Valet 2010 resulterade i det allra värsta scenariot. Vi får inte bara fyra nya år med Reinfeldt utan till råge på eländet träder Jimmie Åkesson och Sverigedemokrater in som vågmästare i riksdagen.

Reinfeldt säger att han under inga omständigheter kommer att samarbeta med Sverigedemokraterna och redan på valnatten kastade han därför ut krokar till Miljöpartiet. Vad detta spel slutar återstår att se. Men en sak är säker: Vare sig Reinfeldt eller hans alliansbröder drar sig att regera med Sverigedemokraterna som stödparti, om det blir nödvändigt, precis som Carl Bildt på sin tid regerade med Ny demokrati som stöd.

För en sådan allians krävs inget officiellt samarbete, bara uppgörelser bakom lyckta dörrar med något i utbyte för Åkesson & Co.

Situationen öppnar för en utveckling lika otäck som den i Danmark, Frankrike och andra europeiska länder, där den etablerade högern anpassar sig till rasistiska eller främlingsfientliga partier och till delar tar över deras politik.

Det allra allvarligaste med högerns seger är ändå att högeralliansens partier nu får ytterligare fyra år på sig för att genomför sin politik för ökade klassklyftor, med nya skattesänkningar för de rika, nya nedskärningar i det offentliga och nya privatiseringar. Säkert kommer högern också att skärpa tonen vad gäller arbetsrätt och fackliga rättigheter, som står i vägen för den nya låglönemarknad som är den moderata jobbpolitikens verkliga mål.

Att riva, förstöra och sälja ut går fort, vilket högeralliansen visat under de fyra gångna åren, men att ta det tillbaka är betydligt svårare. Det krävs i vart fall mycket mer än ett regeringsskifte, vilket vi har de rödgrönas ord på. Det rödgröna gick inte till val på att riva upp de skattesänkningar man in i det sista utmålade som källan till allt ont i högerns Sverige, de lovade man tvärtom att behålla till 97 procent. Istället vände sig de rödgröna mot högerns planer på nya skattesänkningar.

Skall det positivet vevas också i valet 2014 kan Reinfeldt sitta nöjd, oavsett om han lyckas bli återvald en tredje gång.

Många saker banade väg för högerns seger, där medias roll måste nämnas särskilt. Den oberoende journalistiken lyste med sin frånvaro i valrörelsen. Istället kampanjade flertalet media mer eller mindre oblygt för högern, som i kampanjen mot Mona Sahlins person och i försöken att utmåla Lars Ohly som kommunist.

Den senare kampanjen är rent bisarr. Som rödgrön har Lars Ohly inte bara avsvurit sig kommunismen utan också goda delar vänsterpolitiken, som kravet på att Sverige skall lämna EU och motståndet mot de nyliberala budgetreglerna, för att nämna bara två reträtter bland många. Men innehållet i politiken – se där en tvättäkta sosse! – spelar ingen roll när högern och dess journalistkulier skall vinna val. I det negativa kampanjandet är kommunistspöket mer effektivt.

Den viktigaste faktorn bakom högerns triumf är dock frånvaron av verklig vänsteropposition. De rödgröna tassade försiktigt i högerns fotspår, några steg efter och bärandes ett och annat plakat med sympatiskt innehåll, men utan att ifrågasätta färdvägen. Högern skrev debattordningen och kunde därför både styra och dominera debatten.

När högern utmanas med högerpolitik light befinner den sig på hemmaplan.

Av de rödgröna partierna gick bara Miljöpartiet fram, vilket är symptomatiskt. Det rödgröna parti som inte är och som aldrig utgett sig för att vara vänster klarade sig bra, medan de två övriga fick betala dyrt för sveket. Om man inte uppträder som vänster kan man inte begära att väljarna skall göra det.

Den stora förloraren är Socialdemokraterna, som med sina 30,9 procent gjorde sitt sämsta val sedan 1911 och bara med nöd och näppe blev största parti.

Mona Sahlins högeranpassning spelar naturligtvis roll för raset. Men i botten ligger år av försyndelser, där socialdemokratin i sin iver att värna en allt mer girig och självmedveten kapitalism övergivit såväl arbetarklassen som det egna samhällsprojektet. När reformism ersätts av kontrareformism, när sossarna aktivt bidrar till att riva den välfärdsstat de byggde sina lagrar på, så kan det bara gå utför.

Socialdemokratins tillbakagång utgör början till slutet på en epok. Sossarna kan inte längre göra anspråk på att ensamma regera landet, även om en del sursossar utan självinsikt tycks tro det. Men det blir också allt svårare för sossarna att hävda att de ensamma representerar arbetarklassen. Det har fortfarande ett dominerande inflytande med 51 procent av arbetarväljarna bakom sig (enligt Valu), men det är inte lika kompakt som förr.

För oss kommunister, som i alla tider ställt oss uppgiften att utmana socialdemokratins avgörande inflytande i arbetarklassen, är det en tragik att detta inflytande nu utmanas från höger, med väljarframgångar i arbetarleden för framförallt Moderaterna och i viss mån för Sverigedemokraterna.

Så bär årtionden av ideologisk förflackning och borgerlig politik frukt i form av borgerligt tänkande arbetare.

En tragik, men framförallt en utmaning – för oss och för alla andra som vill en klassmedveten arbetarrörelse.

Utan arbetarkamp, ingen arbetarpolitik. Om arbetarklassen tiger still och nöjer sig med att hävda sin rätt en gång vart fjärde år, genom att lägga en lapp i en låda, så kan den inte räkna med annat än högerpolitik.

Detta är den viktigaste slutsatsen av valet 2010. Minns hösten 2006, då LO kallade till manifestationer mot försämringarna av a-kassa, men utan vilja att sätta kraft bakom orden. Politisk strejk var inte ens att tänka på. Istället skulle alla drabbade inrikta sig på att byta regering 2010.

Nu är det 2010 och högerregeringen sitter kvar, ohotad av en fackföreningsrörelse som inte vågar uppträda som fackföreningsrörelse och av en kamp som blåses av innan den ens börjat. Detta misstag får inte upprepas. Sverige har fått den regering Sverige förtjänar, men det betyder inte att arbetare och vanligt folk behöver lida och fördraga i fyra långa år i någon slags missriktad respekt för demokratin. Rösträtten är inte demokratins allt. Att demonstrera och protestera är lika oundgängliga delar av demokratin, inte minst för arbetare, som saknar överklassens möjlighet att köpa sig opinionsbildning.

Valet 2010 kräver samling och protest mot högern, kräver aktivitet istället för de fyra gånga årens passivitet. Bara så kan höger stoppas, om inte i allt så i delar och om inte omedelbart så genom en kamp som inte bara kräver en ny regering, utan framförallt en ny politik.

Detta är vår uppmaning. Bryt passiviteten! Låt oss diskutera vad vi kan och bör göra tillsammans – på arbetsplatserna, i fackföreningar, i bostadsområdena. Högerregeringar fälls i val. Men högerpolitiken kan bara fällas om arbetare och vanliga människor tar kamp mot den.

Erik Andersson
Internationell sekreterare Kommunistiska Partiet
Mobil: 0702-82 27 63
Tel Gislaved: 0371-136 97
Tel KP:s partiledning: 031-12 26 31
Jobb: 031- 12 26 34
Postadress: Kommunistiska Partiet, Box 31 187, 400 32 Göteborg
E-post: erik.anderson@kommunistiskapartiet.org