på var gränserna går, som Gudrun Schyman. Men korruptionen finns där hela tiden. KPML(r) är motståndare till hela detta system. Under såväl kapitalistiska som socialistiska förhållanden. Att ge politiker en privilegierad ställning inbjuder till att avskilja dem från de människor de skall representera och då är det fara och färde med demokratin. Därför hävdar vi att politikerlönerna skall sänkas till en genomsnittlig löntagarnivå och att politiker fråntas alla förmåner som går utöver det som beviljas medborgarna i övrigt. Det skall inte löna sig att vara politiker. Vad gäller riksdagspolitiker kan det därutöver vara en god idé att de åläggs att återgå till sina civila arbeten under de fyra månader om året som riksdagen normalt är stängd, alternativt åläggs att göra praktik på lämplig arbetsplats. Så kallade ekonomiska incitament är ju populärt i politikerkretsar. Ge riksdagspolitikerna lagstadgad semesterlön och dra in lönen för övrig ledig tid! En sådan ordning skulle säkert utmönstra diverse karriärister, men sådana kan demokratin vara utan. Det viktiga är att återupprätta folkrepresentationen, att se till politikerna verkligen representerar dem som valt honom eller henne, inte bara i ord utan i det verkliga livet. Annars får vi politiker som tror att skatteavdrag på 183000 kronor är normalt och för vilka väljarna bara är trappsteg på den egna karriärstegen. Stora ord från ett litet parti, kan tyckas. Men det är en hållning som KPML(r) lever upp till och som vi aldrig kommer att rucka på. Små partier kan visserligen inte påverka privilegiesystemet som sådant, inte ens om de har säte i riksdagen. Men de kan neutralisera dess negativa effekter på sig själva. Genom tex en obligatorisk partiskatt som i verklig mening gör Gudrun Schyman till den vanliga människa hon så gärna vill framställa sig som. Något för vänsterpartiet att tänka på. Gudrun Schyman tänker sitta kvar i riksdagen och säger själv att ”de som tror att min röst har tystnat kommer att bli besvikna”. Inför folkomröstningen om EMU bör nejsidan ta detta som ett hot. Om nejsidan låter sig representeras av skattefifflaren Schyman förlorar den sin legitimitet som folkets röst mot överheten. Man kan beklaga det, ty Schyman är en skicklig debattör. Men gjort är gjort och går inte att göras om. Gudrun Schyman har förlorat all trovärdighet som representant för vanliga människor. Hon ville så gärna bli accepterad i politikens finrum och tog därvid efter det politiska etablissemangets allra sämsta sidor. Hon föll på eget grepp. -------------------------------------------------------------------------------- Namn CaRiN Skickat 21.43 - 29/1 Personligen har jag aldrig gillat Gudrun. Hon är inte Kommunist och hon är inte radikal nog för en utomparlamentarisk kamp som VI Kommunister står för. Men det är ju inte någon nyhet precis att alla pampar fifflar. Frågan är väl bara vilken öm tå Gudrun trampade på för att man skulle "störta" henne... Kanske att EMU-omröstningen står för dörren, eller att hon kritiserade Irak-kriget? Vem vet? Men hon var ingen Kommunist i varje fall. Kanske lite halvrosa? -------------------------------------------------------------------------------- Namn Webmaster Skickat 18.58 - 29/1 Till Leif Plommonstopp Du har ju hamnat på fel hemsida, detta är KPMLr Gislaveds hemsida, inte Vänsterpatiets nationella sida. - Sen när kallade sig Gudrun Schyman sig kommunist? - Vilka generaliseringar om Castro och källhänvisningar. - Om Ceasescu, Riddarholmskyrkans klockor ringer inte för honom längre på begravningsdagen trots Serafimerorden han förlänades med av Hans Majestät Konung Carl XVI Gustav, varför? - Jag försvarar inte Schyman men vilket raljerande du svänger dig med, en riktig Kalle Redig, är du så duktig som du ger intryck av, en Mr 100 Procent? Vem är du, en bindgalen dåre av namnet och ”de tänkvärda åsikterna” att döma, som tydligen i sitt inåtvända navelskåderi endast ser sin egna storhet som man kan skratta åt, en tok. -------------------------------------------------------------------------------- Namn Leifi Plomeros Stad Gislaved Skickat 19.18 - 27/1 En kommunist till har fallit. Nu var det Gudrun Schymans tur. Det är alltid välkommet när en kommunist faller bort, hennes plötsliga avsked väcker dock en hel del frågor om kommunister. Hon har uppenbarligen levt ett dubbelliv. Tovaritj Schyman ville avskaffa Kungahuset, men samtidigt som Gudrun gör allt för att få en inbjudan till Kungen och Drottningen och få deras uppmärksamhet (även där har hon misslyckats). Tovaritj Schyman vill avskaffa kapitalismen, men Gudrun startar aktiebolag. Tovaritj Schyman vill höja skatten men det gäller bara alla andra, Gudrun drar sig inte att vara kriminell för att minska sin egen skatt. Frågan är hur har hon kunnat stanna kvar som partiledare med detta? Vi hittar inget annat svar än att de egenskaperna är välkomna inom Vänsterpartiet. Vi vet från historien att ha en sådan dubbel personlighet var mera regel än undantag för kommunistpamparna. Det handlar om många olyckliga själar som använder kommunistideologin för att skaffa makt och privata förmåner på bekostnad av alla andra. Fidel Castro anses av den amerikanska finanstidningen Forbes vara en av världens rikaste män och Nicolae Ceasescus storhetsvansinne ska väl sent glömmas. De har inte dragit sig att hänga sina egna partikamrater för att behålla makten, så lite skattefusk i historiskt perspektiv är en bagatell. Tovaritj Schyman har lärt sig från historien att kommunistpampar fick göra vad som helst, nästan hur länge som helst. Därtill kommer hennes egna erfarenheter. Hon fick göra bort sig många gånger, men bara lite ”jag har gjort fel” med lagom flirtiga blinkningar löste alla problem. En god hjälp var naturligtvis att 40 procent av journalistkåren sympatiserar med hennes parti. Hennes enorma tilltro till sin egen storhet och känsla att hon är över oss alla andra fick en skrämmande förstärkning och puffade henne vidare för att pröva: har jag verkligen inga gränser, kan jag göra vad som helst? Man undrade många gånger hur det kommer sig att Vänsterpartiet inte har kunnat hitta en ledare utan alkoholism och manshat, utan gång på gång förlät tovaritj Schyman. Även om det nog vad beträffar alkoholism är en mer eller mindre nödvändig lindring av det lidande som det innebär att vara kommunist och därmed företrädare för en omänsklig ideologi. Hennes företrädare Lars Werner och Sven Linderot var bägge kända för att ofta se djupt ner i flaskan. Nu har hon nått en gräns äntligen. Frågan är vem som kommer efter. Kommer det en som är värre (Lars Ohly) eller kommer det en mindre dålig (ingen vänsterpartist kan vara bra), som förstår att människor har egen vilja, egen styrka och egen begåvning och att de inte skall tryckas ner. -------------------------------------------------------------------------------- Namn ola Skickat 19.50 - 18/1 Thor Line är avskyvärda och förtjänas att bojkottas. Bojkotta alla amerikanska varor och bojkotta turism till alla NATO-länder ! -------------------------------------------------------------------------------- Namn CaRiN Stad Gislaved Skickat 20.33 - 17/1 Alla som känner sig berörda av nyheten att Tor Lines i Sverige tänker skicka ett svenskt skepp (Tor Anglia) för att transportera krigsmateriel för USAs och Storbritanniens räkning i deras blodiga oljekrig mot Irak. Här kommer adresser till er så ni kan skriva ett par mindre trevliga rader till herrarna som tjänar på det! Björn Petrusson (VD för svenska Tor Lines AB) Tor Lines AB Box. 8888 40272 Göteborg Sydatlanten, skandiahamnen Tel: 031-65 08 00 E-mail: info@dfdstorline.com -------------------------------------------------------------------------------- Namn Webmaster Skickat 20.02 - 12/1 Till Eva Olsson, Oavsett vapeninspektörernas slutats, oavsett vad andra länder säger eller USA:s filial FN, har Bush&Co bestämt sig för att störta Saddam Hussein. Med en arrogans som ställer Nazityskland i skuggan, som den ensamme supermakten efter Sovjetunionens fall, fortsätter USA krigsförberedelserna för erövringen av Mellersta Östern oljekällor. Vad händer härnäst? Som den ensamme supermakten vill han ha mer. Kan vi t.ex använda internet, skicka e-post, utan att USA/storebror ser allt vad vi gör och ingriper? Blir det som Karin Bojes Kallacoin? Frågorna hopar sig ångesten greppar en i ett stålgrepp. Säkerhetstjänstkommisionen som kom ut strax före jul, på 3000 sidor, slog fast att SÄPO och andra säkerhetsorganisationer sysslat med kriminell verksamhet på order av regeringen/den politiska makten. I 30 år har de registrerat och förföljt vänstern i synnerhet KPMLr/RKU. Vågar man sätta sig på toastollen och klämma en brakskit utan att Säpo ska kolla brunögat och dokummentera? -------------------------------------------------------------------------------- Namn Eva Olsson Skickat 21.15 - 7/1 USA vill ha makt över oljan i Irak och inget annat. -------------------------------------------------------------------------------- Namn Tommy Lindgren Stad Åre Skickat 13.26 - 1/1 Gott nytt år från Jämtlands-fjällen. Ned med all högerpolitik! -------------------------------------------------------------------------------- Namn Nicklas Ekegren