Ännu en i raden av böcker som ska bevisa socialismens och kommunismens 'Felaktiga" och även "brottsliga" karaktär har under våren kommit ut i svensk översättning. Kommunismens svarta bok har som huvudredaktör Stefane Courtois och är skriven av inte mindre än ytterligare tio "forskare" och "historiker" betalda av en fransk organisation på högerkanten som heter Studiecenter för kommunismens historia och sociologi. Svarta boken är på närmare 800 sidor. Så mycket möda har man lagt ner för att få människor att ta avstånd från kommunismen, en ideologi som otaliga gånger har dödförklarats av borgerlig massmedia. I sig betyder detta att kommunismen är populär bland de stora massorna, vilket oroar den kapitalistiska världens makthavare.

Att recensera en bok på 800 sidor, som enligt författarna ska vara en ren faktabok, är inte lätt. Vi inriktar oss på att värdera beskrivningen av några viktiga frågor i kommunismens historia i Svarta boken. Men först några ord om bokens svenska förord. som har skrivits av en av den svenska borgerlighetens främsta kulturorakler, Dagens Nyheters förre chefredaktör Arne Ruth. Det måste refereras. I flera hänseenden är förordet en vägledning för vad som komma skall. Ruths bidrag utgör ett skriftligt bevis på okunnighet och fördomsfullhet.

Ruths text börjar med: 'Vissa årtal är skiljepunkter i historien. Det gäller året 1945 när andra världskriget tog slut, Ett annat skiljeår är 1989 när Berlinmuren föll, Osteuropa började frigöras och hela Sovjetsystemet så småningom upplöstes inifrån. Det betydde slutet på det kalla kriget..

Detta med "årtal" som är "skiljepunkter i historien" är en intressant idé. Kunskap om händelserna kring vissa årtal kan ge en djupare förståelse för den historiska utvecklingen och förhoppningsvis en större förståelse för vår egen tids händelser. Men i Ruths text finns ingen förklaring eller diskussion av den historiska utvecklingen. Varför är åren 1945 och 1989 "skiljepunkter i historia" för Ruth? Det får vi aldrig veta. Förklaringen har Ruth hoppat över.
 
 
 
 

Hur kom det sig?

1945 var det år när Sovjetunionen, ett socialistiskt land kommet från ett mycket efterblivet feodalt system besegrade ett av de högst utvecklade kapitalistiska länderna, Nazityskland. Tyskland var då ett land med en lång historia av industrialism bakom sig. Hur kunde detta ske? År 1945 står för slutet för mänsklighetens största tragedi. Men vilka historiska förändringar gav upphov till tragedin? Hur kunde den tyska bourgeoisien förråda den borgerliga demokratin och stödja Hitlers nazistiska projekt? Hur kunde även den svenska överklassen nästan mangrant stödja Nazityskland? Varför upprättade man i Sverige listor på 60 000 kommunister och 20 000 judar? Hur kan det komma sig att vinsterna från de svenska kapitalisternas stora affärer med Nazityskland än idag ligger till grund för den ekonomiska makt som bestämmer i Sverige (och som beställer Ruths skriverier och betalar hans saftiga honorar)? Och vidare, varför blev livet inte bättre för människorna i Ryssland efter "skiljeåret 1989"? Varför råder det svält och misär i Ryssland nu när man har "befriat kapitalismen"?

Många intressanta frågor finns, men svaren saknas i Ruths text. Utan ambition att vara saklig och utan kapacitet att förklara, blandar han ihop historia, teater och citat av kända och okända filosofer, journalister och bedragare i en soppa av kulturella floskler som ska bevisa kommunismens brott. I ett försök att imponera på läsaren serverar Ruthssin egen karriär från att som ung reporter som upprörs över "USA:s kemiska krigföring i Vietnam" och "åka på stipendium till USA" (!?) till tiden som kulturredaktör för "kulturtidningen" Expressen...
 
