Erik Anderson svarar på Lars Olssons famösa anklagelser på KPMLr i VästboAndan
I ett debattinlägg utnämner Lars Olsson mitt parti KPML(r) som ”demokratins dödgrävare” och blandar även ihop Curt Vang och undertecknad med diverse skumma högerextremistiska skinheads som löper amok i landet. Det är ett skamgrepp värdigt Lars Olsson.
Lars Olsson kallar sig anti–nazist och anti-kommunist. Det senare är sant men är verkligen Lars Olsson anti –nazist? När mordet på syndikalisten och fackföreningsmannen Björn Söderberg skedde 1999 så uppmanade Björn Söderbergs syndikalistiska fackförenings-central till demonstrationer i alla kommuner mot det nazistiska våldet. Ett våld som under de senaste åren krävt tio människoliv här i dagens Sverige.
Det gäller exempelvis mordet på den unge John Ron i Kode, det gäller mordet på en svart man i Klippan, det gäller morden i Malexander på två polismän, det gäller ett antal mord på homosexuella och som droppen, mordet på
fackföreningsmannen Björn Söderberg. När syndikalisterna kallade till manifestationer mot det tilltagande nazistiska våldet i Sverige lördagen efter mordet på Björn Söderberg möttes dessa uppmaningar av total likgiltighet från sossar och borgare här i kommunen, inklusive Lars Olsson.
Vi i KPML(r) tog vårat demokratiska ansvar och lyckades inom tre dagar få ihop ett protestmöte med 74 personer. Att de så kallade demokratiska partierna här i Gislaved inte gjorde ett endaste dugg trots uppmaningar från syndikalisterna är skrämmande. Lars Olsson gjorde ingenting heller. Därför är han inte trovärdig i kampen mot nazismen.
Alla människor vet vid det här laget att nazisterna i Sverige begått massor av lagbrott. Istället för att kräva förbud mot nazistiska våldsorganisationer så har Olsson försökt i den tioåriga debatten påstått att jag och mitt parti begått upprepade lagbrott.
Således instämde Lars Olsson i det tidigare moderata kommunalrådets anklagelser mot mig att undertecknad skulle ha köpt röster i kommunvalen. Olsson hävdade
att det moderata kommunalrådet talade sanning i dessa anklagelser. Tillstymmelsen till bevis för dessa famösa anklagelser har jag inte sett och fortfarande väntar jag på bevis från folkpartisten Lars Olsson.
KPML(r) kan man lita på
På kvällen den 15 juni 2001 demonstrerade undertecknad och ett 50-tal andra Gislavedsbor tillsammans med 16 000 andra mot EU i samband med toppmötet.
Demonstrationen på fredagskvällen var helt fredlig och maskerade demonstranter lyste helt med sin frånvaro eftersom de alltid är förbjudna i våra demonstrationer. Samarbetet mellan ordningspolisens kontaktgrupp under dessa dagar och KPML(r) fungerade helt klanderfritt. Något som polismannen Göran Nordenstam säger med följande ord:
– En uppgörelse med KPML(r) är en uppgörelse man kan lita på, det vet vi sedan länge och det bekräftades även denna gång. KPML (r):s sätt att sköta de demonstrationer ni ansvarade för och deltog i var helt perfekt- inför dessa var
vi inte oroliga och tvekade aldrig att genoföra dem som planerat. Poliskvinnan Gunilla Gevreus säger:
– Vi tvekade aldrig på samarbetet med er och kände hela tiden stöd från er.