Stad Dalsland Skickat 01.44 - 1/1 Gott nytt år! Leve KPMLr. Kul att ni finns. Vänsterpartiet gå ju nuförtiden bara in för privatiseringar. Se på hur dom gjorde i Göteborg med KOMVUX. Men det vågade dom inte taa om innan valet. -------------------------------------------------------------------------------- Namn Webmaster Stad Gislaved Skickat 18.28 - 31/12 Det är bra, Jan Olofsson, använd rätt partibeteckning för att undvika onödiga missförstånd. Och ett gott nytt (r)ött kampår. -------------------------------------------------------------------------------- Namn Jan Olofsson Stad Ulricehamn Skickat 12.52 - 31/12 Håller helt med Elisabeth. Jan Olofsson. Trafikpolitisk talesman för kommunal vänster i Ulricehamn om det nu inte framgick i tidigare inlägg. Kpmlr har väl samma syn på viltstängsel, eller hur? Det har jag i alla fall läst på norrländska hemsidor för kpmlr så det måste ju vara partiets linje. Med vänliga nyårshälsningar -------------------------------------------------------------------------------- Namn Elisabeth Stad Ulricehamn Skickat 12.27 - 29/12 Min åsikt är att debattsidan kan innehålla stora som små debattinlägg. Den som har en morgontidning skippar ju det mesta och letar fram det som är matnyttigt. Så gör väl även läsarna av debattsidan? Tyvärr kom frågan om Lidl bort i debatten . Lidl som kommer att sälja Nestleprodukter . Nestle kräver miljardbelopp av det svältande Etiopien för att Etiopien nationaliserade en Nestleanläggning 1975. Skamligt! Bojkotta Lidl och Nestle! -------------------------------------------------------------------------------- Namn Webmaster Skickat 01.50 - 29/12 Svar till Jan Olofsson trafikpolitisk talesman. Jasså, politisk talesman,det hade vi inte en aning om. Verkligen magstarkt att ge sig ut för att vara KPMLR:s "trafikpolitiska talesman"? Jag är partimedlem sen 25 år sen, kommer inte ihåg dig riktigt, sitter du i CK? Har vi sprungit förbi varandra på Marxs/Engels huset, eller, frågorna hopar sig. Förklara dig? Har jag missat dig i vimlet? För övrigt, till alla som skriver i gästboken, det är oerhört bra med engagerande och djuplodande analyser men håll texten på en rimlig nivå. Tung och stor textmassa tar död på debatten. Skriv som Ernst Hemmingway, kort och koncist, med kärnfylld text som utelämnar all tvivel om vad gästskrivaren hör hemma och anser. -------------------------------------------------------------------------------- Namn Janne Skickat 19.16 - 27/12 Håller helt med Jonas B . Bort med alla jakttorn längs vägarna. det finns ju ändå massor av öppna passager i naturen. -------------------------------------------------------------------------------- Namn Jonas B. Andersson Stad Hestra Skickat 12.54 - 27/12 Bra att ni tar upp det här med viltstänsel. En sak som irreterar mig är alla jakttorn som står längs vägarna. På en del platser har dessa sanerats bort, för att undvika risker i samband med älgjakten. Dt borde fortsätta. Bort med alla jakttorn från vägarna! -------------------------------------------------------------------------------- Namn Jan Olofsson trafikpolitisk talesman Stad Ulricehamn Skickat 00.54 - 27/12 Svar: Vi från partiet anser att viltstängsel är att föredra framför siktröjning. Det har alla trafikundersökningar visat att viltstängsel är bättre än bara siktröjning. -------------------------------------------------------------------------------- Namn Per Fredriksson Stad Öreryd Skickat 00.49 - 27/12 Hej! Jag tycker att det var fantastiskt bra att kpmlr erövrade hela tre mandat i valet, varav 13 procent inne i Gislaveds tätort. Grastulerar! Det innebär att kpmlr är större än moderaterna i inne i Gislaved. Dessutom är jag mycket glad över att läsa de långa analyser över både små och stora spörsmål som kpmlr bistår med. Speciellt anser jag artikeln om Lenin var mycket bra. Men sedan vill jad ställa en fråga hur kpmlr ser på uppsättandet av viltstängsel läng Nissastigen. Både i Västergötland och Halland kör dom med viltstängsel medan vägmyndigheterna i Jönköpings län använder metoden med siktröjning istället. För min del föredrar jag viltstänsel framför siktröjning. Vad anser Ni i kpmlr i Gislaved? -------------------------------------------------------------------------------- Namn tjabo Stad gnosjö Skickat 12.55 - 24/12 Trevligt att ni förlorade ett mandat! mvh -------------------------------------------------------------------------------- Namn Jan Bergman Stad Tranemo Skickat 22.19 - 16/12 Hej ! Tycker att det är en jättebra hemsida ni gör. Tyvärr visste jag inte att man kunde rösta på er i regionvalet i västra Götalands län. Men ni har min röst nästa val här från Tranemo -------------------------------------------------------------------------------- Namn Erik Andersson Skickat 09.48 - 16/12 Svar till "JH" Världsbankens uppgifterhandlar om det sociala området . Där planekonomins framsteg var avsevärda. USA har militärbaser i hundra länder av i dag . USA är imperialistiskt och är en världsdiktatur. Bara en helt verklighetsfrämmande människa kan hävda att USA är "isolationistiskt" Så till frågan hurvida Lenin var en tysk agent. JH upprepar vad den franska filmen om Lenin påstod . Det vore bra om JH kunde komma med lite egna tankar också. Kan en programmakare med uns av hederlighet i en "dokumentärbiografi" om Lenin på TV låta bli att nämna fjorton staters blodiga interventionskrig mot den unga sovjetstaten? Ja, i nådens år 1999 går det tydligen att säga vad för smörja som helst om Lenin och den ryska revolutionen. Förra onsdagen sändes i TV2 ett Dokument utifrån, ett ivrigt påannonserat program som sades handla om Lenin, gjort av den franska televisionen i samarbete med ett flertal andra TV-bolag. För att göra annonseringen mera dramatisk hette en av rubrikerna "Överlevande berättar". Jag ber läsaren smaka på de orden. Ganska fantastiskt eller hur? När det gäller den ryska historien, även om den berör händelser 75 år tillbaka i tiden, kräver tydligen den internationella borgerligheten att samtliga människor som var med på den tiden fortfarande skall vara kvar i livet. Ynkligt V-skådespel Den så kallade "fria" redaktionen på TV2 hade lagt filmen på samma dag som det var partiöverläggningar om en begärd statlig propagandakampanj mot kommunismen. Avsikten var tydlig. I takt med att de nyliberala utopierna håller på att kraschlanda så krävs det rättning i leden inför kommande sociala protester såväl i Sverige som utomlands. Det är ett ynkligt skådespel man får se från socialdemokratins och vänsterpartiets sida. Vänsterpartiets Gudrun Schyman pratar om kommunismen i termer som den högerextrema organisationen Demokratisk Allians gjorde i slutet av 60-talet. När man läser socialdemokraten Gunnar Gunnarssons böcker "Lenin" och "Ryssland 1917" utgivna på Tidens förlag 1970 respektive 1967, förstår man vilken enorm kursändring hela den politiska överbyggnaden genomgått. Men så återspeglar historieuppfattningen endast de för tillfället rådande styrkeförhållandena i klasskampen nationellt och internationellt. Ljusår borta är dessutom vad Hjalmar Branting sade vid Lenins död 1924: "Han bedömde utan tvivel läget i Ryssland riktigare än mensjevikerna - därom vittnar vad som sedan hände... Han har som ledare naturligtvis haft en oerhörd betydelse för det nya Rysslands skapande." Socialdemokraten Gustav Möller fyllde i med följande ord samma år: "I det gigantiska verk, som bolsjevikerna utfört först genom den totala nedbrytningen av tsarismens Ryssland och sedan genom sitt återuppbyggnadsarbete kommer Lenin att leva. Han var en mäktig ande och en genial politiker." Sådana var stämningarna i svensk arbetarklass att både Branting och Möller tvingades medge sanningen om Lenin. Tredje världens hopp Lenins revolution påverkade även den koloniala frigörelseprocessen runtom i världen. Och då inte bara sådan befrielsekamp som leddes av kommunister utan även de processer som stannade halvvägs under borgerlig ledning. Den tunisiske ledaren Habib Bourguiba sa: "Jag är övertygad om att oktoberrevolutionen i Ryssland och den roll Sovjetunionen spelade i det andra världskriget i högsta grad bidragit till befrielsen av förslavade folk." Indiens förre ledare Javaharlal Nehru konstaterade: "Nästan samtidigt med oktoberrevolutionen under den store Lenins ledning började vi i Indien en ny fas i vår kamp för friheten. Vårt folk växte i denna mångåriga kamp och mötte det svåraste förtryck med mod och uthållighet. Även om vi följde en annan väg i vår kamp under Mahatma Gandhis ledning beundrade vi Lenin och påverkades av hans exempel." När en opportunist som Gudrun Schyman anklagar Lenin, tar hon inte bara avstånd från arbetarklassens kamp i de industrialiserade länderna utan ifrågasätter hela avkoloniseringen. Det är ju lämpligt när det i imperialismens högborgar öppet talas om "återkoloniseringar" och när det inte går en dag utan att USA-imperialismen hotar med militär intervention där länders territoriella integritet ifrågasätts. Högermänniskor Dagens antikommunistiska vänsterpartister framstår som riktiga högermänniskor i jämförelse med somliga internationella socialdemokrater. I förordet till boken "The Chamberlain-Hitler Deal" av professorn Clement Leibovitz