 

En ren lögn

Ett av Ruths påståenden måste här tillbakavisas. Han skriver att "Ingen har i Frankrike bestridit Svarta bokens uppgifter att uppemot hundra miljoner människor dött i förtid som en följd av 1900-talets kornmunistregimer. Ingen har heller förnekat att denna siffra är flera gånger högre än vad som kan läggas nazismen till last." Detta är en ren lögn för att ge Svarta boken den betydelse och respekt den aldrig fick i Frankrike. Två av bokens medförfattare Nicolas Werth och Jean-Louis Margolin tog redan i november 1997 1 tidningen Le Monde avstånd från huvudredaktörens grova påstående om kommunismens likhet med nazismen och om "en överdriven, obestyrkt uppgift om antalet offer för kommunismen". Frågan om antalet påstådda offer har även tagits upp och diskuterats bla i tidningen Le Monde Diplomatic och av ett antal välkända journalister och intellektuella. Jean-Louis Margolin vägradeäven att lämna sin del av manuset till tryck, men tvingades till äet efter att ha hotats av Courtois med en skadeståndsprocess (han hade ju redan fatt betalt... ). Även om Werth och Margolin är beprövade reaktionära historieförfalskare vill de inte gå så lånat att de helt tappar ansiktet. Så förhåller det sig inte med Courtois och Arne Ruth. Somliga gör vad som helst för pengar.
 
 
 
 

Utan bevis

Låt oss nu gå över till den inledning som bokens huvudredaktör Stéphane Courtois står för. Utan det minsta försök att med fakta bevisa eller åtminstone antyda äktheten i sina påståenden anklagar Courtois kommunismen för ett oräkneligt antal brott och hundra miljoner människors död. Påståendena är ytterst allvarliga och man förväntar sig åtminstone några enkla bevis för några av dessa brott. Så blir det inte. Påståenden förblir påståenden samtidigt som ett stort antal viktiga historiska frågor passerar revy i Courtois beskrivning utan att förklaras och utan att läsaren ges en chans att bilda sig en egen uppfattning. Har finns ingen intellektuell diskussion utan läsaren lämnas att utan alternativ acceptera Courtois berättelse som den heliga sanningen och/eller se sig själv stämplad som medbrottsling, till mord, dödsfall, svält, m.m.

Som kunskapskälla använder Courtois bla polisagenten Robert Conquest. som sedan 1947 arbetat med desinformation om Sovjetunionen, först for Secret Services räkning och sedan slutet på femtiotalet för CIA:s räkning. Courtois kallar Conquest för ",, en av pionjärerna inom studiet om den kommunistiska terrorn" Andra källor är en del kända och okända avhoppare från socialismen som helgonförklaras av Courtois. Fascisten Solzjenitsyn får en hedersplats. Makaber blir Courtois när han tar tsarismen som vittne och bedyrar dess mildhet mot det ryska folket och de politiskt oppositionella. Enligt honom förde "tsaren de politiska fångarna inför en riktig domstol"! Att lovorda tsarregimen som in i det sista höll det ryska folket i slaveri, elände, misär och analfabetism kan bara göras av någon, som är helt förblindad av sitt hat mot kommunismen.
 

Lögnaktigt

Men Courtols går längre än så. Angående terrorn som bedrevs av de fascistiska regimerna i Europa på tjugo-, trettio- och fyrtiotalen skriver Courtois att: "En hastig granskning av siffrorna visar också här att saken inte är fullt så enkel ". De italienska fascisterna och tyska nazisterna var mindre farliga företeelser enligt honom. "Den italienska fascismen fängslade förvisso sina politiska motståndare och misshandlade dem. Ändå tillgrep den sällan mord" skriver Courtois. Påståendet är fullständigt lögnaktigt. De italienska fascisterna dödade tusentals kommunister de skickade även dödspatruller utomlands för att döda kända oppositionella. De italienska fascisterna invaderade Abessinien-Etiopien och verkställde grymma massakrer på försvarslösa människor som inte ville underställa sig fascismen. Till det spanska inbördeskriget skickade de italienska fascisterna 50000 soldater för att kriga på Francos sida, egentligen Francos starkaste styrka. Under andra världskriget dödade fascisterna tusentals italienska partisaner och oppositionella. Italienska fascitstdivisioner, de så kallade Svarta Brigaderna, sattes av det tyska överkommandot att bekämpa de italienska partisanerna.Tyskarna visste att inga krigsfångar skulle tas. Dessa fascistiska brigaders brutalitet gjorde dem till de mest hatade militära enheterna i Italien.
 