En annan poliskvinna Gerd Brantlid kommenterar
– Ni tog tydligt avstånd från maskeringar och uppmanade detta gång på gång från scenen i fredags vid samlingen på Järntorget. När vi gick längs demonstrationsvägen på Kungportsavenyen så såg undertecknad Lars Olsson sitta längst fram på en uteservering och iaktta den fredliga
massdemonstrationen. Jag bröt mig ut ur demonstrationsledet gick fram till Olsson och skakade hand och skämtsamt frågade ifall han inte ville ansluta sig till demonstrationen. Det ville han inte, men Olsson hade med egna ögon sett hur fredligt allt gick till på Nej till EU-demonstrationen. Detta att Olsson med egna ögon sett en fredlig demonstration med 16 000
deltagare tåga förbi,där KPML(r) var en av arrangörerna, hindrar inte samma person att tre månader senare gå ut i massmedia och insinuera att det var
KPML(r) som låg bakom anarkistvåldet under dessa dagar i Göteborg!
Det tog alltså inte tre månader innan borgaren Lars Olsson finner det lämpligt att skriva om historien för sina syften. Detta är intellektuellt ohederligt, men inte främmande för Olssons dubiösa arbetsmetoder.
Det är ju i så fall ytterst märkligt att ingen från KPML(r) i så fall blev gripen under dessa dagar men Olsson kanske vet bättre. Det stora fredliga massmötet ägde rum på Götaplatsen samtidigt som anarkistkravallerna ägde rum i
Vasaparken nästan en kilometer därifrån. Detta var två från varandra helt skilda händelser. Att massmedierna förteg alla fredliga demonstrationer under dessa dagar kan inte vi från KPML(r) hjälpa.
Lars Olsson drar sig inte för att fiska i ytterst grumliga vatten. Dagarna efter kommunalvalet var Olsson upprörd att KPML(r) fått drygt 21% i ett valdistrikt inne i Gislaved. Med ytterst grumliga och rasistiska anspelningar hävdade Olsson huruvida muslimer hade röstat på KPML(r) och huruvida detta kunde gå ihop. Detta rasistiska påhopp från Olsson upprörde många i det aktuella valdistriktet som upplevde att Olsson fiskar i grumliga och främlingsfientliga vatten. Varför annars blanda in den muslimska tron om man inte var ute efter att mobilisera rasistiska och antikommunistiska krafter?
I årtionden har Lars Olssons vänner i IB och SÄPO övervakat KPML(r)
Moderater och Folkpartister likt Olsson har i årtionden hävdat att KPML(r) hela tiden begår lagbrott. Det är ytterst märkligt att inte en endaste KPML(r):are kunnat fällas för ett endaste lagbrott. Trots intensiv övervakning av Lars Olssons vänner i IB och SÄPO! Vad säger säkerhetstjänstkommissionen om KPML(r)? Vi är ju ”demokratins dödgrävare” enligt Lars Olsson i senaste numret av Västboandan .
I den 6000 sidor långa rapport som Säkerhetskommissionen lagt fram konstateras följande:
” I övrigt finns ingenting i KPML(r):s verksamhet som kan sägas ha motiverat någon generell övervakning de senaste 20 åren. Det finns ingenting i säkerhetspolisens handlingar som tyder på olaglig verksamhet eller förberedelse för sådan. Särskilt vad gäller 1990-talet framstår de motiveringar som framfördes från säkerhetspolisens sida som långsökta. Att ’skapa oro och svårigheter för den borgerliga regeringen’ ligger i viss mån i en oppositionell
rörelses natur. Så länge detta inte sker med olagliga metoder torde det heller inte vara en sak för polisen att ägna sig åt. Även om KPML(r) vid denna tid skulle ha ägnat sig åt att driva fram vilda strejker är det svårt att se att detta skulle kunna ha utgjort ett hot mot rikets säkerhet.” (SOU 2002:91, sid 200.)
Under 32 års intensiv övervakning från SÄPO av KPML(r) med metoder som telefonavlyssning, brevöppning, och andra integritetskränkande metoder har staten inte kunnat påvisa ett endaste brott eller planerandet av något sådant
från vår sida. Trots Lars Olssons alla påståenden genom åren.