skriver den kände engelske socialdemokraten Tony Benn följande: "Oavsett för-eller nackdelar med kommunisternas långa maktinnehav i Moskva så är det ett oavvisligt faktum att blotta existensen av Sovjetunionen uppmuntrade de arbetande massorna att kasta av sig kolonialismens ok och att denna existens uppmuntrade hopp för de fattiga som samhällstoppen här såg som hotande. Det är därför möjligt att hävda - och det gör jag - att den verkliga ängslan i London för kommunismen baserades i grund och botten på fruktan, inte för de ryska generalerna utan av fruktan för det brittiska folket som under kristider skulle föredragit socialism. Sett i det ljuset så gjorde Hitler ett bra jobb när han förintade fackföreningsrörelse, kommunism och socialism i Tyskland samtidigt som han byggde upp sin militär mot varje tänkbar sovjetisk framryckning. För detta fick han ett diskret stöd (av England, min anm). Sett i det perspektivet startade kalla kriget inte med Berlinblockaden 1948, utan kan spåras tillbaka till interventionskriget 1920 när en stor armé skickades iväg för att krossa revolutionen. Det framgår dessutom helt klart utifrån nu öppnade dokument att även innan andra världskriget - där Sovjet, USA, Storbritannien och Frankrike var allierade - officiellt hade slutat, släpptes atombomberna över Japan som en varning till Moskva att västmakterna hade skaffat ett vapen med överväldigande kraft. Ifall denna analys är riktig, och det tror jag den är, så är nästan all propaganda vi i väst har underkastat oss de senaste femtio åren ett falsarium." Sådant kan med andra ord en representant för imperialistisk engelsk socialdemokrati undslippa sig på 1990-talet. Allt medan Schyman pratar om "kommunismens brott". Irrationellt klasshat Attacken på Lenin och oktoberrevolutionen är således inte bara ett försök att historieförfalska den ryska revolutionen, såsom de nutida franska monarkistiska historikerna svartmålar den franska, utan det är en attack mot hela tanken om social rättvisa. Det är i detta ljus vi skall se på så kallade "avslöjande dokumentärer" vilka lär komma i parti och minut framöver. Oftast ljuger borgare medvetet om historien, men allt oftare är dagens borgare också helt främmande inför det borgerliga kultur- och bildningsarvet, som Jan Myrdal helt riktigt konstaterar i senaste FiB Kulturfront. Många borgare framstår som bara allmänt korkade, framdrivna av ett irrationellt klasshat mot allt vad rättvisa heter. Under en budgetdebatt i Gislaveds kommun kunde ett moderat kommunalråd kalla Karl Marx för "världshistoriens störste mördare". Det moderata kommunalrådet är tom obildad i antikommunism. Även om Marx så småningom blir nästa måltavla för den välorkestrerade kampanjen mot social rättvisa så har numera Mao Tse Tung fått det epitetet av marknadens ideologer. Över den så kallade dokumentären ligger en matta av dov musik och vi ser en Lenin som rör sig i ultrarapid. Så brukar demonisering gå till. Programmet försöker göra gällande att den ryska oktoberrevolutionen inte främst kom inifrån det egna landets motsättningar utan skedde med hjälp av pengar från tyska generalstaben. Programmet hänvisar till bl.a. franska dokument, men man skall tänka på att Frankrike gjorde allt för att diskreditera oktoberrevolutionen då Lenin drog Ryssland ur bankirernas och finansfurstarnas krig. Den brittiske kommendanten och marinattachén för Ryssland mellan åren 1912 och 1917, Grenfell, deklarerade: "Myten om påstått tyskt samarbete med bolsjevikerna, är naturligtvis inget annat än en myt påhittad av 'kadettpartiet' för att dölja sitt eget fiasko, mycket väl vetandes hur snabbt och lätt det påståendet skulle sväljas i Väst." (Manchester Guardian, 11 november 1919). Den brittiske konsuln i Moskva 1917, Bruce Lockhart, som året efter blev chef för det brittiska representationskontoret säger i boken Jag var brittisk agent: "Jag kan inte hjälpa det, men instinktivt känner jag att bakom deras fredsprogram och deras fanatiska ekonomiska program, fanns där en idealistisk bakgrund till bolsjevismen som lyfte den skyhögt över en påstådd pöbelhop styrd av tyska agenter. I månader arbetade jag mycket tätt med män vilka arbetade arton timmar om dygnet och som tydligen var inspirerade av samma anda av självuppoffring och självförnekelse som vägledde puritanerna och de tidiga jesuiterna." Så var det med myten om de "tyskstödda bolsjevikerna." "Glömd" intervention Likaså tiger programmet helt om interventionskriget mot sovjetstaten, där fjorton utländska arméer kastades in för att störta arbetar- och bonderegeringen. Vad säger den imperialistiska borgarklassens egna dokument om röd respektive vit terror? I England skapades en "Speciell kommitté för informationsinhämtning från Ryssland". Den kom att kallas Lord Emmont-rapporten. Den säger: "Bolsjevikernas kupp i oktober 1917 som ledde till att sovjetregeringen upprättades av bolsjevikpartiet följdes inte omedelbart av någon terroristisk politik. Åtskilliga ministrar ur den tidigare provisoriska regeringen arresterades och fängslades under svåra förhållanden... men släpptes efter endast en kort tid. Å andra sidan kunde ett flertal militärer och andra politiker vandra iväg utan inblandning. Fallet med generalen Krasnov, som hade lett en avdelning kosackkavalleri mot bolsjevikerna, är ett exempel på detta. Han blev frisläppt mot att ha avgivit ett löfte om att inte ta del av framtida attacker mot sovjetmakten. Men senare bröt han detta löfte och bekämpade bolsjevikerna under general Denikin och general Yudennich." Rapporten slog dessutom fast att det var "ingen terror under de första sex månaderna av bolsjevikstyre". Olika telegram mellan engelska diplomater och sändebud ger vid handen att det ej förekom "någon organiserad opposition mot den ryska sovjetregeringen". Den vite generalen Kornilovs död betraktades som det "avgörande nederlaget" för någon organiserad styrka mot sovjetregeringen. Telegrammet som kommenterar Kornilovs död var daterat 20 april 1918. De nyöppnade brittiska arkiven konstaterar med andra ord att vid den tidpunkten var inbördeskriget slut och att bolsjevikernas maktövertagande "ej vilade på terror". Sedan kom den militära interventionen från England, Frankrike med flera borgerliga stater. Det var då sovjetregeringen började motsätta sig anfallet. Vita illdåd Det vita styrkor som organiserades begick oerhörda illdåd. Ibland rapporterades de till de allierade styrkorna. Först då denna vita terror (som helt förtigs i TV-programmet) tenderade att bli till en uppenbar politiskt belastning för västmakterna, tog de avstånd. Historisk dokumentation är överväldigande. I sina memoarer från 1929 skriver den vite generalen Pjotr Wrangel: "Vi tog tre tusen fångar och en hel del maskingevär. Jag beordrade 370 bolsjeviker att ställa sig på linje. De var alla officerare och underofficerare och jag sköt dem på fläcken. Sedan talade jag om för de andra att även dessa förtjänade döden, men jag lade ansvaret för deras förräderi på dem som hade lett dem och att jag ville att de skulle sona deras brott ock pröva deras lojalitet till landet. De fick vapen och efter två veckor sändes de till fronten." Att döda fångar var terrorism, att rekrytera folk under dödshot var också terrorism. Men oftast lönade det sig inte då de tvångsvärvade soldaterna vid första bästa tillfälle åter anslöt sig till bolsjevikerna. Tidningen Manchester Guardians korrespondent skrev 13 juli 1920 en artikel från Ryssland med rubriken "Hur behandlar de vita sina fångar?". "Det var svårt att veta vad som händer med de fångar som tas. När de blev tillfrågade sa alltid de vita officerarna: 'Äh, vi dödar alla de som är kommunister'. Judar och kommissarier hade ingen chans, givetvis, men ibland var det svårt att avgöra vilka av de andra som var kommunister. Men vi brukade följa vissa rutiner. Vi tog en bland de andra fångarna som liknade bolsjevik han leddes åt sidan och vi anklagade honom för att vara en notorisk kommunist, men så lovade vi honom efteråt att hans liv skulle räddas ifall han gav oss namnet på de han visste var bolsjevikiska partimedlemmar. Detta trick, som upprepades vid flera tillfällen resulterade alltid i att ett stort antal röda soldater blev skjutna." I samma artikel tog korrespondenten upp frågan "hur behandlar de 'vita' byborna?" "Byar vilka misstänktes för att ge information till fienden brändes ibland ner och alla invånarna dödades. I en by dödades prästen med hela sin familj. I en annan by, som de vita hade ockuperat en kväll, gömde sig röda soldater i en kvarn. De röda gick till attack mot Koltchacks trupper i mörkret och rensade byn på vita soldater. Dagen efter återtog de vita byn, brände ner den till grunden och dödade alla byborna, män, kvinnor och barn". Den brittiske generalen Graves skriver: " Det begicks fruktansvärda mord, men de begicks inte av bolsjevikerna som världen tror. Jag är helt på det säkra när jag hävdar att antibolsjevikerna dödade ett hundra personer för var och en som bolsjevikerna dödade." Den brittiske generalen fortsatte: "Nittioåtta procent av folket i Sibirien är bolsjeviker....de arbetar för fred och lycka för landet och vad jag anser så försöker de behandla folket bra och rättvist." I sin antikommunistiska kampanj påstår Staffan Skott, Lars Leijonborg och hela kopplet av överhetens propagandister att "de vita var lika goda demokrater som vi". Detta säger mer om Skott och Leijonborg än om den ryska historien. Vit judeutrotning I den så kallade dokumentären sägs inte med ett enda ord hur bolsjevikerna stoppade regelrätta judeutrotningar på de vita områdena. Följande text kommer från överrabbinen i Storbritannien, dr JH Herz, som i sitt arbete "Ett årtionde av hopp och fruktan", skriver: "Tre miljoner judar i Ukraina kastades hjälplösa ut i hopplöshet, terror och mord. Här har historiker i århundraden sysslat med den tragedi och omänsklighet som inträffade när 150000 judar fördrevs från Spanien. Men under 1919 och 1920 hade vi samma antal i Ukraina, inte förvisade utan direkt förintade av Denikin, Petura, Grigoriev, Makhno och andra banditer, vilka härjade som vilda bestar mot den försvarslösa judendomen i södra Ryssland. 