Vad hände sen efter Continentals nedläggelse?

Vad betyder det när ortens största industri stänger fabriksporten? Hur drabbas de avskedade, hur drabbas orten? En kulen oktoberdag trotsade vi regnskurarna och for till småländska Gislaved för att söka svaren. Två år har gått sedan nästan 800 förlorade jobbet 2002 när multinationella Continental stängde däckfabriken och med EU-bidrag flyttade jobben till Portugal och Tyskland.


- Jag har haft en otrolig tur som fått ett nytt jobb, säger förre
däckbyggaren Kerstin Elg. I över tjugo år cyklade hon oavsett väder till jobbet på Conti i Gislaved, nu måste hon trampa ytterligare femton minuter till grannorten Anderstorp. Så har arbetsdagen blivit en halv timme längre och lönen lägre - men till skillnad från många forna arbetskamrater har Kerstin Elg ett jobb. En av dem är förre truckföraren på Continental Kjell Blomqvist. Trots att han 31 år efter avslutad grundskola åter satte sig på skolbänken har han inte något fast jobb. Tre terminers studier och en undersköterskeexamen ger bara strötimmar som personlig assistent. Hans personliga satsning på vårdutbildning har hittills mest givit ökade utgifter i form av studielån. Lön och a-kassa räcker inte långt, och sakta men säkert tickar a-kassedagarna bort. Kommunen gränsar till Gnosjö, ligger i det bälte i Småland där små och medelstora företag dominerar den lokala arbetsmarknaden. Med betydligt lägre arbetslöshet än övriga landet, lägre än i storstädernas tillväxtregioner. Här fanns det jobb att söka även under 1990-talets massarbetslöshet. Efter stängningen av gummifabriken har jobbsituationen radikalt förändrats i Gislaveds kommun.
- Myndigheterna sade att det alltid skulle finnas jobb i vården, säger Kjell Blomqvist. Men senast idag var jag på arbetsförmedlingen och det finns inte ett enda vårdarbete att söka här i Gislaved.

En gråkall december kväll för snart tre år sedan gick ett långt fackeltåg genom småländska Gislaved. Över två tusen invånare samlades på den stora parkeringsplatsen utanför ortens moderna, välrenomerade, lönsamma däckfabrik. De demonstrerade genom samhället mot Conti-direktörernas nedläggningsbeslut, krävde av myndigheter och kapitalister att fabriken skulle räddas. Men hos kvällens talare, Industrifackets ordförande Leif Ohlsson, LO:s avtalssekreterare Håkan Meijer, kommunalrådet (s) Agne Sahlin och SIF:s ordförande Mari-Ann Krantz, märktes föga av demonstranternas kampvilja. Istället talades om Gnosjöandan, om vikten av utbildning, om satsningar på nya jobb. Under den utdragna nedläggningsprocessen gjordes försök från golvet att samla arbetarna till egna protestaktioner i Gislaved och Stockholm. Men de centrala fackföreningarna och politikerna visade de sin totala ovilja att ens försöka rädda fabriken. Längst gick AMS-chefen Anders L Johansson och tidningen Expressens ledarsida som våren- sommaren 2002 var för sig hävdade att det är bra för Gislaved att Continental lägger ner fabriken. Så skulle "Den svåra arbetskraftsbristen i regionen" kunna räddas när nedläggningen av däckfabriken "frigör mycket kunnig arbetskraft". Nyliberalerna på Expressen gick så långt som att hävda att fabriksslakten "leder till högre löner, bättre jobb och större nationellt välstånd". Ledarrubriken 5 juli 2002 löd: "Nedläggningen på Continental är bra för Gioslaved".

I KPML(r):s partilokal ett stenkast från det torget träffar vi de tidigare däckarbetarna Erik Andersson och Mats Lönnberg, två av partiets tre representanter i Gislaveds kommunfullmäktige. Alla de forna däckarbetare vi träffar med denna eftermiddag är medlemmar i KPML(r), samtliga har också en eller fler familjemedlemmar i tidigare generationer som jobbat på Gislaveds gummifabrik.
- Före Continentals nedläggning hade vi den lägsta arbetslösheten i Jönköpings län, nu har Gislaved utan tvekan den högsta bland tretton kommuner, berättar Erik Andersson med över trettio anställningsår på gummifabriken.
- I juni 2002, innan fabriken stängdes, var det 370 öppet arbetslösa i Gislaved. I augusti i år var den siffran otroliga 742. Men de siffrorna säger inte allt. Många, många av de forna arbetarna på Conti har flyttat från kommunen, och hur många som studerar finns det inga siffror på.
- Det finns också en utträngningseffekt som påverkar människor som aldrig har haft något med Conti att göra, förklarar Erik Andersson. Som så många andra välutbildade däckarbetare har Mats fått jobb på annan ort. Det betyder i sin tur att någon annan inte får det jobbet. Utträngningen drabbar de svagaste på arbetsmarknaden, lågutbildade, arbetsskadade, handikappade, kvinnor, invandrare, ungdomar. Alla vi talar med berättar liknande historier om hur visstidsanställda eller folk med provanställning fått gå till förmån för välkvalificerade före detta Contianställda. Å andra sidan har många däckarbetare tvingats ta mindre kvalificerade jobb, de tvingas pendla, de får sämre lön.
- Det är bara företagen som tjänar på detta. Vi kan också se hur lönenivån snabbt har sjunkit i takt med att utbudet av arbetskraft har ökat, berättar Erik Andersson.