Mot kända fakta

Den tyska nazismens brott består av 25 miljoner människors död, enligt Courtois. Han går emot kända historiska fakta. I väst dödade nazisterna cirka l l miljoner människor(6 miljoner judar,3,5miljoner sovjetiska krigsfångar. hundratusentals politiska oppositionella, zigenare, homosexuella, handikappade). I Öst bedrev de nazistiska arméerna ett utrotningskrig mot Sovjetunionen där de dödade cirka 25 miljoner människor på fyra år. Samtidigt dog i andra världskriget över 50 miljoner människor vilket nazister och fascister är ansvariga för. De startade kriget och försökte erövra världen. Varfor försöker Stéphane Courtols urskulda fascismen och nazismen? Om nyliberalism och de högerextrema idéer som Courtois företräder ska ha en politisk möjlighet måste historiens ultrahöger urskuldas. De intellektuella som har haft en vänskaplig inställning till socialism och kommunism blir också offer för Courtois attacker. Den ryske författaren Gorkij, den franske författaren Henry Barbusse mfl kallar Courtois för prostituerade. Även Danielle Mitterrand, hustru till Frankrikes fd president ställs i samma bås! Även Roosevelt och de Gaulle inkluderas bland dem som "Inför den kommunistiska propagandan" och som har "visat prov på en enastående blindhet som förstärkts av naiviteten inför ett extremt illistigt system". Jag förstår att Courtols antisocialistiska fanatism faller kulturknutten Arne Ruth i smaken. Men jag blir något förvånad över att han inte reagerade på Courtois lista över prostituerade och blinda. Har han verkligen läst boken?
 

Historieförfalskning

Courtois historieförfalskning leder honom in i en återvändsgränd. Han kan inte förstå eller förklara varför "röda fanor, Internationalen, knutna nävar", "dyker upp på nytt vid varje social rörelse av någon omfattning" och "Che Guevara blir på modet igen" och vidare att "öppet revolutionära grupper är aktiva" (eller för den delen att Ludo Martens bok om Stalin har fått så god acceptans). Courtois förstår ingenting längre. Han kan inte förstå att de arbetande människornas historia är en historia av kamp för fullständig befrielse från exploatering. En kamp mot privatägande hos ett fåtal av de produktionsmedel som hela det mänskliga samhället är beroende av. Det är en historisk rörelse som inte går att stoppa.

I denna kamp har arbetarna vunnit grandiosa segrar, som tsarregimens fall, Sovjetunionens upprättande, kampen om den socialistiska produktionen under trettiotalet och segern över Nazityskland. Men som i alla kamper kan här också finnas tillfälliga nederlag. Chrusjtjovs förkastande av leninismen i mitten av femtiotalet är en sådant. Trettiofem år senare ledde det till socialismens slutgiltiga avskaffande och Sovjetunionens fall. Men allt gick inte förlorat. När Sovjetunionen upprättades fanns ett fåtal kommunistpartier i världen. Idag finns inte ett land där de kommunistiska idealen inte är representerade. Courtois svettas över detta perspektiv och hoppas att hans historieförfalskning ska hjälpa till att driva historien tillbaka och rädda kapitalismen. Det är lönlöst. Inga CIA-betalda böcker kan stoppa mänsklighetens utveckling till frihet.
 
 

Öppnade arkiv

Svarta bokens viktigaste mål är att misskreditera kommunismens och socialismens historiska ledare som Lenin, Stalin, Mao, Ho Chi Minh, Fidel Castro, Che Guevara, Agostinho Neto och andra. Särskilt vänder sig boken mot Sovjetunionen och dess ledare Lenin och Stalin. I boken finns en speciell del som omfattar femton kapitel med lögner om Sovjetunionens historia och utveckling. Författaren är den franske historikern Nicolas Werth, en så kallad expert på Sovjetunionen med flera böcker i ämnet bakom sig. Werth var en av dem som redovisade material från de före detta hemliga sovjetiska arkiven om fångarna i de sovjetiska arbetslägren. Werth var forskningschef vid det franska forskningsinstitutet CNRS - nationellt center för vetenskaplig forskning (vars chef är Stéfane Courtois) och skrev om sin forskning i en lång artikel i den franska tidningen L'Histoire i september 1993. Artikeln var en av undertecknads underlag till skriften Sanningen som kom bort. (När jag skrev att en del av forskarna på området hade "en mycket reaktionär bakgrund" var det i första hand med tanke på Werth).

I L'Histoire år 1993 var Werth tvungen att ta avstånd från Robert Conquests förfalskningar och skriva att siffrorna på antalet fångar och döda som Conquest mfl under åren hade redovisat från de sovjetiska arbetslägren var "uppumpade" och "oförsvarbara". I L´Histoire redovisade Werth de riktiga siffrorna på antalet fångar och döda i de sovjetiska arbetslägren Gulag. Uppgifterna hämtades från de före detta hemliga sovjetiska arkiven. I övrigt är artikeln i L'Histoire fylld av falska påståenden.
 
 

Varför ändra sig?

I Svarta boken kritiserar inte längre Werth Conquest. Werth lämnar inte heller ut några siffror ur de sovjetiska arkiven, inte ens hans egna i L'Histoire! I Werths text i Svarta boken är det istället polisagenten Conquests gamla siffror från 1968 som får figurera och hans böcker är de viktiga källmaterialen! Varför? Vad fick Werth att vända? I Svarta boken, som i första hand är en uppräkning av påstådda döda och fångar, borde Werths med fleras siffror (som publicerades i Sanningen ... ), som idag faktiskt är officiellt erkända i det kapitalistiska Ryssland, ha en given plats. Varför får Conquests förfalskning stå som den troliga sanningen? Vad är det som får en historiker att så fullständigt trampa ner sin yrkesheder? Svaret kanske kommer fram om tio eller tjugo år. Det tog trettio år innan Conquest blev avslöjad som agent i Secret Service.

En sak är ändå säker. Om Werth hade skrivit de egna siffrorna på antalet fångar i de sovjetiska arbetslägren, hade det omkullkastat hans fortsatta lögnaktiga historieberättelse. Werth vill också ge sken av att hans femton kapitel är skrivna med material som hämtats från de tidigare hemliga sovjetiska arkiven. Detta är felaktigt. I Werths femton kapitel finns närmare fyrahundra citat. Knappt trettio stycken är hämtade ur de sovjetiska arkiven. Resten kommer till övervägande del från reaktionärt skvaller och skrönor som högern ljugit ihop om kommunismen under tiotals år.

I Svarta boken gör sig Werth till tolk för den mest reaktionära historiebeskrivning som nyliberalismens skola har kläckt.

För Werth var inte tsarväldet en regim som bestod av parasiter som i århundraden gjort det arbetande folket till slavar och en regim som med nödvändighet måste få sitt slut. Werth beklagar istället att Nikolaj II inte byggde "en bro mellan statsmakten och samhällets mest avancerade element" och uppmuntrade och hjälpte dem som skulle ha kunnat "segra över de upplösande krafter som också var verksamma".

