Avstånden till 3G-masterna kryper närmare bebyggelsenPå senaste mötet på bygg- och miljönämnden fanns ett par ärenden om 3G-master. Nämnden har beviljat ett 30-tal bygglov till uppförande av master på ett avstånd av 500 meter till grannar i kommunen. Men nu börjar avstånden att krympa. På fastigheten Villstad-Haghult 1:16 i Smålandsstenar är avståndet endast 250 meter till närmste granne därför yrkade jag avslag på bygglovet till dess kunskaper har inhämtats om strålningsriskerna samt få en total bild av alla tilltänkta aktörers agerande. Det råder motstridiga meningar bland forskare om farligheten med elektromagnetiska strålningar därför är det svårt för en lekman att bilda sig en uppfattning och ta ställning. Jag anser man kan kräva ansvarsförsäkringar av mobiloperatörerna, till dess tycker jag man kan använda sig av försiktighetsprincipen, alltså om blotta misstanken finns om skadligheten av strålningen bör det stoppas tills motsatsen har bevisats. Det måste ju vara operatörerna som har bevisbördan, de har ju inte lyckats bevisa att det är ofarligt. Jag föreslog också att nämnden skulle ta fram en policy för hur vi ska handla vid utplacering av 3G-master. Nämndens ordförande Lars Larsson (centerpartiet) avslöjade då att det finns en policy. Nämndens båda voteringar slutade med röstsiffrorna 10 mot 1 mot mitt förslag. Senare fick jag en kopia av gamla byggnadsnämndens riktlinjer för hantering av bygglov för master beslutat den 9/8-2001. Efter en genomläsning kan jag konstatera att under punkt D står det att läsa, "i tätorterna skall operatörerna hänvisas till att använda höga byggnadsdelar t.ex. vattentorn och skorstenar vid uppmontering av antenner" men i ingressens 3:e stycke står det i försiktiga ordalag "för enskilda sändare och fristående antenner som placeras på fasader och tak krävs normalt inte bygglov". Sanningen är den att operatörerna behöver överhuvudtaget inte bygglov eller ta någon som helst hänsyn till utplacering och montering av antenner. Det är alltså fritt fram för operatörerna att sätta upp dem direkt på bostäder, skolor och arbetsplatser. Ej heller står det något om försiktighetsprincipen som användes på gamla miljö och hälsoskyddsnämnden tid när osäkerhet fanns "att blotta misstanken om ett ämnes farlighet skulle vara skäl nog att förbjuda det". Så jag undrar i mitt stilla sinne, visste majoriteten av nämndens ledamöter vilken policy de röstade om innan deras nej ven som piskrapp i bygg- och miljönämndens rum? 11/5-2003 Kent Heijel, ledamot i bygg- och miljönämnden för KPML(r) |