'I massakrerna på Ukrainas judar kan vi inte finna någon motsvarighet utom i turkarnas massakrer på armenierna' är vittnesmålet från sir Horace Rumbold som rapporterade detta till Forein office och som spreds vida omkring. Hela massakrer och massivt våldsanvändande, med dränkningar, levande bränningar och levande begravningar blev till en daglig rutin. Det var pogromer som varade en hel vecka, i vissa städer höll tortyren och plundringarna på i en hel månad... I många befolkningsrika judiska samhällen fanns det inga judiska överlevande kvar att begrava de döda, och tusenden av sårade och döda judar åt av hundar." Och Herz fortsätter: "Om vi lägger till de siffror för de som direkt dödades, så uppgår de indirekta offren som ett resultat av plundringarna och förstörelsen som följde dessa massakrer, alltså vilka som dog av svält, sjukdomar, bostadslöshet och alla andra former av lidanden, till nästan en halv miljon människor. Ändå fortsatte dessa förföljelser, tortyr, slakt i nästan två år utan någon som helst protest från de civiliserade makterna, utan knappt någon notis i den engelska pressen om detta systematiska utrotande." Ändå fortsatte den franska och brittiska imperialismen att förneka vad dess vasallgeneral Denikin hade för sig. I juli månad 1919 kallade t.ex. general Briggs, som var stödgeneral till Denikin, dessa rapporter för "bolsjevikpropaganda". Men i september samma år tvingades Churchill att sända ett telegram till södra Ryssland: "Det är av yttersta vikt att general Denikin inte bara med all kraft måste hindra massakrer på judar i de befriade områdena, utan han borde ge ut en proklamation mot antisemitism." Churchill som taktiker förstod att han var tvungen att ha en proklamation mot antisemitism för att kunna fortsätta stödja Denikin. Massakrerna fortsatte dock utan att något i handling gjordes. I boken "Slakten på judarna i Ukraina 1919" av E Heifetz konstateras: "I beaktande av en saklig analys av de undersökningar som gjordes av Röda Korsets officielle representant samt av de rapporter som kom från judiska källor i Ukraina leder till den klara slutsatsen att sovjettruppernas ankomst räddade judarna från fullständig förintelse. Medan reträtt av sovjetstyrkorna ledde till en period av pogromer med all fasansfullhet. Medan å andra sidan, när sovjettrupperna ryckt fram så gjordes det slut på mardrömmen". Att kommunisterna räddade judarna i Ukraina är ett faktum som nu förtigs av marknadens ideologer. Bildförfalskning Marknadens ideologer drar sig inte heller för rena bildmanipulationer. I filmen visades svältbilder. Sakförhållandet var att Ryssland var så utarmat efter Tsarrysslands deltagande i de franska och engelska bankirernas krig och efter det påtvingade interventionskriget, att landet i tjugotalets början stod inför ekonomisk kollaps. Detta får Lenin skulden för i filmen! De bilder som visades i filmen och som härrör från tjugotalet, har tidigare visats i en annan antikommunistisk propagandafilm. Då sades de härröra från sovjetiskt trettiotal! I filmen om Lenin visas en avrättningspatrull. Men titta noga på uniformerna. Är inte detta tsaruniformer? Andra sekvenser i filmen om Lenin, som dog 1924, härrör från sovjetiskt trettiotal. (Därför måste även våra skolelever, när antikommunistiska filmer visas i skolorna, klart och entydigt begära en klar och entydig datering och upphovsmärkning på varje filmsekvens som visas. Begär att varenda filmmillimeter deklareras.Årtal,filmareoch plats!)Redan av det ovan skrivna, som långtifrån är allt som kan sägas om lögnpropagandan, framgår att det är av yttersta vikt att ifrågasätta varenda mening, vartenda kommatecken, varenda filmmillimeter i så kallade dokumentärer om kommunismen. Ifrågasätt allt intill motsatsen är fullständigt klarlagd. -------------------------------------------------------------------------------- Namn JH Skickat 01.00 - 16/12 Visserligen är detta som att att debattera vilken annan religion som helst med fundamentalister, nämligen ofruktbart. Dock utgör det ett trevlig litet tidsfördriv så här på kvällskvisten efter lite tittande på startrek. Ja du Erik, Var börjar vi denna diskussion någonstans då? Tja, varför inte dina fakta, uppgifter. Jomenvisst. Plankeonomi kan visst ge spektakulära effekter och för delen framgångar. Man kan exempelvis peka på framtagandet av atombobmben i Sovjet, rymdkapplöpningen som till en början leddes av Sovjet. Det är så enkelt att diktaturer i allmänhet är ytterst effektiva i sina hjärtefrågor. För att fritt citera Winston Churchill, 'Demokrati är en dålig styrelseform, men bättre än alternativen' (och nej , det är inte original citatet, bara andemeningen). Och visst, man kan alltid trolla till en lämplig bnp siffra (som för övrigt är ett trubbigt instrument att mäta med också i en kaptialistisk ekonomi) genom lämpligt jonglerande av siffror. I en ekonomi av Sovjets, Kina eller för den delen Kuba och Nordkoreas typ så hjälps man också av det faktum att siffrorna kan stå oemotsagda då ingen annan version än den officiella ges. I ett västligt samhälle med öppenhet och demokrati kan man alltid ifrågasätta och göra hyggliga uppskattnignar med egna siffror utgående från egna öppna undersökningar (något som också görs av flera oberoende instanser i de flesta länder). Kort och gott siffror från öppna demokratier är betydligt mer pålitliga än siffror presenterade av en diktatur. Visst, Sovjet har fått en schock i och med fallet (som var initierat, vare sig Erik vill medge det eller ej, av det enkla faktum att unionen var bankrutt), och man hade och har stora problem med sin ekonomi. Mycket av problemen bottnar i avsaknad av vettiga regel och skattesystem, avsaknad av en mogen företagskultur med förståelse för de spelregler som förekommer på en öppen marknad. Inte hjälps det hela upp av att en stor del av den gamla nomenklaturan har tagit över de statliga företagen för egen del. Situationen håller långsamt på att bli bättre, och det lär väl dröja åtminstone en tio femton år till innan den börjar bli bra, det tar tid att arbeta in nya traditioner och en friare kultur, det ligger så att säga i sakens natur, men så här långt är man på det hela taget på rätt väg, om en långsamt. I princip ger jag rätt vad gäller marshall planen. Den var genialisk och gav oss faktiskt frihet i Västeuropa och det gav oss också en lämplig språngbräda för att äntra framtiden. Jag för min del sörjer inte att vi klarade av ett högst reellt hot, att byta en diktatur mot en annan hade inte varit någon speciellt bra ide. Nu kunde länderna behålla sin särart, leva och utvecklas på egna premisser. Hatten av för USA på denna punkt alltså! Även utan USA hjälp har det visat sig att Europa kunnat komma långt och ekonomin har gått bra ända fram till nu. Tyvärr finns det många orosmoln framöver, och många av dessa orosmoln är helt beroende av det faktum att ekonomin blivit msygsocialiserad i stor utsträckning i Europa. Och det är en utveckling som inte håller i längden. Vad gäller ditt påstående att kommunismen och nationalsocialisterna var väsenskilda så måste jag dock säga att i mina ögon är de tvärtemot mycket lika varandra, båda var oerhört intoleranta mot oliktänkande, båda använde sig av organiserade massmord av misshagliga grupper inom samhället, båda parter hängav sig åt planekonomi (om än inte officiellt i nazi tyskland), båda systemen var renodlade diktaturer. Visst, ena parten läste mein kampf och andra parten Das kapital men båda parternas genomsnittslige medborgare levde i praktiken under samma betingelser, även om den genomsnittlige tysken hade det materiellt bättre än den genomsnittlige ryssen. Molotov Ribbentropp pakten är som ingen tillfällighet, Stalin kände igen en frände när han såg en. Och nu över till dina punkter: 1. Jomenvisst, Lenin skickades av tyska underrättelsetjänsten till Ryssland för att rumstera om på östfronten för att lätta på trycket för tyskarna. Något han faktiskt också gjorde. Att det kriget slutade hade helt andra orsaker... :-) Och tyskarnas lilla plan lyckades nog bättre än vad de räknade med. 2. Den 'snabba ekonomiska utvecklingen' är mycket tvivelaktig. Den var knappast snabbare än i ex. Norden vid tidpunkten ifråga. Visst infördes sociala reformer men det gjordes det i hela den industrialiserade världen, och visst här hade påtryckningar från socialistiska grupper sin plats, och det är inget fel med det, så fungerar en demokrati. 