Werth önskar att tsaren skulle ha delat makten med de andra i överklassen för att förhindra vad han kallar för Lenins statskupp. För Werth fanns aldrig någon socialistisk revolution i Ryssland, bara en bolsjevikisk statskupp!
 
 

Bortförklaring

Han måste därför med nödvändighet bortförklara stämningen inom den ryska armén 1917 och uppkomsten av soldatkommittéer. Werth låter därför generalen Brusilov, den ryska arméns överbefälhavare upplysa oss om soldaternas politiska uppfattning! "Soldaterna hade inte den minsta uppfattning om vad kommunism, proletariat eller författning var" säger Brusilov, "De ville ha fred, jord, frihet att leva utan lagar, utan vare sig officerare eller jordägare. I verkligheten var deras "bolsjevism" inget annat än en väldig längtan efter frihet utan gränser, efter anarki".

Så har alltid överklassen tyckt om det arbetande folket, att det inte kan något, inte vet sitt bästa och måste ledas av andra för att inte falla i "anarki".

Werth gör Brusilovs anarkites till sin. General Kornilovs misslyckade militärkupp i augusti 1917, kommenterar han på ett för honom typiskt vis, alltid beredd att urskulda överklassen dess små övertramp. Enligt Werth var det "den lavinartat tilltagande anarkjn" som "frestade vissa arbetsgivare och godsägare, generalstaben och ett antal besvikna liberaler" till "en lösning genom ett militärt maktövertagande". För historikern Werth var folkets kamp mot kriget, misären och slaveriet inte en kamp för de mest grundläggande mänskliga levnadsvillkoren, utan för "anarki"
 
 

Historieförfalskning

Låt oss nu ge ett par exempel på Werths grova historieförfalskning. Den första kommer från 1918, när ett stort antal kapitalistiska arméer från bla England, Frankrike, USA och Japan, '14 staters invasion" enligt Churchill, invaderade Sovjetunionen och försökte kväsa den unga socialistiska revolutionen.

Dessa kapitalistiska stater utrustade flera av de gamla tsargeneralerna med mängder av pengar, nya vapen och även egna officerare som startade ett inbördeskrig mot den bolsjevikiska regeringen. Historikern Werth har glömt de "14 staters invasion". Inte ett ord om detta i Werths kapitlel! För honom var det bolsjevikerna som startade inbördeskriget och inget annat.

Vidare. En av de tsargeneraler som sålde sig till västmakterna var generalen Dinikin. Tillsammans med sin armé av legoknektar härjade han i Sydryssland och tvekade inte att döda alla som inte ville ansluta sig. Denne Dinikin anstiftade bla en massaker på 150000 judar i Ukraina, vilket tvingade Churchill att telegrafera och kräva stopp på dödandet. Judemassakrerna gjorde ett starkt intryck på den allmänna opinionen i England och var ett hot mot det fortsatta penningstödet till Dinikin och samarbetet i kampen mot bolsjevikregeringen.

England behövde en motbild för att tysta ner kritiken mot Dinikin och något att använda som krigspropaganda i England och Frankrike. Dinikins engelska rådgivare satte upp en "Dinikinkommission för undersökning av bolsjevikiska förbrytelser".

Dinikinkommissionens rapport gavs ut i London och Paris 1919, mitt under kriget. Det är en makalös läsning om mord och alla slags förbrytelser mot det ryska folket som bolsjevikerna skulle ha gjort sig skyldiga till. Rapporten upphöjer också Dinikin till det ryska folkets befriare och beskyddare. Meningen med Dimkinrapporten var att avväpna antikrigsrörelsen i Europa och propagera för västmakternas fortsatta invasion i Sovjetryssland. Det är denna Dinikinrapport, detta beställningsjobb, denna krigspropaganda som historikern Werth, utan minsta kritiska anmärkning, använder som stomme för att beskriva de kapitalistiska staternas framprovocerade inbördeskrig.