- Långsiktigt är nedläggningen mycket allvarlig. Som en sockerbit drar till sig flugor, drar ett stort företag till sig kompetent arbetskraft. Det är på grund av storindustrin som vårt kommunistiska parti är så starkt här, säger Mats Lönnberg, i många år Industriklubbens huvudskyddsombud.
- När vi jobbade på fabriken märkte vi att det fanns andra värderingar i Gislaved. I småorter ute i kommunen var klassmedvetandet mycket litet. Också den tidigare arbetarinvandringen till fabriken av jugoslaver, greker, finnar, chilenare har radikaliserat orten. Då försvann den inskränkta bruksandan. Det går nog inte att övervärdera betydelsen av att Gislaveds tätort sedan 1893, i över hundra år, begåvats med en storindustri. På tjugotalet köpte KF, Kooperativa förbundet, fabriken och drev den i 65 år. 1927 fanns ett uttalat mål med köpet, "att bekämpa galoschmonopolet", att sprida ägandet av för landet viktiga fabriksgrenar, i detta fallet landets gummiindustri. Denna uttalade politiska tanke att öka konkurrensen men också att säkra jobb och folkförsörjning, ledde till att KF köpte ledande företag i en rad branscher livsmedelsindustri, konfektion- skofabriker, verkstadsindustrier, Lumalampan och Gustavsbergs porslinsfabrik är några exempel. Kooperationen var så framgångsrik att däckfabriken i Gislaved slutligen blev landets enda, världsledande i vinterdäck och världsunik som först med miljövänliga däck. Men trots framgångarna gav kooperationen, i det sena 1980-talets nyliberala tidsålder, upp alla tankar på att bekämpa de kapitalistiska monopolen inom tillverkningsindustrin. Socialdemokraterna i Kooperativa Förbundets ledning sålde samtliga fabriker, så satt förre näringsministern Björn Rosengren i KF:s styrelse som representant för TCO, när Gislavedsfabriken avvecklades. Continental tog över 1992.

- Med däckfabriken förlorade vi tryggheten. Där kunde man alltid få jobb, både unga och äldre. Efter nedläggningen har fler arbetsplatser flyttat utomlands. Min granne jobbade på New Well i Anderstorp,gjorde gardinstänger. Nu har de flyttat till Balticum Vi möter Kerstin Elg utanför hennes nya arbetsplats Golvabia i Anderstorp. Efter 22 år som däckbyggare lyckades hon få ett annat fabriksarbete, nu är hon är lackförare, sköter linan som lackar företagets trägolv.
- Jag sökte jobb på jobb. Då för två år sedan fanns det en del jobb att söka. Men antingen fick man inga svar eller så blev det nej utan intervju. Till slut så klättrade jag på väggen. Jag som har jobbat hela livet höll å at bli tokig utan sysselsättning. Till slut sökte jag ett vik på Golvabia och hade tur att får jobbet som sedan blivit fast. Men Kerstin Elg var tvungen att gå ner rejält i lön. Hennes a-kassa på 15750 var nästan tusenlappen mer än vad företaget vill erbjuda.
- Jag begärde minst som a-kassan och det fick jag. Idag har jag ett mer avancerat jobb och lönen är 18175 kronor i månaden, en tusenlapp mindre än på Continental. Glädjen över det egna nya jobbet grumsas av vetskapen att så många andra går utan arbete. Hon frågar sig om inte Continentals direktörer redan vid köpet av Gislaved 1992 hade klart för sig att de bara skulle driva fabriken i tio år. Att planen var att lägga beslag på kunnande och teknik och samtidigt döda en allvarlig konkurrent. Kommunalrådet Sahlin (s) var en av talarna på demonstrationen i december 2001. Då var det var stora ord från talarna. Men Kerstin Elg ser det mest som en del i ett politiskt spel.
- Det här ska vi ordna sade Arne Sahlin för tre år sedan och idag säger han att det har gått bra.
- Vi var 780 när däckfabriken lades ner, men när kvällsskiftet
stängdes året innan var vi 900. De som fortfarande står utan jobb kan räknas i hundratal. Särskilt om de har tidigare arbetsskador, "fel" ålder eller "fel" nationalitet. Det finns många, många personliga tragedier bakom de här sifforna men det ser inte Agne Sahlin.