3. Kvinnan status förbättrades i rask takt i hel västvärlden så skillanden mellan öst och väst på den punkten torde vara försumbar. 4. Medan Ryssland under kommunistisk ledning blev oerhört imperalistiskt och koloniserande till sin natur (tja, man försökte faktiskt kolonisera hela världen) så gick utvecklingen åt motsatt håll i väst. USA som ofta anklagas för att ha ett imperalistiskt beteende har historiskt visat sig vara väldigt isolationistiskt till sin natur. Att man avhändade sig kolonier och ägnade sig åt sitt hade mer prosaiska orsaker, det visade sig helt enkelt vara ohållbart dyrt att ha kolonier (något också ryssland upptäckte under sovjettiden). 5. Vilka länder har man använt brutalt våld mot? Är det stackars milosevic i Serbien? Sadam i Irak eller någon trevlig människoälskande diktator i Nordkorea? Visst, man kanske skall hänföra Vietnam hit? Eller koreakriget? Men båda är tveksamma, brutalt våld användes i högsta grad av båda sidor i dessa konflikter och det handlade trots allt om försök att upprätta nya trevliga små diktaturer, men visst principmässigt håller jag med om det olämpliga att bruka våld och ta till krig. Krig har sin plats, men det är ingen lösning att ta till lättvindigt. Till sist måste jag säga att min tro på det fria systmet bara ökar. Bara det faktum att vi, olika människor med diamentralt olika ståndpunkter kan diskutera och föra samtal utan att ta till hot om våld, dessutom via ett medium som har en av världens mest spridda ägande från genomikommersiella linor till offentligt finnasierade i sig är ett testamente på att saker och ting fungerar. Vi kommunicerar, vi har rätt, och skyldighet, att agera och debattera. I Sovjet under 30 talet, hade jag bara fått vänta på att NKVD skulle äntra trapporna. I Tyskland skulle jag fått Gestapo i hälarna under senare delen av 30 talet. I USA, Norden och större delen av Europa hade vi däremot kunna föra diskussionen. Men visst är religion kul? För övrigt funderar jag på vilka grunder Ersgården anser att signaturen 'myran' skulle vara nazist? Men det kaske bara är hans debattstil (vilken i så fall bör justeras) mvh Jocke H. -------------------------------------------------------------------------------- Namn Leif Plomeros Stad Gislaved Skickat 00.43 - 16/12 Desperat opposition bakom skott i Venezuela? Tre personer dödades och nästan trettio skadades när flera män öppnade eld mot folkmassorna på torget Altamira i Caracas, Venezuela. På Altamira pågår sedan nästan två månader en protestaktion där höga militärer vakar dygnet runt, med krav på att landets president, Hugo Chávez, avgår. De så kallat demokratiska krafterna i Coordninadora Democratica – samma krafter som stod bakom militärkuppen i april – skyllde omedelbart skotten på Chávez och hans anhängare. Presidenten kallades brottsling och mördare av ledaren för fackföreningscentralen CTV, och general Enrique Medina uppmanade landets militär att ”uttala sig om mördarregeringen”. Oberoende press och motståndare till de nyliberala kuppmakarna tolkar dock skotten som samma sorts provokation som föregick statskuppen i april. Att en händelse av det här slaget skulle inträffa har förutsetts i veckor – och misstankarna förstärks av att kapten Pedro Sanches Bolívar tidigare lämnat de protesterande med motiveringen att de höga militärerna lurat honom. Deras mål är inte att avsätta presidenten med demokratiska medel utan att skapa kaos och dödsoffer, så att militären än en gång kunde ta över. Bakgrunden till skotten står antagligen snarast att finna i den misslyckade ”strejk” som fackföreningen CTV och arbetsgivarna i Fedecamaras gemensamt hållit sedan en vecka. ”Strejken” har stängt en del shoppingcenter i de rikare delarna av storstäderna, och drabbat oljeindustrin, men i övrigt har den haft mycket mindre genomslag än tidigare liknande protester. CTV är en fackföreningscentral knuten till ett av oligarkins två partier, Acción Democratica. Fackföreningsmannen Ramón Machuca säger till tidningen Panorama att skälet till att strejken inte lyckas är att arbetarna snarare skulle gå ut och försvara Chávez på gatorna än strejka mot honom. Det gick så långt att arbetarna på Pepsi-Cola ockuperade fabriken och drev produktionen vidare i mot företagsledningens direkta order. Enligt Machuca pågår det just nu en debatt på gräsrotsnivå i CTV om vad som är bäst: organisera ett gräsrotsnätverk för en ny sorts fackförening inom CTV eller lämna den och bilda en ny fackföreningscentral. Chávez kan enligt konstitutionen avsättas genom en folkomröstning efter halva presidentperioden – i detta fall i augusti 2003. Skälet till att den nyliberala oppositionen inte kan vänta till dess är att två lagar träder i kraft 1 januari 2003. En jordreform som kommer att slå hårt mot plantageägare och storstädernas markspekulanter, och en lag som kommer att ombilda det statliga oljebolaget. Oljebolaget är genomkorrumperat – idag går 20 av inkomsterna till staten, 80 procent försvinner som ”produktionskostnader”. 1974 var siffrorna omvända. Eftersom Venezuela är världens femte största oljeproducent är korruptionen i oljebolaget en enorm källa till rikedomar för den venezuelanska oligarkin -------------------------------------------------------------------------------- Namn Leif Plomeros Stad Gislaved Skickat 00.37 - 16/12 EMU minskar svensk självständighet Frågor om Sverige ska anslutas till euroområdet är inte bara avgörande för hur mycket makt EU ska få och för vilken ekonomisk politik vi ska ha. EMU-frågan avgör också om vi i framtiden ska kunna välja en annan ekonomisk politik. EMU-politiken är fastlagd i EU:s fördrag. I föredragets EMU-kapitel görs tydliga politiska val och prioriteringar som i ett vanligt land avgjorts av parlamentet och därmed av medborgarna via valen. Det kan ju exempelvis gott tänkas att en majoritet i en befolkning vill att låg arbetslöshets ska prioriteras lika högt som låg inflation, eller att man kan tänka sig att begränsa valutaspekulationen. Men genom EMU:s konstruktion tillåts inte en sådan politik, och viktiga politiska val som dessa inte längre görs av de nationella parlamenten och därmed inte påverkas av befolkningen. För att förstärka valutapolitikens onåbarhet så är EU:s centralbank, ECB, starkt oberoende. ECB:s beslut om valutan styrs av en direktion i Frankfurt. De sex ledamöterna i direktionen är uttryckligen förbjudna att ta instruktioner från folkvalda. Direktionen ska istället strikt se till vilken politik som leder till stabila priser. De behöver inte ta hänsyn till hur väljarna upplever arbetslöshet och orättvisor i samhället. De mycket bättre avlönade direktörerna i ECB utses för åttaåriga mandatperioder. De kan inte väljas om, den som ska bli omvald kan ju plötsligt börja ta politiska hänsyn till vad de politiker som ska utse direktionen tycker om den ekonomiska politiken. Trots att även den svenska riksbanken är oberoende så kommer det spela stor att vi står fria från EMU även på detta område. Den svenska riksbanken anpassar sina beslut efter vad som är bäst för den svenska ekonomin. ECB anpassar sina räntor och andra åtgärder efter genomsnittet i euroområdet. Om Sverige har en annan ekonomisk utveckling än eurosnittet, vilket många euroländer redan har, så kommer EU:s valpolitik att fungera sämre för vår ekonomi än om vi har kvar vår frihet. Står vi fria från euron kan vi dessutom välja att återigen göra riksbanken mer ansvarig inför de folkvalda. -------------------------------------------------------------------------------- Namn lars ersgården Skickat 23.47 - 15/12 ”Jag tycker att Kuba har gjort ett storartat jobb inom utbildning och hälsovård ”. Det var Världsbankschefen som sade det, i samband med bankens vårmöte med Internationella Valutafonden och presentationen av ”World Development Indicators” för 2001 som visade att Kuba överglänser alla andra fattiga länder när det gäller hälsa och utbildning, trots USAs blockad och trots avbrottet i handeln med gamla Sovjetblocket i början av 90-talet. Och det handlar inte bara om att Kuba kunnat vidmakthålla sina sociala landvinningar under 90-talet utan också ytterligare utvecklat dem. Världsbankchefens gratulationer till Kuba är desto mer intressanta som Kubas ekonomiska politik är antitesen till det ”Washington Consensus” och den nyliberala politik som präglat bankens råd och de kontroversiella strukturprogrammen som tvingats på fattiga länder under de senaste 20 åren. Kuba är också ett av mycket få fattiga länder som inte fått eller får något stöd eller någon rådgivning från Världsbanken, där Kuba inte heller är medlem. Kubanerna brukar säga att deras framgångar också hänger ihop med detta faktum. Kuba pressade ner barnadödligheten från 11 per tusen levande födda 1990 till 7 år 1999, vilket placerar Kuba bland världens 18 rikaste industrialiserade länder. Jämförelsevis hade Argentina 18, Chile 10, Costa Rica 12 och hela Latinamerika och Karibien 30. Och när det gäller dödlighet för barn upp till fem år har Kuba pressat ner siffran från 13 till 8 per tusen under 90-talet. Det är 50 % färre än i Chile, som är det land i Latinamerika som kommer närmast. Latinamerikas genomsnitt var 38 år 1999. Världsbankens vice ordförande, nederländaren och förre utbildningsministern Jo Ritzen besökte Kuba privat under våren och blev mycket imponerad, inte minst inom sitt eget område. Under 90-talet har andelen barn som går genom grundskolan ökat från 92 till 100 % ”, vilket är mer än i USA och långt över de 80-90 % som gäller i Latinamerikas rikaste länder som Argentina, Brasilien och Chile. Kuba använder också mer än dubbelt så stor andel av sin BNP på utbildning. Kubas en lärare per tolv elever är i nivå med Sverige, och det dubbla mot Latinamerika och Östasien. Och analfabetismen som uppgår till 7 % i Latinamerika i genomsnitt, är utrotad på Kuba. Uruguay med bara 1 % analfabetism bland ungdomar är det land som kommer närmast Kuba. Kan då de kubanska erfarenheterna leda till efterföljd? Antagligen inte, säger Ritzen och övriga experter. Ritzen hoppas dock att politiska skygglappar inte ska hindra andra länder att dra lärdom av de kubanska erfarenheterna (IPS 01 05 02), även om den kubanska vägen inte kan hålla i längden. Kuba tillhör de 23 länder i världen som har högsta medellivslängden, med 76 år. Och de 19 länder i världen som har lägsta barnadödlighet, under 7 per tusen levande födda. Och när det gäller ”Global Index of Motherhood” som beskriver mödrarnas situation i olika länder hamnade Kuba också bland de rika ländernas fåtal, på samma nivå som USA som kom 11:a. Kuba har mindre än en tiondel av de rika ländernas resurser per capita. Men det är ohållbart säger den rika världens experter. Kuba måste byta samhällssystem och respektera de mänskliga rättigheterna, säger de rika ländernas ledande politiker till höger och vänster. Vad menas då med mänskliga rättigheter, och för vilka är de avsedda, i en värld där dessa rika länder med mindre än 20 % av världsbefolkningen förbrukar över 80 % av världens resurser, och klyftorna bara ökar. Kan det finnas något samband mellan de ekonomiska och politiska utvecklingsvägar som USA och EU och deras verktyg Världsbanken och Internationella Valutafonden och massmedia föreskriver för världens fattiga, och de ständigt ökade fördelarna denna politik skänker dem själva? -------------------------------------------------------------------------------- Namn lars ersgården Skickat 23.44 - 15/12 Hur kommer det sig att Kuba – trots USAs blockad, och Vietnam – ett av världens fattigaste länder, klarat sig bättre än de flesta länderna i CAME (de socialistiska ländernas ekonomiska samarbete) efter Sovjetunionens sammanbrott? Och bättre klarat nyliberalismens 90-talskris än länderna i Latinamerika och Sydostasien? De frågorna försöker en rad forskare, ekonomer, sociologer, antropologer besvara i “Globalisering och Socialism i Tredje Världen, Kuba och Vietnam”, sammanställd av Claes Brundenius och John Weeks (2001, Palgrave, på engelska). Till skillnad från de flesta andra länderna i f d sovjetblocket valde Kuba och Vietnam att inte följa de recept som västvärlden med det s k “Washington Consensus” – marknadsliberalisering, nedskärning av offentlig sektor, privatisering - prackade på de “nya demokratierna”, på samma sätt som de tvingats på de flesta länderna i tredje världen genom IMF och Världsbanken. Till skillnad från de andra valde både Kuba och Vietnam att värna de sociala landvinningarna, samtidigt som båda länderna till skillnad från de andra var utsatta för ekonomiska blockad från USA, Kuba i högre grad och längre tid än Vietnam. Och ändå har det gått bättre för dem, eller just därför. Boken handlar inte bara om dessa två länder, utan är också ett inlägg i diskussionen om den nyliberala globaliseringens effekter på länderna i tredje världen. Genom att visa på Kuba och Vietnam visar den också på att det finns alternativ till den enda vägens princip. Trots detta tror de flesta författarna ändå att fortsatta framgångar för Kuba och Vietnam beror av mer omfattande och snabbare anpassning till marknadsekonomin, förhoppningsvis inom en globalisering som är mindre styrd av den nyliberala ideologin. Övergångsekonomierna Det är så de kallas, de tidigare östblocksländerna. De drabbades nästan alla av en ekonomisk depression betydligt djupare än den stora depressionen för 70 år sedan. Då sjönk BNP i USA med 30 % mellan 1929 och 1933, medan BNP i Ryssland 1997 mer än halverats jämfört med 1990, och nedgången fortsatte sedan. Den andel av befolkningen som lever under fattigdomsgränsen har ökat från 4 till 45 procent i de s k övergångsekonomierna, vilket innebär 154 miljoner nyfattiga i östblocket. På fyra år ökade antalet fattiga i Ryssland med över 70 miljoner. I Polen som betraktas som en framgång ökade andelen fattiga från 6 till 20 procent. Jämfört med dessa siffror kan den kubanska nedgången nästan betraktas som blygsam, bara 35 %, vilket ändå är värre än den stora depressionen. Och sedan har den kubanska återhämtningen gått förhållandevis snabbt, också jämfört med länderna i Latinamerika. Jämfört med de centraleuropeiska länderna, som fick tillgång till utländska investeringar i stor omfattning, visar det sig att Kubas återhämtning, under ekonomisk blockad och utan tillgång till internationella finansinstitut, var större än flertalets. Och för Vietnam har det gått ännu bättre, nästan ingen nedgång alls 1990 och hög tillväxt under hela 90-talet. EU böjde sig för USA Ett av de intressantaste kapitlen i boken handlar om USAs Helms-Burton-lag, påtryckningarna på de allierade länderna att acceptera den, och kopplingen till det spruckna MAI-avtalet (Multilateral Agreement on Investment). Den kubanske ekonomen Miguel Figueras berättar en lika förfärande som fascinerande historia om hur USA arbetar med påtryckningar och hot, och hur den rika världens länder konspirerar för att tillmötesgå sina transnationella företag och hur de i just MAI-fallet gick för långt och föll på eget grepp. Kopplingen mellan Helms-Burton-lagen och MAI är tanken att hindra fattiga länder från att nationalisera utländska bolag. MAI-avtalet stoppades men EU gick med på USAs krav att i praktiken acceptera Helms-Burton-lagen och påståendet att Kubas nationaliseringar av USA-bolag i början av 60-talet var olagliga. EU gick med på att vägra kreditgarantier och annat stöd till europeiska företag som investerade i sådana bolag på Kuba, utan att ens besvära sig med att försöka motsäga Kubas bevis för att nationaliseringarna faktiskt skedde enligt kubansk och internationell lag, och att endast USA vägrat att godta den betalning som kubanska staten erbjöd för nationaliserad egendom. Moralen undergrävdes, eller var det moralen som räddade landet? Det svagaste kapitlet när det gäller den kubanska utvecklingen är Mona Rosendahls uppsats om “Hushållsekonomi och moral under specialperioden”. Det grundar sig inte heller på någon regelrätt undersökning eller forskning, som de flesta övriga, utan korta besök på Kuba 1993-97 och informella samtal, deltagande i vänners familjeliv och andrahandskällor. Detta urval leder till slutsatsen att de flesta kubaner blev tvungna att tänja på moralbegreppen och ägna sig åt olaglig och ljusskygg byteshandel eller svart marknad. Det tärde på moralen och “folk kände sig osäkra på vad som var rätt och fel för de upplevde en skillnad mellan ledarnas retorik och deras handlingar. De började ifrågasätta systemets legitimitet”. Detta förekom, och förekommer. Det var särskilt några år när det var svårt att få ihop mat för dagen och många kubaner förlorade många kilon. Den subventionerade matvaruransonen räckte inte till och de fria jordbruksmarknadernas priser var höga. Och många misströstade. Det vore konstigt annars. Men eftersom Rosendahls beskrivningar och slutsatser grundar sig på ett ganska litet urval kontakter, så kan andras urval av vänner och bekanta på Kuba leda till helt andra slutsatser som kanske bättre kan förklara varför Kuba överlevde denna oerhört svåra period. Jag undrar utifrån mina erfarenheter om det inte var just en tilltro till systemet trots allt, till ledarna, till de egna möjligheterna att delta som gjorde att samhället höll ihop och inte föll samman som ett korthus. Jag undrar om det speciella med Kuba och kubanerna under denna svåra tid, inte var att många motvilligt till att börja med och sedan mer och mer accepterade moraliskt tveksamma affärer för att få ihop mat för dagen, utan att det speciella var att detta inte blev dominerande. Och hur detta kom sig, hur detta hänger ihop med hur organisationer och samhälle fungerar på Kuba, det skulle ha varit intressant att resonera om. Ökade klyftor En dansk konsult, Rikke Fabienke, skriver om de ökade inkomstklyftor som uppkommit med dollarekonomi, turism och marknadsinslag i den kubanska krisekonomin. De mäts med något som kallas Gini-koefficienten, som ökar med ökade klyftor. Den var 0.55 före revolutionen, vilket inte innebar de största klyftorna i Latinamerika på den tiden, men betydligt större klyftor än i dåtidens kapitalistiska industriländer. Med revolutionen minskade de ekonomiska klyftorna drastiskt till Gini 0,22 år 1986, vilket var extremt jämlikt och då var skillnaderna mellan lägsta och högsta löner 1:5. Enligt Fabienkes beräkningar utifrån kubansk statistik och “anonyma” kubanska ekonomkällor skulle klyftorna omkring 1997 ha mer än tiodubblats, och närmat sig läget före 1959. De som kan disponera de högsta summorna skulle dels vara en mindre del av de 175.000 privata småbönderna (upp till knappt 50 ggr medellön), dels en del av de ungefär lika många småföretagarna (upp till 70 ggr). Andra skulle kunna vara nyckelfigurer i samriskföretag (upp till drygt 35 ggr). För det stora flertalet skulle förhållandet dock ligga på 0,5 – 9,5 ggr medellön. Siffrorna är från 1997 och sedan dess har dels införts hårdare beskattning av egenföretagares inkomster, dels har löner höjts inom den offentliga sektorn med syfte att pressa tillbaka de stora inkomstklyftorna. Huruvida den politiken kommer att lyckas kan bli avgörande för den fortsatta tilltron till det socialistiska samhällsprojektet. Framtiden Tillsammans med den kubanske ekonomen Pedro Monreal skriver Claes Brundenius en uppsats om förutsättningarna för att de kubanska ekonomiska framgångarna ska kunna växa vidare. De noterar den imponerande återhämtningen, men hävdar att den har begränsad räckvidd, bland annat för att den grundar sig mer på utnyttjande av befintlig kapacitet än på investeringar. Det innebär att Kuba ännu inte lagt grunden för en långsiktigt ekonomisk tillväxt. De två författarna menar att detta problem enbart kan lösas med ökad investeringsgrad i förhållande till BNP och omfördelning av arbetskraften från statligt ägda företag. De laborerar sedan med tre tillväxtscenarier utifrån olika grader av fortsatta ekonomiska reformer, som de menar kan vara möjliga inom ramen för en socialistisk utvecklingsstrategi. Deras slutsats är dock att det skulle behövas en större privat – enskild och kooperativ - inhemsk sektor för att få till stånd de investeringar, den förnyelse och den tillväxttakt som behövs för fortsatt utveckling av den kubanska modellen. Vietnam På motsvarande sätt presenteras Vietnams utveckling och förutsättningar. Och det är naturligtvis minst lika intressant läsning, också därför att Kuba och Vietnam är så olika, har så olika förutsättningar och tillämpar så pass olika politik, men delar så många politiska mål. Eftersom jag inte känner Vietnam på samma sätt som Kuba, kan jag inte på samma sätt förhålla mig till de uppsatserna. Dock saknar jag de vietnamesiska forskarna, i samma grad som jag uppskattar att kubanska ekonomer finns med i Kuba-delen. I boken ingår också ett avsnitt om den ekonomiska politiken och utvecklingen i Kina, och det bidrar om inte annat till insikten att det inte kan handla om att finna en enda modell, utan att dra lärdom av alla försök. Sammanfattningsvis är det väldigt spännande läsning genom största delen av boken, och jag rekommenderar alla som är intresserade av den socialistiska utvecklingens villkor i en nyliberal globaliseringstid att läsa den. -------------------------------------------------------------------------------- Namn lars ersgården Skickat 23.40 - 15/12 Sedan 1959 har terroristgrupper skapade och ledda av CIA utfört mängder av terroristaktioner som kostat Kuba både människoliv och materiella resurser. Sedan 1990 har dessa grupper intensifierat sina våldsaktioner mot Kuba, som utgått från USA och baser i Centralamerika. Här kommer en kort sammanfattning av de mer omfattande aktionerna. 1990 Juli: Den välkände terroristen Orlando Bosch (huvudansvarig för sprängningen av ett kubanskt flygplan 1976 och 73 människors död), frigavs av president George H Bush. Oktober: Två beväpnade Miami-terrorister greps när de steg i land i Santa Cruz del Norte. Vapen och falska ID-handlingar beslagtogs tillsammans med litteratur som uppmanade folk att ansluta sig till ”kubanska befrielsearmén”, ledd av Higinio Diaz Anne som försett dem med pengar. 1991 Maj: José Basulto, legosoldat från Grisbuktsinvasionen och f.d. (?) CIA-agent grundade ”Brothers to the Rescue”. Han fick tre Cessna-flygplan i militärversion av president Bush. Planen förekom i pressen för första gången i juli i tidningen Miami Herald, när dess utgivare flög med ”Brothers to the Rescue”. På bilden kunde man tydligt se att planet tillhörde USAs flygvapen. September: Två terrorister från Miami greps. Deras mål var att sabotera turistbutiker och skrämma bort turister. Vapen och radiosändare beslagstogs. December: Tre terrorister från ”Kommando L” i Miami tog sig illegalt till Kuba där de avslöjades och vapen och materiel beslagtogs. De hade utbildats tillsammans med 50-60 andra i en träningsanläggning på 168:e gatan i Miami. 1992 Maj: Kuba lämnar in ett klagomål till FN om organiserade terroristaktioner mot landet. Juli: En grupp terrorister som hade som mål att angripa ekonomiska mål längs Kubas kust upptäcktes av Kubas kustbevakning men räddades av USA kustbevakning. FBI släppte dem efter att ha beslagtagit deras vapen och kartor. En USA-baserad terrorist greps i Villa Clara. Hans uppdrag var att sabotera ekonomiska mål. Han hade med sig vapen och sprängämnen och stod i kontakt med ”Brothers to the Rescue”, som höll honom informerad om USAs kustbevaknings position. Oktober: Fyra Miami-terrorister utförde en beväpnad attack mot hotell Meliá i Varadero från en snabbgående båt. De greps senare och förhördes av FBI men släpptes. Tre Miami-terrorister tog sig till Kuba illegalt med vapen och militärutrustning i massor. De greps och vapen och utrustning beslagtogs. Samtidigt greps tre terrorister på Bahamas med vapen och sprängämnen ämnade för aktioner på Kuba. 1993 Januari: Fem terrorister beväpnade med tunga maskingevär och andra vapen arresterades av USAs kustbevakning när de var på väg mot Kuba. Men de frigavs snabbt. På en presskonferens i Miami, meddelade Tony Bryant, ledare för ”Kommando L”, att de hade planer att utföra fler attacker särskilt mot hotell på Kuba. Han sa: ”Från och med nu är vi i krig mot Kuba” och han varnade utländska turister att besöka Kuba. April: Cypriotiska tankbåten Mikonos beskjöts sju sjömil norr om Matanzas av ett fartyg med exilkubanska terrorister. Maj: ”Brothers to the Rescue” kränkte kubanskt luftrum. Nio terrorister förberedde en raid mot Kuba. De stoppades av USAs tullmyndighet som beslagstog vapen och sprängämnen, men de åtalades aldrig. ”Brothers to the Rescue” planerade att spränga en högspänningsledning i närheten av Havanna. Oktober: "Brothers to the Rescue" uppmanade offentligt till mordförsök på Fidel Castro och till våld mot Kuba. Andrés Nazario Sargén, chef för den Miamibaserade terrorgruppen Alpha 66, tillkännagav i USA att hans organisation nyligen utfört fem operationer mot Kuba. En exilkubansk terrorist boende i USA arresterades vid ankomsten till Kuba. Uppdraget var att utföra våldsaktioner. November: Humberto Pérez, talesman för Alpha 66, sade på en presskonferens i Miami att deras krig snart skulle utvidgas till varje turist som besöker Kuba. ”Vi betraktar varje gäst på kubanska hotell som en fiende.” En kubansk medborgare på besök i USA rekryteras av en terrororganisation för att utföra sabotage på Kuba mot turist- och jordbrukssektorn. Han fick material och 20 000 dollar. 1994 Mars: En terroristgrupp från Miami beskjöt hotell Guitart Cayo Coco från en snabbgående båt. April: ” Brothers to the Rescue” flög in lågt över Havanna och släppte rökbomber. Följande månader utförde samma grupp minst sju liknande kränkningar av kubanskt luftrum. September: Två USA-baserade terrorister greps i Villa Clara. Vapen och militär utrustning beslagtogs. Oktober: En annan beväpnad grupp beskjöt hotell Guitart Cayo Coco från en Florida-båt med automatvapen. En grupp beväpnade terrorister från USA steg i land Cayo Santa Maria och mördade Arcelio Rodriguez Garcia. ”Brothers to the Rescue” tränade en Florida-baserad terroristgrupp för att utföra sabotage mot oljeraffinaderiet i Cienfuegos. November: ”Brothers to the Rescue” planerade ett attentat mot Fidel Castro och andra ledare och att smuggla vapen och sprängämnen till Kuba. Terroristen Luis Posada Carriles och fem medbrottslingar smugglade in vapen till Cartagena de Indias i Colombia under det fjärde Ibero-amerikanska toppmötet för att mörda Fidel Castro. Säkerhetsarrangemangen runt toppmötet hindrade dem att komma tillräckligt nära. Posada Carriles berättade senare för New York Times: Jag stod bakom några journalister och jag såg Castros vän García Márquez, men jag kunde bara se Castro på långt håll. Fyra USA-terrorister arresterades i Varadero. Deras vapen och ammunition beslagtogs. 1995 Mars: Två USA-terrorister landsteg vid Puerto Padre med sig 25 kilo sprängämne C4 och annan krigsmateriel. April: Ett flygplan kränkte Kubas luftrum norr om Havanna. Maj: Hotell Guitart Cayo Coco attackerades än en gång av terrorister från en snabbgående båt från USA. Juli: Tre terrorister arresterades i USA när de förberedde att ta sig till Kuba. Trots att de togs på bar gärning med vapen och sprängämnen så släpptes de. ”Brothers to the Rescue” organiserade en aktion med elva fartyg, sex lätta flygplan och två helikoptrar från USA som kränkte Kubas territorialvatten och luftrum. Ett av flygplanen släppte propaganda över Havanna. December: Två terrorister greps i USA under förberedelser att ta sig till Pinar del Rio. De släpptes efter att vapen och sprängämnen konfiskerats. 