Dinikinrapporten har av Werth gjorts om från krigspropaganda till historiska fakta! Den samvetslöse mördaren Dinikin har Werth gjort till hjälte!
 
 

Vet att han ljuger

Låt oss ta ett annat exempel, denna gång från kollektiviseringen av jordbruket i början på trettiotalet. Den stora omvandlingen på den sovjetiska landsbygden och kampen mot rikebönderna, kulakerna, orsakade stora svårigheter i jordbruksproduktionen och på sina håll hungersnöd. Om denna stora klasskamp på den sovjetiska landsbygden påstår Werth att åren 1932 och 1933, "enligt källor vilka i dag inte ifrågasätts av någon, skördades över sex miljoner offer". Vittnesbörd av tex Edouard Herriot, Frankrikes statsminister eller Sir John Maynard, engelsk expert på svält och hjälp åt svältoffer, som då besökte Ukraina, som motsatt sig katastrofteorin och de "sex miljoner offer" viftar Werth bara bort. Enligt Werth är dessa vittnesmål "tillrättalagda".

Men Werth vet att han ljuger när han skriver "enligt källor vilka idag inte ifrågasätts av någon". Den kanadensiska journalisten och fackföreningmannen Douglas Tottie avslöjar i sin bok Fraud, Famine and Fascism. The Ukrainian Genocide Myth from Hitler to Harvard, 1987, med noggrannhet den komplott som sedan 1933 satt igång myten om "svältkatastrofen i Sovjet" och de "sex miljoner döda" (läs Sanningen som kom bort)

Första gången det skrevs om de "sex miljoner döda" var i nazisternas partiorgan "Völkischer Beobachter", i Berlin den 18 augusti 1933. Artikeln var en del av nazisternas propagandakrig mot Sovjetunionen. Bildmaterialet var förfalskningar frän tsartiden, första världskriget och från svälten som år 1922 följde efter invasionen av de kapitalistiska staterna och inbördeskriget.

Efter nazitidningen var det den amerikanske massmediamagnaten och nazisympatisören William Hearst som under trettiotalet fortsatte att ge spridning åt lögnerna om de "sex miljoner döda". Hearst fick sitt material från Gestapo. När andra världskriget tog slut, fortsatte nazistlögnerna att spridas, nu med hjälp av bla CIA och ukrainska flyktingar i USA och Kanada som under kriget var nazikollaboratörer och krigsförbrytare. Werth är i bra sällskap! I Svarta boken kommer Werths källmaterial till de "sex miljoner offer" bla från polisagenten Robert Conquests böcker som i sin tur använde nazisten Hearst material från 1934 och de ukrainska nazikollaboratörenas uppgifter.
 

Fascistrapport

Werth använder även den italienska fascismens representanter i Sovjetunionen som källmaterial för att bevisa de "sex miljoner offer". Det är enligt honom "rapporter från italienska diplomater", år 1933, "vilka nyligen har upptäckts och publicerats".

Enligt Werth gick år 1933, miljontals utsvultna människor mot en säker död på den sovjetiska landsbygden. Ingenting fanns att äta och även om det skulle ha funnits, fanns det ändå inga pengar eller varor att handla med. Werth saxar från fascistrapporten så vi får den "riktiga" bilden. "De som redan är uppsvällda (av svält, min anm. MS) transporterades ut till landet med godståg och lämnades åt sitt öde på 50- till 60 kilometers avstånd från staden, så att de skall dö utan att man ser dem".

Men det var värre än så, det fanns också fall av kannibalism, enligt Werth. Inte av människor som i desperat hungersnöd åt upp delar av andra svältdöda människor. Men väl av sluga spekulanter i piroger! Om vi ska tro Werth och fascistkonsuln fanns det folk som plockade ut de svältdödas levrar av vilka de sedan gjorde "i ordning fyllningen till piroger som de sedan sålde på marknaden". I en landsdel där det varken fanns mat, brödsäd eller pengar gick det plötsligt att baka piroger och sälja på marknaden!

Det får vara en fascistkonsul (eller en Werth) för att koka ihop en sådan historia. Werth gör historien till en anekdot.

En fråga ställer sig i sammanhanget. Varför valde Werth att lita på fascistkonsulns skrönor och misstro en liberal borgare som Herriot? (eller många andra västerländska resenärer och tidningsman i Sovjetryssland under dessa år) Är det på det sättet nyliberalismen väljer sina bundsförvanter?
 
 

Inget om andra världskriget

Werths femton kapitel innehåller inget om Sovjetunionens deltagande i andra världskriget! Kriget är en central punkt i Sovjetunionens historia. Kriget påverkade och bestämde i mångt och mycket landets utveckling under minst två decennier. Först under trettiotalet när hotet från Nazityskland ökade och man nödgades anslå en allt större del av landets produktion till försvarsförberedelser. Senare, under själva kriget utrotades över 25 miljoner människor av de nazistiska horderna. Slutligen efter segern var det nödvändigt att på nytt bygga upp en stor del av landet som förstörts av nazisternas utrotningskrig.

Vad är det för krafter som kan få en historiker att låta bli att redovisa vikten av dessa händelser i Sovjetunionens historia? Werths kapitel i Svarta boken är en beställd propagandaskrift för extremhögerns räkning
 
 

Makalös läsning

Efter Werths kapitel kommer huvudredaktören Stéfane Courtois på nytt. Hans historiebeskrivning av förbindelserna mellan Sovjetunionen och andra länders kommunistiska partier är en makalös läsning där tom Arkadij Vaksberg görs till historiker och hans skrönor till godtagbart historisk material.

En annan av Courtois källor är fransmannen Boris Souvarine, en gammal medlem av det franska kommunistpartiet PCF. Souvarine var en trogen trotskistmedlem i PCF:s ledning som först lovordade den ryska revolutionen och Lenin, men som efter Trotskis politiska nederlag vände helt om mot Sovjetunionen. Han förnekade revolutionen som han kallade för statskupp och tog avstånd från Lenin, Stalin och andra politiska ledare (även Trotski).

Souvarine skrev en bok "Stalin. En kritisk studie över bolsjevismen" vars efterord avslutas med ett påstående som visar Souvarines inställning i politiken. Han skriver "Men allt oftare kommer frågan om Stalins eget ansvar att resas, inte minst inom armen, och det beror på Europa om den skall framställas tillräckligt högt och kraftigt. I det avseendet är mycket att göra. Paris årsskift 1939/1940".

Vid årsskiftet 1939/40 hade Nazityskland redan ockuperat Österrike, Tjeckoslovakien och Polen och var ett hot mot hela Europa. England och Frankrike hade förklarad krig mot Tyskland i september 1939 när det allierade Polen invaderades, men några stridsåtgärder vidtogs inte mot Tyskland. Det var det så kallade "löjliga kriget". När Souvarine avslutade sin bok efter fyra månaders "krig", hade inga strider förekommit! Emellertid deklarerade Frankrikes och Englands regeringar i december 1939 sin önskan om att skicka en armé på 100000 man för att kämpa på Finlands sida i det då pågående Vinterkriget mot Sovjetunionen.

Varifrån kom hotet?

Det var denna vision om ett Europa där Frankrike och England står enade med Nazityskland i krig mot Sovjetunionen som fick Souvarine att skriva om kampen mot Stalin och att "det beror på Europa om den skall framställas tillräckligt högt och kraftigt. I det avseendet är mycket att göra". Souvarine såg inte Nazityskland som ett hot. Istället ville han att Frankrike skulle gå i krig mot Sovjetunionen sida vid sida med nazisterna. Det är en sådan "historiker" som Courtois åberopar.

Men historien blev inte som Souvarine (eller Courtois) ville. Istället för Souvarines vision om en allians med Nazityskland gick Nazityskland i krig mot, .Holland, Belgien, Frankrike och Luxemburg. Den 14 juni 1940, efter drygt en månads krig, föll Paris och Frankrike var krossat. Hur kunde Frankrike falla på fem veckor? Den franska armén var ändå en av de starkaste i Europa och hade den engelska armén till sin hjälp. Här har vi en intressant frågeställning som de franska historikerna har glömt att reda ut. Det är kanske därför andra världskriget inte tas upp i boken: Frankrike föll på fem veckor och Sovjetunionen krossade Nazityskland efter fyra års hårda strider och vann kriget.

Polisagent

Andra kapitel i boken tar upp Kina, Nordkorea, Vietnam, Laos, Kambodja, Kuba, Nicaragua, Angola, Moçambique, Etiopien och andra länder där kommunister har haft en ledande roll. Texten i dessa kapitel är samma sorts historieförfalskning som i resten av boken.

Kuba skriver man ner på sexton sidor. Författarens källmaterial kommer bla från Armando Valladares. Valladares historia är känd. Han var polisagenten under Baptistadiktaturens dagar som jobbade åt CIA och hade tortyr som specialitet. Han togs till fånga av Castros trupper och dömdes till ett tjugoårigt fängelsestraff. Efter några år i fängelse gjorde Valladares om sig till en "poet och dissident" som var falskt anklagad av Castroregimen och som på grund av polisbrutalitet och tortyr hade blivit sjuk och förlamad från midjan och neråt. Svenska Amnesty International intresserade sig för fallet (Alvestagruppen?), liksom Daniell Mitterand.

Efter en lång historia blev Valladares benådad och kunde resa till Genéve, där vännerna i CIA och Amnesty väntade för att gratulera. Amnesty hade samlat in pengar och köpt en rullstol åt den stackars förlamade Valladares. Tänk när de fick se honom springa nerför flygplanstrappan till de väntande vännerna! Poesin och förlamningen var teater för att få ut CIA-Valladares ur fängelset. Han blev snabbt USA-medborgare och en av de ledande i USA:s attacker mot Kuba och bla chef för USA:s delegation vid FN i Genéve. Han var så extremt reaktionär att USA fick ge honom sparken därifrån, efter att de andra delegaterna protesterat mot honom. En sådan pärla till människa passar bra som källmaterial till Courtois bok! Enligt författaren av de sexton sidorna om Kuba var situationen där mycket värre på åttiotalet än under Batistadiktaturen. Denne författares miljö måste varit bland maffia, kasinos och hallikar som på den tiden styrde landet.
 
 

Föraktlig produkt

Avslutningsvis återstår bara att säga att den ovanligt stora propaganda som har funnits kring Svarta boken avslöjar bokens svaghet. Boken är i sin helhet en tråkig läsning, där döda läggs på döda, kapitel efter kapitel, där den största delen av källmaterialet är taget ur kända historieförfalskares verk eller publicerats av nazister, fascister eller de politiska poliserna i kapitalistiska länder. En del av källmaterialet är omöjligt att kontrollera.

Socialismen beskrivs som en ideologi i ständigt nedåtgående spiral. Hela samhället blir bara sämre och sämre ia alla avseenden. Socialt, ekonomiskt, villkoren för arbetarna och produktionsresultaten osv.

Det är idiotiskt. Hur kunde tex Sovjetunionen segra över Nazityskland i andra världskriget? Ett modernt krig är helt beroende av en modern och välutvecklad produktionsapparat. Svarta bokens beskrivning av det sovjetiska samhället gör den sovjetiska segern till ett frågetecken, till vilket det inte finns något svar.

Så är det egentligen med alla frågor i boken. Frågetecknen staplas på varandra och ingen intellektuell diskussion om framgångar eller eventuella fel förekommer. Svarta boken är ett skumt projekt och en förkastlig produkt.

Mario Sousa 22/8-99