Dinikinkommissinens rapport fortfarande aktuell krigs- och antikommunistpropaganda
I sin beskrivning av kommunismen drar sig Olsson inte för att ta antisemitiska judeutrotare till hjälp för att komma Lenin och bolsjevismen till livs. Allt sedan 1993 har Olsson hyllat den ryske tsargeneralen Dinikin. Olsson citerar ofta ur ” Dinikinkommissionen för undersökning av bolsjevikiska förbrytelser” när Sovjet kommer på tal.
Dinikin var en av tsargeneralerna som sålde sig till dom invaderande västmakterna under tiden efter revolutionen. Efter revolutionen anfölls den unga staten av fjorton borgerliga länder. Ett faktum som dagens borgerliga
historieskrivare nogsamt förtiger.
Tillsammans med sin armé av legoknektar härjade Dinikin i Sydryssland och tvekade inte att döda alla som inte ville ansluta sig. Denne Dinikin anstiftade bla en massaker på 150 000 judar i Ukraina, vilket tvingade Churchill i september 1919 att telegrafera och kräva stopp på dödandet. ” Det är av yttersta vikt att general Denikin inte bara med all kraft måste hindra massakrer på judar i de befriade områdena, utan han borde ge ut en proklamation mot anti-semitism” Churchill som taktiker förstod att han var tvungen att ha en
proklamation mot antisemitism för att kunna fortsätta stödja Dinikin.
Judemassakrerna gjorde ett starkt intryck på den allmänna opinionen i England och var ett hot mot det fortsatta pennigflödet till Dinikin och samarbetet i kampen mot bolsjevikregeringen. England behövde en motbild för att tysta ner kritiken mot Dinikin och något att använda som krigspropaganda i England och Frankrike. Det var därför Dinikins engelska rådgivare satte upp ”Dinikinkommissionen”.
Dinikinkommissinens rapport gavs ut i London och Paris 1919, mitt under kriget. Det är en makalös läsning om mord och alla slags förbrytelser mot det ryska folket som bolsjevikerna skulle ha gjort sig skyldiga till. Rapporten upphöjer den antisemitiske judeutrotaren Dinikin till skyarna och det ryska folkets befriare och beskyddare.
Meningen med Dinikinrapporten var att avväpna anti-krigsrörelsen i Europa och propagera för västmakternas fortsatta invasion i Sovjetryssland. Det är denna
Dinikinrapport som i dessa dagar används i ett flertal antikommunistiska böcker som sägs beskriva denna dramatiska tid och som Olsson helt okritiskt anammat.
Dinikinrapporten har gjorts om från krigspropaganda till historiska fakta i böcker som Lars Olsson har till källor. Den samvetslöse antisemitiske judeutrotaren Dinikin har av Lars Olsson gjorts om till sanningssägande hjälte. Det är skamligt. Det var borgarnas judeutrotningar i Ukraina som blev föregångaren till förintelsen som skulle komma drygt tjugo år senare. Så har Olsons korståg mot socialismen lett honom rakt i famnen hos Judeförintelsens föregångare. Det säger en hel del om Olssons högerextrema ståndpunkter.
1945-1976 stod västmakterna för 76 procent av de militära interventionerna enligt FN
Olsson har alltid hävdat kommunismens ondska och imperialismens godhet. Men vem har stått för interventionerna under efterkrigstiden? FN har undersökt de
militära interventionerna under 1945-1976. Resultatet redovisas i Svenska FN-förbundets årsbok 1980-81. Det är slående. Under dessa 31 år stod västmakterna
för 76 procent av de militära interventionerna, sk neutrala länder för 11 procent (till denna grupp räknas länder som Pakistan och Indien) och socialistiska länder för 6 procent. Man kan ha vissa invändningar mot undersökningen, men den ger ändå en belysande bild av vem som stod för militärt
hot och aggression under kalla kriget.
31 januari 2003
Erik Anderson
Läs mer:
Sanningen om Lenin Erik Anderson korrigerar en lögnaktig TV-film
Kommunismens svarta bok - kalla krigets lögnkampanjer i ny fransk upplaga Mario Sousa