Mats Lönnberg företräder också KPML(r) i socialnämnden.
Från den horisonten ser han hur ungdomen drabbas när de inte kommer in på arbetsmarknaden. På de två år som gått sedan fabriken stängdes har undomsarbetslösheten ökat från 4,7 till 8,2 procent. 150 öppet arbetslösa ungdomar är mycket i en liten ort som Gislaved. Samtidigt så vill majoriteten i barn- och utbildningsnämnden lägga ner fritidsgårdarna på Trasten och Henja i Gislaved. Protesterna har inte låtit vänta på sig. "Lägg inte ner fritidsgårdar" skriker rubriken i lokaltidningen Värnamo Nyheter samma dag som vi besöker kommunen. Det är en grupp skolsköterskor, kuratorer, fältsekreterare, lärare, ungdomshandläggare som skriftligen protesterar till politikerna. Gruppen visar att det finns behov av kraftfulla, insatser för ungdomarna i dessa områden. Tillgången på alkohol och narkotika ökar. Det finns ökande motsättningar mellan olika social och etniska grupper. Man pekar också på ökande aktivitet från främlingsfientliga grupper riktade till ungdomen, på ett oroande stort antal allvarliga brott där ungdomar varit inblandade, om skadegörelse om social oro.
- Gårdarna ska stängas av rent ekonomiska skäl. Utbildningsnämnden skiter i att andra delar av den kommunala förvaltningen får ta konsekvenserna, säger Kari Soininen, fältassistent och en av de protesterande. Istället blir det vi inom socialnämndens område som får ta kostnaden när ungdomarna drabbas.
- Man lyssnar inte på ungdomen idag. Det skapar ett politikerförakt, men för det de har sig själva att skylla. Jag jobbar med ungdomarna på fältet. På individnivå och på strukturell nivå. Därför hade det varit tjänstefel om jag inte hade protesterat mot stängningen av fritidsgårdarna, säger Kari Soininen som är medlem i KPML(r). På Henjaområdet som ligger i utkanten av samhället är fritidsgården det enda stället dit ungdomen kan gå. Det är också enda möjligheten till fungerande uppsökande verksamhet, där fältassistenterna kan hålla koll på vad som händer i ungdomsgrupperna.
- Utan gården är det en stor risk att ungdomar på glid lämnas vind för våg, att ingen i tid upptäcker vad som är på gång. Utifrån mitt yrke är fritidsgårdsledarna ett av de viktigaste kuggarna i verksamheten, avslutar Kari Soininen.

Efter grundskolan har Kjell Blomqvist arbetat. På en saneringsfirma i Malmö, med rengöringsjobb på Forsmarks kärnkraftverk. Åter på hemorten gick han i den äldre generationens fotspår in på däckfabriken.
- Jag hade det bra, körde truck och reparerade däck, men dom som stod vid maskinerna hade det tuffare. Det skulle hela tiden produceras mer och mer. I "exakt tretton år och sju månader" var Kjell Blomqvist anställd på däckfabriken. Han minns beskedet om nedläggning:
- Det blev så tomt på något sätt. Vi visste att fabriken gick med vinst. Jag såg desperationen hos arbetskamrater, hur vuxna människor grät.
- Då var jag 47 år och måste börja fundera på framtiden. Jag tänkte att det är kört inom fabriksjobb. Så var Kjell Blomqvist en av många däckarbetare som gick till skolan på öppet hus där olika utbildningar presenterades.
- Då fastnade jag för sjukvården. Jag lämnade fabriken i början av juli 2002. Sedan dess har jag inte satt min fot därinne, det vill jag inte. I augusti samma år började Kjell Blomqvist på Komvux. En inte helt lätt omställning att gå tillbaka till skolbänken efter 31 år i industrin.
- I början var det jobbigt att koncentrera sig på att lyssna, anteckna, slå i böcker efter konstiga ord. Jag fick ont i baken, i huvudet, i magen av att sitta stilla. Skoltiden var stimulerande när studier varvades med praktik på olika vårdinrättningar.
- Jobb på gruppboenden för utvecklingsstörda ungdomar passar mig bäst. Jag har fått mycket respons tillbaka. "Min Kjell", säger de och det värmer rätt gott. Tre terminer senare var Kjell Blomqvist färdig undersköterska 19 december 2003. Sedan dess har han sökt bortåt 15 jobb som han anser skulle passa honom. Idag har han 3-4 timmar i veckan som personlig assistent.
- Jag kanske kan få några timmar till på förmiddagen där. Resten av veckan kan det bli ströjobb som vikarie på gruppboende, som idag då jag jobbar mellan 15.00 och 20.30.