1996 Januari: Två små flygplan från Opalocka i Florida kränkte kubanskt luftrum. En USA-kuban arresterades när han försökte transportera sprängämnen från Havanna till Pinar del Rio. Flera plan från "Brothers to the Rescue" kränkte Havannas luftrum. Senare sade ledaren Basulto: ”De säger att jag flög över Kuba, och det känner ju alla till och jag har aldrig förnekat det”. USAs kustbevakning gensköt ett fartyg vid Marathon Key med fem beväpnade terrorister ombord. De var på väg till Kuba. FBI släppte dem samma dag. Februari: Efter att ha beskjutit den kubanska kusten, infångades ett fartyg som kom från USA med tre terrorister ombord. Tre flygplan från ”Brothers to the Rescue”, varav minst ett hade USAF-beteckning (US Air Force), kränkte Havannas luftrum och två av dem sköts ner. Under de 20 månader som föregick detta hade minst 25 överträdelser registrerats. Augusti: En USA-medborgare arresterades på Kuba. Han hade i hemlighet fört in militär utrustning och planerade terroristaktioner. September: En person greps när han försökte ta sig i land vid Punta Alegre. I båten fanns vapen och militär utrustning. Oktober: Ett litet flygplan registrerat som tillhörande USAs utrikesdepartement spred ett ämne innehållande insekten Thrip Palmi Karny när det flög över den internationella korridoren Girón, 25 kilometer söder om Varadero. November: Kanal 23 i Miami sände en intervju med Posada Carriles och Orlando Bosch där de betonade sin avsikt att fortsätta med terroristattacker mot Kuba. 1997 April: En sprängladdning exploderade på hotell Meliá Cohíba i Havanna. Ytterligare en sprängladdning upptäcktes på samma hotell senare i april. Juli: Sprängladdningar exploderade på hotellen Capri och National. Augusti : Ännu en bomb exploderade på hotell Meliá Cohíba. Miami-tidningar publicerade ett uttalande från Cuban American National Foundation (CANF, se Kuba 3.99) där de stöder terroristernas sprängattentat mot civila och turister. Ordföranden för CANF hävdade: Vi ser inte detta som terroristaktioner och varje aktion mot Kuba är laglig. Ännu en bomb exploderade därefter på hotell Sol Palmeras i Varadero. September: Bomber exploderade på hotellen Tritón, Chateau Miramar och Copacabana. På Copacabana dödades en ung italiensk turist, Fabio Di Celmo. Samma dag exploderade en bomb på La Bodeguita del Medio. Kuba meddelade att salvadoranen Raúl Cruz León arresterats för utplacerandet av de sex sprängladdningar som exploderat på olika hotell i Havanna, inklusive den som dödade en italiensk turist. Cruz León erkände att han fått 4 500 dollar för varje sprängladdning. Oktober: Ännu en sprängladdning hittades i en turistbil. USAs kustbevakning bordade ett fartyg utanför Puerto Rico. De beslagtog två höghastighetsgevär kaliber 50, utrustning för nattseende, militära uniformer och kommunikationsutrustning. Det var sofistikerade militära vapen, ämnade för angrepp mot fartyg och flygplan på långt håll. En i besättningen sa att målet var att mörda Fidel Castro när han anlände till Venezuela för att delta i ett Ibero-Amerikanskt toppmöte. Enligt USAs myndigheter var fartyget registrerat på ett företag i Florida, vars chef var José Antonio Llama, direktör i CANF och legosoldat från Grisbukten. Ett av vapnen var registrerat på José Hernández, styrelseledamot i CANF. En medlem av ”Brigad 2506” hade köpt ett annat 1994. De fyra på fartyget var: en välkänd CIA-agent, kaptenen på en CIA-båt som använts vid aktioner mot Kuba, ordförande för en exilkubansk terrorgrupp i New Jersey och en medlem av Alpha 66. Trots deras bekännelser och klara bevis för olaga vapeninnehav, falskt intygande och vapensmuggling, frikändes de av federal domstol 1999. En bomb upptäcktes i en kiosk på flygplatsen i Havanna. Två män från El Salavador och tre från Guatemala arresterades senare. De visade sig ha band till Posada Carriles. November: Som uppföljning på en två månader lång undersökning rapporterade en tidning i Florida att sprängattentaten i Havanna planerats och stötts av anti-kubanska grupper i Miami och att Posada Carriles var spindeln i nätet. 1998 Maj: Två USA-terrorister landsteg i Santa Lucia i Pinar del Rio med stora mängder vapen och annat krigsmateriel. Juni: Efter att Kuba givit information till FBI och andra myndigheter i USA om terroraktioner mot Kuba som planerats i USA reste en officiell delegation till Havanna. Där fick två av FBIs högsta chefer detaljerad information med filmer, ljudupptagningar och annat material som bevis på 40 terroristaktioner som organiserats från USA. Juli: New York Times publicerade uttalanden från USA-kubanen Antonio Jorge Alvarez om att FBI inte hade undersökt den information han lämnat om ett mordförsök på Fidel Castro. Alvarez hävdade att han året innan hade informerat om att Posada Carriles och en grupp som arbetade på hans fabrik i Guatemala förberedde detta försök och spräng-attentaten i Havanna. ”Jag riskerade mitt företag och mitt liv och de gjorde ingenting”, sa han. Posada Carriles erkände i en stor artikel i New York Times att han organiserat sprängattentaten sommaren 1997. Han medgav också att CANF hade finansierat dem och att ordförande Jorge Mas Canosa kontrollerat allt. ”När jag behövde fick jag pengar av honom.” Posada medgav att han betalat Raúl Cruz León för att placera ut laddningarna. Hans kommentar till den dödade italienska turisten var: ”Han satt på fel plats vid fel tidpunkt.” För sin rapport hade tidningen använt material från CIA och FBI, vittnesmål från över 100 personer och mer än 13 timmar bandinspelade intervjuer med Posada Carriles samt dokument undertecknade av honom. Augusti: Posada Carriles sade till CBS News att han tänkte fortsätta att attackera kubanska mål, på Kuba eller utanför. Och redan innan Fidel Castro meddelade att han skulle delta i CARIFORUMS möte i Dominikanska Republiken hade flera terrorister planerat ett attentat mot hans liv att utföras någon gång mellan 20-25 augusti. För planeringen hade Posada Carriles kallat till ett möte i Guatemala en månad före CARIFORUMS möte. September: Fem kubaner arresterades i Miami där de försvarade kubanska och USA-medborgares liv mot terroristattacker, som ostraffat organiseras och genomförs från USA. 2000 November: En grupp terrorister med Posada Carriles i spetsen arresterades i Panama. De hade tagit sig in med falska dokument för att utföra ett attentat mot Fidel Castro under det tionde Ibero-Amerikanska toppmötet. Deras vapen, sprängämnen och en ritning över Fidel Castros färdväg och hans offentliga möten beslagtogs. CANF betalar advokatkostnaderna för gruppen. 2001 April: Tre terrorister från Grupp F-45 och Alpha 66 försökte ta sig i land norr om Villa Clara och tillfångatogs efter skottlossning. Fyra AKM gevär, en M-3 med ljuddämpare, tre handeldvapen och annan materiel konfiskerades. Utrustningen var till för att utföra sabotage och terroraktioner. Utöver ovanstående aktioner känner kubanska myndigheter till ytterligare 16 sammansvärjningar för att mörda Fidel Castro, 8 planer att mörda andra kubanska ledare och 140 andra terroristplaner mellan 1990-2000 som kullkastades av kubanska säkerhetsagenter. Se nästa sida: "Vi måste infilterar för att skydda landet". Källa. Kubas intressekontor i Washington. Översättning Sture Arrhed. -------------------------------------------------------------------------------- Namn lars ersgården Skickat 23.35 - 15/12 I den sedan 1992 årligen återkommande omröstningen i FNs Generalförsamling mot USAs ekonomiska krigföring mot Kuba gick det som förra året: 167 länder röstade för Kubas krav på att blockaden skulle upphöra, 3 röstade mot: USA, Israel och Marshallöarna. Avstod gjorde Lettland, Nicaragua och Micronesien, också samma som förra året. Om USA hade haft förhoppningar att dess stärkta internationella maktposition sedan 11 september, och dess utpekande av Kuba som terroriststat, skulle påverka årets omröstning i egen favör så blev den en besvikelse. Talare efter talare, inte minst från tredje världen, och EU, fördömde särskilt Helms Burton lagen som ett brott mot FNs stadgar och mot internationell handel. I sitt tal inför Generalförsamlingen påpekade Kubas utrikesminister Felipe Perez Roque att USAs blockad kostat Kuba över 70 miljarder dollar över 40 år, och att den utgör ett omätbart brott mot kubanernas mänskliga rättigheter. I sitt tal upprepade han att Kuba är och förblir berett att ersätta de nästan 6.000 USA-bolag och medborgare vars egendomar på Kuba nationaliserades i början av 60-talet. Hittills har USA, som en del av blockadpolitiken, vägrat dem att förhandla om detta och ta emot ersättningar. Men Perez Roque underströk att USA också måste betala Kuba skadestånd för de förluster blockaden orsakat. USAs företrädare sade i sitt inlägg i debatten att blockaden syftade till att främja demokrati på Kuba, vilket uppenbarligen inte påverkade de 167 länder som krävde ett slut på detta 40-åriga brott mot internationell lag och överenskommelser. -------------------------------------------------------------------------------- Upp