- Innan du kom gick jag till arbetsförmedlingen. I hela kommunen med 30000 invånare fanns 16 lediga jobb. Inte ett enda inom vården. Kjell Blomqvist visar datalistan han just hämtat. Sex av 16 platsannonser är arbetarjobb, resten är mest lärar- och kontorsjobb. Kommunens alla företag behöver 1 bygg- och anläggningsarbetare, 1 reparatör, 1 maskinoperatör och 3 jobb "utan krav på yrkesutbildning". Den officiella arbetslösheten är 963 personer, öppet arbetslösa är 742 personer och ytterligare 221 finns i åtgärder. Då är 16 jobb inte mycket att komma med. Vi går tillsammans genom Gislaveds centrum, kryssar mellan regnskurarna till ett fik. Så här mitt på dagen är det tomt och öde på gågatan. Om några timmar ska Kjell Blomqvist till jobbet. Några timmars påhugg springvikarie på ett vårdhem. Det kan bli några timmar här och där. Plötsligt ringer mobilen. Ett jobb? Visst, men ändå inte. Just de timmarna nästa vecka var han redan inbokad. Den personliga situationen utan riktigt jobb är besvärlig. 639 kronor per dag från a-kassa motsvarar en lön på 80 kronor i timmen. När Kjell Blomqvist jobbar får han 95 kronor. På dessa pengar ska han förutom hyra och mat betala studielånet för utbildningen som inte givit fast jobb. Han har också underhållsplikt och alla kostnader som kommer med ungdomars behov, inte minst idrottsaktiva sådana. Ett aktivt faderskap tär på tunn plånbok. Till detta ska läggas mycket besvär med handläggaren på arbetsförmedlingen.
- I veckan ville min handläggare skicka mig att söka ett jobb med äldre psykiskt funktionshindrade. Jag är utbildad för unga utvecklingsstörda, men värre att jobbet ligger sex mil bort, i Bor utanför Värnamo. Jag har körkort men ingen bil.
- Jag hotades med indragen a-kassa om jag inte sökte jobbet. Hur jag ska ta mig dit är en gåta. Min grabb är tio år och han bor hos mig torsdag till måndag varannan vecka. Därför kan jag inte flytta från Gislaved. Numera räknar a-kassan med man måste ta jobb som innebär tolv timmars frånvaro från hemmet. Handläggaren Birgitta Ahnstedt säger att inget får störa ett jobbsök.
- I samband med nedläggningen av fabriken sprang hon och sade att det finns 900-1000 jobb att välja på för oss nästan 700 som sades upp.

- Det började en skönmålning nästan direkt efter nedläggningsbeslutet, minns Erik Andersson. Det var inte bara Expressen som gillade nedläggningen.
- Dagens Industri skrev att 600 däckarbetare hade fått nya jobb, Men då hade inte ens 600 slutat ännu.
Det socialdemokratiska kommunalrådet Agne Sahlin har varit oerhört passiv, påpekar de båda kommunistiska fullmäktigeledamöterna. Han sitter still i båten och ser hur det varje kvartal är fler som flyttar ut än som flyttar in i kommunen. Också här talar siffrorna sitt tydliga språk. Åren 2002 och 2003 utflyttningen i Gislaveds tätort 210 personer fler än inflyttningen. Det är mycket när folkmängden ligger just över 10000 personer.
- Se på Västervik där kommunen nyligen lyckats få Elektrolux att betala 30 miljoner kronor som ersättning för nedläggningen av dammsugarfabriken, säger Mats Lönnberg.
- Visst det är småpengar i sammanhanget, men vår kommunledning gjorde ingenting. Men se hur skattekraften har minskat de senaste åren, hur kommunen infört anställningsstopp i vården, hur socialnämnden inte får budgeten att gå ihop. Nu hotas två fritidsgårdar. Mats Lönnberg var en av pådrivarna för de protester som utvecklades av den lokala industriklubben. Tidigt drev han och övriga KPML(r):are idén att kollektivt åkt till Stockholm och av regering och riksdag kräva kraftfulla åtgärder för att rädda fabriken i Gislaved. En tanke som också genomfördes, men alldeles för sent, när kraften i motståndet runnit bort.
- Det fanns en enighet på golvet om att behålla produktionen, men facket och kommunledningen svek. Inte minst Industrifackets Leif Ohlsson var livrädd att vi skulle åka till Stockholm, säger Erik Andersson. Socialdemokraterna låter hellre orter och industrier förblöda än att ta kamp för jobben.
- Skicka vidare våra erfarenheter till Saab-arbetarna i Trollhättan: Lita inte på facket. Jag såg hur förödande socialdemokraternas inflytande var över facket, säger Mats Lönnberg. Man ställer inga krav på industrin att skaffa ersättningsarbeten, Det är stor skillnad mot läget i Tyskland och andra länder.

Skriv i gästboken   vad du tycker, eller kommentera artikeln här: